Leonna. Falkman Charlotta

detta samma man, ehuru förändrad han också är genom sjukdom och de plågor han nu lider; derföre motser jag läkarens ankomst med ännu större otålighet än förut. Vi kunna tyvärr ej vänta honom förrän sent i afton, och väntans timmar skrida alltid fram med blytyngder, då glädjens deremot ha vingar.»

      «Att ge tiden bättre fart, måste onkel berätta något om «hjelten.» Jag ser på Ottilia, att hon önskar detsamma; nog måste han vara en intressant person, eller huru Ottilia?» och Leonna såg leende på sin väninna, som rodnade lätt.

      De satte sig så att de genom den halföppna dörren kunde iakttaga den sjuke, och Ludvig begynte:

      «Förliden våras var jag färdig att segla ut, då vinden kastade om; som det var bättre förtöja i hamnen, än att kryssa utanföre, var jag ännu hela veckan i land, der tiden blef mig lång nog, utan verksamhet. En dag gick jag för att helsa på en åldrig enkefru, hvars son föregående året gjorde resa med mig, men nu har gifvit sig till handeln; – en odugling i det hela. – Modren hade en liten gård vid ändan af staden, och lefde knappt nog med hyran för tvänne rum; för egen räkning hade hon ett litet och ett större rum, jemte ett kök; men inqvartering innehade nu det större, och deras betjening låg samt kokade i köket.

      Mitt besök gjorde gumman en stor glädje. Hon är en af de få menniskor, som icke klaga, utan anse lifvets bekymmer, som en del af det «dagliga bröd,» hvarom vi bedja; hvarje liten glädje ansåg hon som en nådegåfva af Gud.

      När jag frågade, huru hon som ensamt fruntimmer, kunde slå sig ut med dessa menniskor, för hvilka hon ej kunde göra sig begriplig, svarade hon: «Ibland har jag visst haft svåra varelser att göra med, som pockat sig till långt mer, än hvad man var skyldig att gifva dem; men så finnes det bland dem äfven goda och deltagande menniskor. Gifve Gud, att jag alltid finge behålla den kaptenen, som nu bor här. Det är en hederlig menniska! Icke nog dermed, att han håller sträng ordning med folket; han låter ingen dag gå förbi, utan att visa prof på sitt goda hjerta. Alltid förser han mig med ett godt mjukt bröd, ty han inser nog, att den gamla behöfver sådant. Ofta är han ute och jagar; hemkommen, delar han alltid med sig af jagten. Behöfver jag uträtta något, är hans folk till tjenst. Han är rigtigt ond, om han ser mig bära några vedklabbar på armen. Ingen som kan vara mera öm och god!»

      Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen —

      «Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller finska?»

      «Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå; och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som talar finska.» —

      Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära luften.

      Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun. «Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,» tillade hon.

      Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad gumman omtalat.

      En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.

      En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde. Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd af soldater.

      Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från elden.

      Elden var i en motsatt del af staden. Jag rättade min gång efter röken, men det blåste starkt och vädret spridde den åt flera håll, och de krokiga gatorna förvillade mig; sluteligen såg jag folk samladt på den så kallade qvarnbacken, dit begaf jag mig också.

      I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada, fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.

      Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben hade blifvit räddad, och det ringa husgerådet hade ock blifvit bergadt af en rysk officer och dess folk.

      «Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes anvisning.

      Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af röken. – Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande, brändernas sammanstörtande. —

      När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af hustrurna en vink att följa sig.

      När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en dylik börda.

      Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne hos min värdinna, som sökte öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån oss. —

      «Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.

      «Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han antingen ej ville eller kunde svara mig.

      När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en liten flicka.

      «Ja sådan är han,» utbrast hans värdinna, som följde mig ut. «Han är otroligt barnkär, och flickan får alla aftnar kasta boll en stund med honom. Och der står han äfven nu med sina uppbrända händer.»

      När jag om hösten kom tillbaka, var han borta; redan vid pingsttiden hade hans afdelning ombytt station. Från Sibbo, der de rastat några dagar, hade kaptenen sändt gumman några skjutna änder, sedan dess hade hon ej hört något af honom.

      Innan Ludvig slutat sin berättelse hade den ena starka febersymptomen infunnit sig efter den andra, med allt kortare mellanskof. Ludvigs oro steg med hvarje minut. Han tog hatt och käpp, begaf sig utåt vägen, liksom detta kunnat påskynda den väntade hjelpen.

      Det led allt mera till aftonen; det var en afgjord sak, att det skulle vakas öfver den sjuke, men hvem af våra tre fruntimmer