Leonna. Falkman Charlotta

sade, att hon ej fått sitta en enda dans och frågade en af de andra: hvarföre hon tillika med sin syster hade dansat så litet.

      «Vi ha inga ryska bekantskaper,» svarade denna något stött af frågan, «och vi hade ondt om andra kavaljerer, när de flesta voro bortresta öfver helgdagarne.»

      «Å lappri:» svarade Hedda skrattande. «Ryssarne bjuda ej upp till dans, för bekantskap skull, utan efter tycke och smak.»

      «Vi kunna beklagligtvis ej skryta med denna lycka,» svarade den andra litet försmädligt.

      Tvisten afbröts derigenom, att damerna nedkallades att dricka kaffe. Alla bord voro borta, men salen fylldes af herrar och tobaksrök.

      Snart ljöd musiken och polonäsen kom i gång.

      Under en sådan dans, tackade Schalinsky Leonna ännu en gång för den vackra sången, den han sade sig väl förstå, ehuru han ej talade språket. «Karlowitsch skall ångra sig mycket, att han ej kom med hit. Det är sällsynt att finna fruntimmer här i nya Finland, som tala tyska,» sade han.

      «Han bor hos Smitts?» frågade Leonna, endast för att säga något.

      «Ja, vi äro kammarkamrater der, och älska hvarandra som bröder, men den der herrn, som satt mellan mamsellerna Smitt vid bordet, är icke hans vän.» —

      «Hvarföre? Hvad kan vara orsaken?» frågade hon med nyfiken förlägenhet.

      «Några inbilla sig väl att det är jalusi i fråga, men det är visst icke sannt. Den der siktern är allmänt känd som en öfversittare, och min vän är för» —

      «Huru länge ärnar herrskapet hålla ut?» frågade kavaljern bakom dem. Schalinsky återförde Leonna till förmaket och samtalet afbröts.

      Det var första gången Leonna bivistade ett dansnöje, der andra danser än menuette och polskor kommo i fråga. Musik, steg och turer voro henne fullkomligt obekanta; men ett fint öra, en medfödd takt och uppmärksamhet läto henne öfvervinna alla svårigheter. Äfven för de andra gick det stundom på tok, men konfusionerna syntes snarare öka än minska nöjet. Konversationen var äfven i god gång och Hedda Smitt syntes rätt vara i sitt element denna afton.

      Midnattstiden smögo Ottilia och Leonna sig från sällskapet, upp på sin kammare. De funno der en så kallad «syskonsäng,» och några fruar, bland dem fru Nordenskans, sofvo redan godt. Flickorna, för att ej väcka dem, måste hålla sig tysta, och somnade äfven snart nog, oaktadt dånet af den bullrande musiken der nere.

      När gästerna dagen derpå samlades för att frukostera, innan hvar och en reste hem till sitt, såg Hedda ganska medtagen ut. Hon och några andra hade hållit ut till klockan sex om morgonen.

      Leonna erhöll tillåtelse af sin far att genast följa hem med Ottilia. Hennes föräldrar lofvade komma till Rönnbacka trettondagsafton, för att dagen efter bevista ett julkalas hos herr Smitt, dit allesammans voro bjudna. «Jag ställer till dans två gånger om året, på det mina flickor måtte blifva bjudna igen:» voro hans egna ord.

      Man lefver ofta mera verkligt under trenne dagar, än under tre år, då lifvet liknat ett stillastående vatten. Det erkände Leonna. Hon lärde här genom ett bildadt, lärorikt umgänge inse, att menniskan har ett ädlare ändamål för sitt sträfvande, än att, lik djuren, äta, dricka, sofva och dö. Det vill säga: man bör lefva för att söka ljus och klarhet för tanke och begrepp, samt andens förädling, för att en gång kunna närma sig upphofvet till allt godt, ädelt och skönt.

      Ömsesidigt förtroende tillknöt ännu fastare de unga flickornas vänskapsband.

      Leonna erfor af Ottilia att hennes mor och onkel Ludvig älskat hvarandra från unga åren. Ödet hade då skilt dem, men ej utplånat deras kärlek. Bekantskapen skedde under de år, Ludvig var vid Borgå gymnasium, der han bodde hos hennes far, dåvarande rektorn vid denna läroanstalt. Efter få år träffades de unga händelsevis åter i Lovisa, der flickan, nu faderlös, lefde hos en af fadrens fordna ungdomsvänner, som vid hans död upptagit henne i sin familj. Tvertemot den ädle mannens förmodan, lärde Fredrika snart känna, att nådebrödet är hårdsmält.

      Hemkommen från akademien, kom Ludvig på sin faders vägnar i affärer en gång till herr Müller, och återsåg der sin barndoms inklination, då sjuttonårig. Deras fordna böjelse stegrades genom det tvång, hvari flickan nu lefde; de måste förställa sig, förneka all bekantskap, för att få träffas i andras närvaro. – Utan vittnen sågo de hvarandra aldrig; – men då och då vexlades ett skriftligt ord.

      Ludvig insåg nog, att hans far, som endast satte värde på adel och rikedom, svårligen skulle lemna sitt bifall till en förbindelse med henne. Han ville derföre gå in vid svenska flottan, för att söka vinna oberoende af fadrens godtycke; men då äfven denna önskan strandade mot fadrens egensinnighet, reste han i tysthet till Åbo, tog der tjenst på ett handelsfartyg hemma från Lübeck, sedan han genom ett långt kärleksfullt bref, tagit afsked af Fredrika, som han tröstade med framtiden, och lofvade evig trohet.

      På fyra år hördes intet ord från Ludvig. Under tiden dog gamla Lurhjelm. Uppretad mot sin förstfödde, testamenterade han förut allt åt den yngre sonen Matthias, som ännu ej var fullt myndig. Enligt fadrens vilja skulle Müller vara hans förmyndare; i dennes hus skulle han bo, till dess han finge tillträda Hertola; under tiden skulle han i böcker studera landthushållningen.

      Snart såg Müller att hans myndling Matthias fattat tycke för Fredrika och såg det gerna. Han trodde denna förbindelse skulle göra bådas lycka, och ett år efter fadrens död hemförde den unge egendomsherrn henne som sin hustru.

      Och Fredrika? – När ingen kände hennes fordna förhållande till Ludvig, var det utan ändamål, tyckte hon, att nu upptäcka det. Matthias var henne, såsom bror till den älskade, kärare än hvarje annan man, med hvilken hon kunde tvingas att förena sig, för att slippa sin tryckande ställning der i huset. Hon antog tillbudet med tacksamhet. Ja hon sökte till och med inbilla sig, att det endast varit ungdomsvänskap mellan henne och Ludvig.

      På Hertola upplifvades dock mången gång gamla minnen, i synnerhet genom ett familjeporträtt, som Ludvig mycket liknade; men hon, som alla andra, ansåg honom för död, och blotta minnet var henne dyrbart. Var hon också ej rätt lycklig som maka, hoppades hon blifva det som moder, och egnade sig helt och hållet åt detta dyra kall.

      Matthias, hvars uppfostran fadren i yngre åren mycket vårdslösat, i den tanken att han nog skulle hjelpa sig fram som militär, var af ett ostadigt lynne; han hade väl i början med ifver åtagit sig landtbruket, men ledsnade snart dervid, och lemnade allt i legda händer.

      Äfven Fredrika förlorade snart för honom nyhetens behag, i synnerhet sedan hon blifvit blek och mager, efter det hon födt sitt andra barn. Sällan såg hon honom numera hemma, om han icke der samlade sällskap omkring sig. Han lefde helst med och hos sådana bekanta, som delade hans smak för spel, jagt och andra förströelser; och vårdslösade ej allenast hustru och barn, utan äfven sin egendom; afkastningen förslog ej ens att betala räntorna på de upplånta kapitalerna.

      Ottilia var tolf, och Otto sex år, när ett bref anlände från den för död ansedde Ludvig.

      Händelser alltför vidlöftiga att anföra, hade hindrat Ludvig att låta höra af sig de första fem åren. Då erfor han genom en resande från Lovisa, att hans far var död, och att denne gjort honom arflös till förmån för hans bror. Af samma resande fick han äfven veta, att Fredrika blifvit gift, med hvem kunde den resande icke lemna upplysning om.

      Dessa underrättelser väckte hos Ludvig ingen håg att resa hem; men efter femton år, vaknade fosterlandskärleken. Han återvände då som behållen man, ägare af det fartyg han förde och fri från hvarje förbindelse. Han återfann nu Fredrika – döende, som hustru åt hans egen bror. Otrogen – och likväl så trogen sin ungdomskärlek! —

      Fredrika hade genom sorg öfver sin mans obetänksamma lefnadssätt, kanhända äfven af hemlig ånger öfver sitt löftesbrott, ådragit sig en tärande bröstsjukdom. När hon nu erfor Ludvigs snara återkomst,