Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

kära Magda, tar den förnämsta, half-shalen, som ligger ofvanpå. Nanny skall ha den der näst i ordningen, och Calle den blårosige näsduken i botten.

      Åt far följer en kagge rom, samt lite smått åt barnen.

      Du tror aldrig – men det tror du ändå – hur roligt det är att neka sig sjelf allt som är möjligt, för att tänka på dem, som hemma gå!

      Gossarna säga att jag liknar en tiger om bord, och visst nog är jag icke sådan till sjös som jag är i brefvet till dig, eller när jag är hemma hos dig. Men så har jag också ofta nog anledning att vara uppbragt af stor ledsnad, då jag ser pojkarna – dem jag älskar liksom lemmar af mig sjelf, ty i manövrerna ha de få sina likar – i hvarenda hamn supa upp mer än hälften af hyran, den de behöfde gömma hem, de likså väl som jag. Men det lönar icke att predika, fastän jag aldrig kan låta bli det, och oss emellan, fins ingen af dem som icke i en knapp vändning ville våga lifvet för den der tigern – nånå, de veta att icke heller han skulle besinna sig på att, om det så gällde, slita dem ur sjelfva hafsfruns armar.

      Men hör på, Magda lilla, till sist ett ord apart!

      Jag är icke så fin och kunnig af mig jag som far varit i sina dagar, men jag har ändå vett och ömma känslor, och jag vill icke mera såra dig, än jag ville gå åstad och göra en skamfull gerning. Men det är så, bör du veta, att någon ringt för mina öron om en viss man, som jag förr en gång haft lust att vrida om nacken på, emedan han, under det vi sutto i Guds hus, oftare såg på dig än på presten.

      Men får jag, när jag kommer hem, förnimma att smilurn på Almvik kastat sina nät i mitt farvatten, ja, har han bara tittat åt den leden, så må han skylla sig sjelf. Nå, jag litar på dig som på gull – det var icke annat jag ville säga.

      Och nu farväl, mitt hjerta och min blomma!

      Du skall framföra alla ömma helsningar till far först och sist och

      så till syskonen och barnen från

din trogne man Ragnar Lönner.

      P.S. I klara stillsamma nätter, då jag har vakten, ser jag dig gunga i kölvattnet efter fartyget. Men är det dimma och mörker, då tittar du fram rakt vid min sida, och ljuset från nakterhuset lyser då så innerligt vackert på dig. Jag ser också lille Konrad som en stor fyr geschvindt springa i vanterna – men nu får jag belägga, annars, märker jag, går jag åter till segels.

      Då Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar kallat ett ord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort, då hon läste samma sak förra gången.

      "Jag ville önska", yttrade hon, innan gubben hann säga något, "att Ragnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som far icke smakat annat än fisk, bröd och potatis – ack, den som kunde skaffa lite kött!"

      "Åh, prat, barn – fisken är en välsignad föda."

      "Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en orre eller en hare – det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs tänka på det: allt skall till herrgården!"

      "Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de behålla hvad som icke är för fattigt folk!"

      "Nå, det vet jag visst – när Ragnar är hemma om vintern, skjuter han ju till månget godt mål!"

      "Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks egor, må vara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är icke nu så som det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla herrskaps ego."

      Medan svärfadern och svärdottern så språkades vid, gaf ingen akt på "fanten", hvars ansigtsmuskler rycktes af och an – om till skratt eller gråt, var ej så godt att säga. Han sänkte derefter hufvudet i handen, men genom fingrarnes galler framlyste ett par stora ögon, som ständigt riktades mot samma mål, och detta mål var Magda.

      "Jag skall icke längre låtsa som om jag ej förstode far!" svarade hon med en röst af kufvad harm. "Det är nog sant att han blifvit närgångnare i både ord och blickar, än han tordes i vintras, då Ragnar var hemma. Men frukta ingenting, far: jag är allt densamma som reder mig!"

      "Och när du säger det, qväfver du ändå tårarne… Den dåliga menniskan!"

      "Ja, nog är han det alltid … men, som sagdt, det är icke för någon enfaldig dufva som han lägger ut sina giller: jag har både näbb och klor, om det gäller."

      "Godt, mitt barn," svarade svärfadern leende, "det är ej för intet du är dotter till en länsman, och en länsman, som tog sin person i akt ändå – men du var uppfödd till bättre än du fick."

      "Jag … så far talar!"

      "Du kunde hafva fått till man din fars efterträdare. Han sitter vid gård och grund han, medan du sitter i fattigdom."

      "Än se'n, är det icke bättre att ha kärleken med fattigdom, än välstånd utan den? Fins det måntro någon hyggligare styrman i verlden än Ragnar? Och så visst blir han kapten, när han får råd att rätt läsa navigation, som han längesedan kunnat vara det, om han icke gift sig, i detsamma han blef styrman. Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor."

      "Gudskelof, när du är nöjd, är allt godt; och om vi nu äro lite i knipan, oaktadt all din sträfvan, så blir det bra igen, då Jonsson kommer. Han måtte väl vara försigtig med varorna!"

      Ett sakta ljud från rummet gentöfver förkunnade att den lille vaknat, och genast reste sig den unga modern. Hon var en blomstrande brunett, mera täck än vacker och med en kraftfull bestämdhet i hela sin person.

      3

      Ett äkta par

      En knapp half fjerdingsväg från den "lafontainska" dalen – emedan de handlande personerna i denna lilla historia till en del ännu lefva, låta vi dalen gå under den pseudonym, som den redan erhållit – således en half fjerdingsväg från la Fontaines dal låg den egendom, som blifvit benämd Almvik och hvilken innehades af patron Fabian H., den der för något mer än ett år sedan inköpt den och ditflyttat med sin familj.

      Patronen och framför allt patronessan – den högmögende fru Ulrika Eugenia, sedermera på elegantare manér kallad Ulrique-Eugenie – voro begge folk tillhörande den förnäma verlden: åtminstone skulle den, som velat öfvertyga dem om motsatsen, haft ett helt och hållet otacksamt arbete.

      Mannen inbillade sig vara Brutus den andre, det vill säga att han var fullt säker på att den tid måste komma, då han till handling och kraft skulle uppvakna ur den tröga dvala, den sömnaktiga likgiltighet, hvarur han blott någon gång lyftade sig, när han behöfde undandraga sig sin hustrus tyranniska spira. Men det är att förmoda det stackars Brutus aldrig kom att vakna.

      Hvad beträffar fru Ulrique-Eugenie vurmade hon icke blott för qvinnans emancipation, hon hade redan längesedan satt den i verket, och för att gifva ett föredöme till denna samhällsvälgerning, hvilken hon ansåg af oberäknelig nytta, hade hon totalt emanciperat sig från det gamla budet att qvinnan skall vara sin man underdånig och hörsam.

      Den der eviga slentrianen att mannen är qvinnans hufvud påstod hon var alltför mycket öfverensstämmande med karlarnes egen fördel att ej vara en uppfinning af dem, som först öfversatt den heliga skrift: hon ville både lefva och dö på att, om hon finge se sjelfva urkunderna, hon aldrig i evighet skulle finna denna enfaldiga fras – något hvaruti hon visst hade rätt.

      I orten åtnjöt det rika patronaget stort anseende. Man var förtjust öfver bjudningarne till det vackra Almvik, och Almviks egare sågo gerna främmande, ehuru efter gästernas bortgång ofta nog de mest lifliga scener egde rum, hvarvid likväl frun merendels spelade ensam.

      Saken var, att det herrskare-system, som patronessan följde, på intet sätt hindrade henne från att vara lite smått, och icke så lite ändå, betagen i sin mans rosenröda kinder och sömniga