Leonna. Falkman Charlotta

tagit plats nära kakelugnen. Onkel Ludvig tog, sedan han flygtigt helsat det öfriga sällskapet, en stol, och satte sig bredvid Leonna samt språkade med henne om Stockholm och hennes vistande der. Snart stördes de af Hedda Smitt.

      «Ack så roligt, att här få göra fröken Nordenskans' bekantskap,» sade hon, «vi måste blifva goda vänner, isynnerhet som vi innankort blifva slägtingar.»

      «Slägtingar!» upprepade Leonna förvånad.

      «Nå kors bevars! Fröken måste väl veta, att hennes bror är förlofvad med min syster!» utbrast mamselln litet stött.

      «Derom har jag aldrig hört ett ord» försäkrade Leonna ganska sanningsenligt.

      «Åh kors! Låt då ej heller märka sig för siktern, som också är här i dag, ty han har sina egenheter, – men nog är det sanning. Man skall kanhända finna det något besynnerligt,» fortfor hon sedan, «att den yngre systern är förlofvad förrän den äldre, men sådant är på sätt och vis mitt eget fel.» —

      «Sådant inträffar ju ofta, och mamsell Hedda vill väl, som en öm och god dotter, ej lemna sin åldrige far,» inföll Ludvig, till hvilken det senare af hennes tal synbarligen var riktadt.«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

      «Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

      Ingen af de närvarande kände, eller hade hört omtalas detta parti, utom Ludvig, som svarade något betänkligt: «jag delar icke mamsell Smitts tanke i detta fall. Händelsevis träffade jag det nygifta paret på – gästgifvargård, dit de följdes af några sina bekanta, när de reste till sitt blifvande hem. Att dömma efter utseendet och den karakter, man tilldömer denne man, ansåg jag denna förbindelse ingenting mindre än lycklig.»

      «Huru så? Hvarföre tror kapten det?» frågade Hedda ifrigt. «Blir hon icke försörjd, till och med rik, om han gör henne testamente; och just den rang han har, gör ju henne till en af de förnämsta ståndspersoner, dit hon kommer. Hon har efter som jag hört berättas, fått de vackraste och dyraste presenter.»

      «Allt det der kan visst vara möjligt,» svarade kapten Ludvig; «och tror mamsell Smitt, att lyckan – huslig lycka menar jag – består i sådant, så har hon på sitt vis rätt; men jag för min del, kan ej utan grämelse tänka på, att en ung, barnslig och oerfaren flicka, antingen säljer, eller låter sälja sig för sådana lumpna förmåner; i synnerhet till en sådan gammal och knarrig man, som – rådet X synes mig vara, ty det lilla jag der såg af honom, motsäger icke hans rykte.»

      «Nå visst kan det så vara,» medgaf hon, «men andra få äfven dragas med knarriga gubbar, utan att hafva någon af dessa förmåner. Utomdess var mamsell Finnberg en fattig flicka, som till och med arbetade för betalning, efter hvad jag hört sägas.» Ludvig teg. Hon fortfor: «och hvad ålder beträffar, skulle jag ej tveka att gifta mig med en äldre man, förutsatt likväl, att han behagade mig» – och härvid gaf hon kaptenen rätt blida ögon.

      Hedda Smitt hade vackra ögon, men hon, lik många af sina medsystrar – det vill säga, sådana qvinnor, som ega samma lynne, – vanställde dem genom ett bemödande att göra dem ännu vackrare. «Ögat är själens spegel.»

      Rummen fylldes efterhand af talrika gäster, bland dem flere ryska officerare. Enligt gammal sed, skulle en herre och en dam sitta om hvarandra vid bordet. Onkel Ludvig tog plats emellan Ottilia och Leonna; till venster hade den sistnämnda en medelålders jägarofficer, inqvarterad i huset, bredvid honom satt värdinnan. Gentöfver dem, sutto mamsellerna Smitt med unga Nordenskans emellan sig. Heddas andra granne var en rödbrusig handelsbokhållare från Lovisa; båda sistnämnde syntes vara mycket bekanta. En ung ryss, med ett qvickt och ganska hyggligt utseende satt på andra sidan om Marie. Han talade temligen god svenska, ehuru med stark brytning.

      Fru Lurhjelm såg sig omkring, liksom saknade hon någon. Sluteligen höjde hon sin stämma: «hvart har kusin Smitt gjort af med sin vackra tyska inqvartering? Han var ju äfven inviterad.»

      «Håll man sig med den frågan till mina flickor,» genmälte en äldre flintskallig man, som satt nedanföre på samma sida. «Hedda har honom kanhända i sin ridikyl, ha, ha, ha!»

      «Deruti bedrar pappa sig,» svarade Hedda skrattande. «Han kunde ej hafva den äran, ty han skulle på vakt i afton.»

      «På vakt?» inföll Maries unga ryska granne. «Karlowitsch inte vara på vakt – vara mycket lat – inte fara ferti verst för att dansa! Hvad ni säga, mamsell Gedda?» fortfor han med en skälmaktig blick. «Karlowitsch i afton vara assemblé, dansa vackra mamsell Agata.»

      «Han kan rätt vara, hvar han behagar. Hvad rör det mig?» svarade hon litet stött. Detta ryssens skämt hördes blott af de närmaste, men nu yttrade Petter Nordenskans så högt, att det gerna kunnat höras af alla: «förlusten är ingalunda stor! Damerna här, kunna gerna unna honom och hans sällskap åt biljard-mamsellen; han trifs också der så gerna.» —

      «Är ni allt ovänner ännu, bror Petter?» frågade herr Smitt. «Det är illa nog det! Ett sådant der lappris groll, sköljer en bra karl bort med en butelj vin eller godt öl. – Karlowitsch är i alla fall en bra hygglig ungdom.»

      Petter teg, men såg förargad ut.

      Leonnas ryska granne hade äfven börjat blifva språksam, och hviskade den ena långa meningen efter den andra i hennes öra, hvaraf hon ej begrep ett enda ord; till slut lade han sin arm om hennes lif; då blef hon förfärad, och klämde sig intill onkel Ludvig, för att söka hans beskydd. Okunnig i ryska språket, adresserade denne sig till den unga ryssen gentemot med de orden: «vill löjtnant Schalinsky vara god och säga kapten Markoff på mina vägnar, att fröken ej är van vid ett så familjert uppförande.»

      Något brydd öfver uppdraget, uträttade han det likväl. Markoff var godsint nog, att ej upptaga detta illa; sade Leonna några ord liksom till ursäkt, drack hennes och Ludvigs skål och lemnade henne sedan i fred för allt galanteri.

      Denna lilla mellanakt hade ganska mycket roat Hedda Smitt och hennes rödbrusige granne.

      Värdinnan proponerade sång; sjelf föregick hon med godt exempel: Hvar fogel sjunger efter sin näbb säger ordspråket, och så gick det äfven här. «Rätt nu kommer vår tur,» sade Ludvig till sina vackra grannar.

      «Ack för Guds skull laga så, att jag slipper!» bad Leonna. «Jag kan alldeles ingen svensk visa.»

      «Nå, sjung finska då,» sade han leende.

      «Det kan jag lika litet. – På tyska kan jag väl några, och isynnerhet en, som jag tycker så mycket om, men det ser kanske illa ut, om» —

      «Huru lyder den?»

      «Süsse heilige Natur, Lass mich geh'n auf deine Spur.»

      «Den är mycket bra, jag och Ottilia känna den äfven; vi skola sjunga tillsammans» – sade Ludvig obesväradt.

      Leonna hade ofta sjungit denna lilla visa med sin tant, men dubbelt skönare förekom den henne nu, när hennes klara, men späda stämma fick ett stöd i Ludvigs vackra, manliga röst; Ottilia sjöng icke tyska, det var ett föregifvande af onkeln, att ingifva Leonna mod.

      Efter maten föreslog Ottilia alla flickorna att gå upp i hennes kammare.

      Hedda hade druckit flere glas punsch vid bordet, men det syntes ej bekomma henne något. Båda systrarna voro något fjera mot Leonna; Hedda raljerade med en växande flicka i sällskapet,