Leonna. Falkman Charlotta

yttre och inre väsende.

      Af naturen var hon ej stjufmoderligt behandlad på utseendets vägnar, men det vårdslösa i hennes ställning, det tafatta i hennes rörelser, en viss slapphet i anletsdragen, tillika med den sömniga, dåsiga blicken, utvisade tillräckligt huru otroligt, bristande själsbildning verkar på individuens yttre och inre väsende.

      Adelsman och enkling hade Nordenskans, af oss obekanta orsaker, i sina bästa år lemnat militären och arrenderat ett litet ställe i skärgården. Der blef han en slags kommissionär för några upp i landet boende possessionater, som plägade på skärgårdsfartyg skicka sina landtmanna-produkter till Stockholm att föryttras. Äfven fru Igeldorf lärde känna och värdera den driftige affärsmannen, och för henne, som ej utan hufvudbry kunde skrifva sitt eget namn, blef han snart oumbärlig. Grannarne trodde för säkert att den fyratioårige enklingen gjorde sin kur för den nära sextioåriga enkan, när det en vacker söndag lystes i kyrkan för honom och fröken «Greta.»

      Ehuru detta giftermål påtagligen endast var ett verk af egennytta på den ena sidan och moderlig klokhet på den andra, lyckades det någorlunda, ty de första två åren efter brölloppet bodde Greta med sin man hos modren på Grönskog, och när de derefter flyttade till eget hem, följde en bepröfvad trotjenarinna med i det väl försedda boet, så att unga frun utan ringaste omsorg kunde gå till «dukadt bord.»

      I början af sitt äktenskap sökte Nordenskans genom besök och umgänge med grannarnes fruar, sätta lif i bildstoden, men utan framgång. En inre, vi frukta, afundsam känsla sade fru Nordenskans, huru underlägsen hon var dem i många hänseenden. Hon visade till och med dåligt lynne, när hon stördes i sin maklighet, och hon lemnades derföre snart i sin ädla frihet, både af man och grannfruar.

      Från Grönskog var dryga två mil till socknekyrkan. Nära den låg en vidsträckt ouppodlad slättmark, hvarest fordom hållits marknader. Invid denna plan, lät fru Igeldorf bygga ett trefligt boningshus för sin måg och dotter, innehållande fyra rum och kök, samt tvenne glada vindskamrar.

      Innan de flyttade dit, gungade frun på sina armar en dotter, som redan afvänd från modren, blef qvar hos mormor. Enligt gummans önskan hade hon erhållit namnet Eleonora.

      Hon blef det enda barnet. Af sitt förra äktenskap hade Nordenskans en son, den flygtigt omnämnde Petter, hvars bekantskap läsaren får göra framdeles.

      Vid den tidpunkt då Jaget är ett obegripligt ord för barnet, kallade den lilla flickan sig sjelf «Leonna,» och man bibehöll namnet sedermera både af tycke och vana.

      För den gamla frun var Leonna den medelpunkt, omkring hvilken alla hennes tankar, hennes görande och låtande, samlades; för henne ville hon förvärfva, för henne ville hon samla. Sin dotter hade hon utstyrt ganska hederligt; skänkt sin måg eget hus med nödiga möbler och bohagsting. Som hennes affärsman njöt han en bestämd årlig lön, och deras visthus försågs frikostigt från Grönskog; men Leonna skulle blifva hennes arfvinge – likväl så, att fadren vore sin dotters förmyndare och förvaltare af egendomen till dess Leonna gifte sig. Detta hennes förordnande var gjordt och belefvadt i laga ordning.

      Sådana voro familjens förhållanden den tid vår skildring begynner, men ännu några ord om Leonna och hennes barndom.

      Som redan är sagdt var Leonna sexton år och dertill vacker, men emedan hvarje menniska har sitt eget skönhets-ideal, lemna vi till läsarens egen fantasi att måla bilden till dess vi framdeles kunna gifva den mera fulländning.

      För en flicka i våra dagar anses de sexton åren vanligen vara rosens skönaste blomstringstid. I stora verldens drifhus har kanhända redan då dess artificiella sol – fåfängan – blekt bladen, eller en mask frätit sig in i blommans hjertblad, men den tid vi här omtala, var sådant sällsynt, och på landet isynnerhet, sattes en vacker flicka om femton eller sexton år, aldrig som nu i presens; talade man om henne, skedde det i futurum, ty hon ansågs ännu för en sluten knopp, och var i sin glada bekymmerslöshet full af friskhet och lefnadslust.Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne; mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast af några få äldre personer.Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt fruntimmer af god familj.

      Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne; mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast af några få äldre personer.

      Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.

      Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt fruntimmer af god familj.

      Vi finnar med våra så kallade djupa, men, tillstå det, något trögt uppvärmda känslor, beskylla orättvist nog tyskarnes medfödda liflighet, deras snälla uppfattning af glädje och sorg, vänskap och kärlek, för tillgjordhet, svärmeri och ytterlighet. Fremling på orten, obekant med språk och seder, i saknad af sina anhöriga och ofta lemnad ensam af mannen, som var upptagen af sina göromål, började den unga frun vantrifvas, men erhöll nu en önskad förströelse vid svågerns ankomst, och mottog sin elfvaåriga finska slägtinge med öppna armar, och tusende ömhetsbevis. Att hon derigenom helt och hållet vann Leonnas barnahjerta, derpå undrar väl ingen, och att Leonna blef gerna qvar, när hennes far reste hem. Hon skulle så vara hos tanten i tvenne år.

      Under denna tid hörde och talade flickan endast tyska språket. Tanten lärde henne sjelf både att läsa och skrifva detta, samt smärre handarbeten. I någon skola gick hon icke, och hade ingen jemnårig bekant. Väl bodde det i samma våning en familj från Småland, men med den hade tanten intet umgänge; utomdess hade deras barn vid tillfälliga möten gjort gäck af Leonnas finska uttal, något som högeligen förtörnat flickan, som tyckte sig tala vackrare svenska än de.

      «O hvarföre får jag ej alltid vara hos dig, eller hvarföre har jag ej en sådan mamma!» sade Leonna gråtande, när hon i skiljsmessans ögonblick låg innesluten i tantens armar.

      Småningom mildrades dock sorgen och saknaden hos Leonna genom tanken på mormors glädje, och återseendet af barndomshemmet, dess trädgård och äppelträd. På fartyget gjorde hon genast en angenäm bekantskap med Ottilia Lurhjelm, som nu äfven reste hem från en pensions-anstalt i Stockholm, der hon varit i fyra år, påkostad af sin farbror. Hennes far hade under den tiden gift sig ånyo.

      Flickorna hade ej återsett hvarandra sedan dess, ehuru det endast låg fyra eller fem mil emellan deras hemvist. Nu skulle de likväl träffas.

      Det var sent på qvällen, när kapten Nordenskans med fru och dotter dagen före nyårsaftonen anlände till Hertola gård. Ett skall af jagthundar mötte dem, men nedtystades af ägaren, som sjelf mottog och införde sina gäster i salen och hjelpte damerna att pelsa af sig.

      Rummet, der en magisk skymning herrskade, ty elden var nyss uppgjord i spiseln, var afdeladt med en pappersskärm, bakom hvilken syntes ljussken; dit ledsagades mor och dotter, medan herrarne stannade utanför i samma rum.

      På en innanför stående säng, hvilade frun i huset, omgifven af tvenne hundrackor, som endast med möda, genom sin herrskarinnas ömsom bannande och smekande tilltal, afhöllos att rusa ned mot de fremmande. De lade sig åter under ett sakta morrande.

      Sedan fru Lurhjelm helsat sina fremmande, återtog hon sin halfhvilande ställning, bad dem sätta sig och ursäkta att hon tog dem så ogeneradt, men hon var så «sjåfferad»