Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

Emilie

      Familjen i dalen / Berättelse

      FÖRORD

      Då jag för elfva år sedan skref mitt första arbete, kunde det naturligtvis icke skickas ut i verlden utan förord.

      Sedan dess har jag ej vågat vädja till allmänhetens tålamod, ty utan fråga är det för mycket begärdt att en öfverseende läsare skall sysselsätta sig icke blott med författarens verk, utan äfven med honom sjelf. Men vid närvarande tillfälle, då några ord icke torde vara ur vägen, ser jag mig nödsakad att ännu en gång anlita detta vädjande, likväl med bifogad försäkran att – derest ingen tvingande nödvändighet inställer sig – jag icke på ytterligare elfva år skall återkomma med något förord.

      Ett sådant löfte vill egentligen säga detsamma som att aldrig återkomma … ty hvilken författare skulle ej efter tjugutvå år vara så totalt ammalmodig, att han tryggt kunde skrifva hvad som helst utan fara att bli läst!

      Men för att icke borttappa detta nu vederbörligen förordade förord, så torde vara skäl att omnämna anledningen till detsamma.

      Hvem har ej sett dessa elegant utstyrda skåderätter, som i julveckan presentera sig i de litterära charcuterierna, hvem har ej köpt dem och hvem har ej kastat en nyfiken blick på de grannlåter, hvarmed de äro ornerade.

      Men – för att uttrycka oss utan bildspråk – hvem känner ej att hvarje liten bok, som utkommer i och för julen, måste vara "illustrerad" med plancher! Och hvem känner ej att tillverkningen af sådana icke hunnit synnerligen långt hos oss, en omständighet, som föranledt våra förläggare, hvilka äro ett fiffigt slägte, att reqvirera denna nödvändighetsvara från utlandet!

      Må nu ingen rättsinnig menniska undra öfver att ett något bizarrt förhållande härigenom uppstår!

      Personalen till våra kalendrar och öfriga julböcker kommer nyskapad och – icke nog härmed – äfven fullt färdigklädd från främmande land, och för oss arme författare återstår ingenting annat än att i dessa döda väsenden inblåsa det erforderliga lifvet samt derefter ställa dem i möjligaste bästa harmoni sins emellan, om de än i afseende på såväl varelse som sysselsättningar – ty till råga på allt ha de äfven vissa göromål för sig – synas aldrig så oharmoniska.

      Härmed tillgår sålunda:

      Förläggaren, d.v.s. egaren af kropparna, vänder sig till någon skriftställare, som han anser i stånd att åtaga sig Promethei befattning, hvarvid han yttrar sig ungefär sålunda:

      "Jag har införskrifvit några högst magnifika stålgravyrer, dem jag önskar att få skrifvet öfver, så eller så många ark" (antalet nämnes). "Jag har låtit borttaga den utländska underskriften och ditsatt en svensk – det kan bli en ledning för kapitlen, och jag är viss att då jag vänder mig till er" (bugning å förläggarens och författarens sida), "kan det icke bli annat än bra!"

      Författaren tager nu gravyrerna och beser dem med all upptänklig noggrannhet. Dessa liflösa figurer, dem han blifvit ombetrodd att gifva ett slags själar, vilja ej ordna sig för honom – han skakar på hufvudet.

      "Det är icke alls svårt!" säger förläggaren, ty såsom den der betalar, känner naturligtvis han bättre saken, än den som tager emot hans penningar.

      För min del har jag likväl varit så öfvertygad om svårigheten i denna art af författarskap, att jag hitintills afslagit hvarje dylikt anbud…

      Men för några veckor sedan anmodade mig förläggaren af närvarande lilla arbete att skrifva öfver fem plancher. Jag skulle som vanligt hafva svarat nej – händelsen fogade sig emellertid så, att förslaget kom i ett frestelsens ögonblick, och jag svarade ja.

      En fransysk författare satt en gång på gården till sitt ännu ofullbordade hus och funderade öfver materialier till en novell, hvilken i sin tur kunde gifva honom materialier att uppbygga den flygel, som ständigt föresväfvade honom. Och hans bön blef hörd.

      Sällan råkar väl en svensk författare ut för så stora fantasier som ett hus med flyglar. Men han kan ändå ha sina fantasier, sina nycker, sina stora nycker – och undertecknad hade just nu råkat ut för en sådan.

      Man inser då i hvilken grefvens stund ofvanberörde förläggare uppenbarade sig. De små betänkligheter, som ännu qvarstodo å min sida, försvunno helt och hållet vid den solida vältaligheten å hans – en vältalighet, som blef oemotståndlig, då den i perspektiv visade mig min stora nyck tillfredsställd. Jag tyckte äfven att jag på sätt och vis vore förpligtad att en gång skrifva i detta manér, på det att samvetsfrid måtte förlänas åt dem af mina gode recensenter, som förut påstått att jag för honorariets skull författar efter beställning och tumstock, och hvilka sjelfva naturligtvis aldrig skrifva för pengar…

      Men, o ve, hvad blir det af min historia på de tillmätta arken, när jag tager bort så stort rum med förordet – och ändå har jag icke sagt allt.

      Jag satt der nu med mina plancher i hand och kunde ej begripa huru alla dessa skilda partier skulle sammanföras till någon helhet.

      Må läsaren afgöra … en ung flicka, tydligen ett armodets barn, som nyss badat sina fötter … en jagt, der tvenne harar och tre personer uppträda på scenen … ett fiskparti, n: o 1: herrskap … ett annat dito, mindre förnämt … och slutligen en fånge i en ruin med ett helt sällskap utanför fång-gluggen … sannerligen tror jag icke att jag måste hafva öfvergifvit alltsammans, derest icke fruntimret på första fiskartaflan (den ståtliga frun med parasollen) erinrat mig om ett af dessa egna besök, hvarmed jag och förmodligen äfven andra författare understundom hugnas.

      Ifrågavarande besök hos mig var af en medelålders dam, hvilken, sedan tillbörliga helsningar blifvit vexlade, helt naivt öppnade samtalet med följande fråga:

      "Jag skulle ödmjukast höra åt hur mycket det kostar att få beställa mina lefnadsöden – jag vill ändtligen ge ut dem på trycket."

      Alltid "beställningar"!

      Men hvad den originella fruns vidkom, måste jag beklagligtvis afsäga mig den, ett missöde, det hon likväl icke lade värre vid sig än att hon liberalt skänkte mig sina muntliga lefnadsöden, i förhoppning att – såsom hon sade – de ändå någon gång kunde komma fram.

      Dessa så kallade öden voro emellertid icke särdeles märkliga: ett tidigt giftermål med en gammal man, som skänkt henne rikedom och lycka … ett sednare giftermål med en ung man, den der uppgrumlat hennes "fridskällor" … slutligen en stor makalös chikan, för hvilken hon varit ett mål, hon, dygden sjelf … men så hade hon ock efter denna "grufliga" tilldragelse vederbörligen hållit sin man – den sednare, förstås – i korta tyglar.

      Midt under farten af sina eviga "jag och Fabian" och "Fabian och jag" lät hon här och der framskymta några bipersoner boende i "dalen" – dalen hade tydligen gjort henne stor förtret och förekom alltjemt i historien, hvilken äfven omrörde en systerson, som otvifvelaktigt skulle hafva rättfärdigat allt hvad han lofvat, derest icke den dumma dalen funnits.

      Intill närvarande stund, då frun på ena fisk-planchen erinrade mig om frun, som ville beställa sina lefnadsöden och hvilken också mycket ordade om jagt och fiske, hade jag totalt bortglömt hela berättelsen. Men nu syntes mig att den värda damen och hennes bipersoner – blott med den förändring att hon sjelf trädde i skuggan för dessa – rätt väl kunde afhjelpa den förlägenhet, hvaruti jag befann mig i afseende på min tillärnade bok.

* * * * *

      Efter denna redogörelse skyndar jag att begagna den tid, som herrar Östlund & Berling – mina för närvarande ende förläggare – artigt tilldelat mig. Det är nemligen till märkandes att herr Rylander af dem lånat undertecknad, som han förbundit sig att med görligaste första återställa … och man dömme huruvida detta är nödigt, då samma undertecknad på nyåret skall ha äran att från de förstnämdes officin utsända en roman "i tre delar", likväl – utan förord.

Stockholm i September 1849.Emilie Carlén.

      FÖRRA AFDELNINGEN

      Nog går det, arma barn, ännu

      För dig i tysthet an …

… ... …

      Din sommar förestår: jag vill