Leonna. Falkman Charlotta

ut färdig klädd, enkel men nätt som vanligt; men hon var blek, hennes ansigte bar tydliga spår af qväfd vrede. I samma ögonblick utkom äfven fadren från sitt rum, och frågade om vi voro färdiga att gå. Hedda syr ännu på sin klädning, svarade Maria tvärt, och vände sig bort. Jag erbjöd mig att gå och hjelpa henne; Maria gjorde en rörelse liksom att hindra mig, men fadren kastade på henne en ogillande blick och öppnade sjelf dörren.

      Det såg bedröfligt ut derinne. Hedda stod blossande röd, halfsnörd och okammad, och tråcklade ett bredt rödt sidenband i fållen på sin hvita klädning. Hon hade haft många motgångar, sade hon, först när hon skulle kläda sig, blef hon varse att klädningen krympt i tvätten, hon hade då skickat efter band; redan fastsydda såg hon att de sneddade sidorna voro mycket längre, och måste sprättas upp. Maria hade ej det ringaste hjelpt henne, «bara grälat.» Jag insåg lätt huru det kunde hjelpas, och snart var Hedda klädd; när vi kommo ut i salen, stod Maria redan påpelsad. Hon var hela aftonen utur humör, såg stolt ut, var snäsig mot systern, tvär mot mig; hos Hedda syntes snart intet spår af missnöje.

      Hvilken skilnad på rum och societé! Här syntes ganska få af dem som voro hos Smittens, både af damer och herrar, med undantag af militärer. Med godt utrymme, skön upplysning och god musik, blef dansen här ett nöje, på det förra stället förekom den mig som ett tröttande dagsverke.

      Jag dansade en rysk kadrilj med Karlowitsch. Damen till venster hade en så utringad klädning, att jag blygdes på hennes vägnar. Karlowitsch blef säkert varse min förlägenhet, ty han vände sig så, att han bortskymde henne; men i ronden såg jag de andras försmädliga blickar, och kände sjelf, huru jag rodnade.

      Karlowitsch sade högt nog, för att höras äfven af andra än mig: «om jag en gång blir så olycklig, att jag får en hustru, som vill kläda sig till ett spektakel för alla, stänger jag henne inom lås och bommar.»

      «Naturligtvis om ej goda varningar hjelpa,» svarade jag; han smålog.

      Jag antecknar detta till din underrättelse!

      När vi sedan åter dansade tillsammans, frågade han efter min goda vän, som talade så väl tyska.

      «Det är väl fröken Nordenskans, löjtnanten menar?» frågade jag, som tyckte frågan vara något för familjèr. Han studsade synbart.

      «Nordenskans? är hennes dopnamn Lonchen? eller hur var det Lonna?» hans frågor jagade nästan hvarandra.

      «Hon kallas Leonna; men huru känner löjtnanten hennes namn? Hvarför öfverraskar det er att hon heter så?» frågade jag på min sida nyfiken.

      Dröjande med svaret tills dansturen var förbi, sade han: «jag har en bekant, som på långt håll är en anförvandt till en fröken Leonna Nordenskans, men han känner henne icke personligen.»

      «Bekantskapen har skett genom korrespondens, och eder vän heter Fritz von Harlinghausen,» sade jag småslugt.

      Han såg på mig med stora ögon. «Af hvem, och när har ni hört detta?»

      «Af Leonna, som förmodar att en sådan person finnes vid militären.»

      «Fröken Leonna förmodar då ganska riktigt. Var så god och låt henne veta, att jag kan lemna underrättelse om nämnde person, som högeligen önskar att få presentera sig för sin vackra kusin, men hvarföre är hon icke här i afton?»Med deltagande hörde han orsaken till din bortresa.Af anledningar för vidlyftiga för ett bref, som redan är långt nog, har jag låtit berätta mig, hvarföre han och din bror äro ovänner. På första assemblén i höstas, hade båda valt samma plats för dansen; men Karlowitsch var den första, som dit kastade sin handske, och gick för att hemta sin dam; då kom din bror, sparkade undan handsken, och lade sin i stället; så började tvisten. De omkringstående vittnade alla till löjtnantens förmån, och mången tror, att just detta är rätta grunden till din brors hat, det han vid alla möjliga tillfällen lägger i dagen.

      Med deltagande hörde han orsaken till din bortresa.

      Af anledningar för vidlyftiga för ett bref, som redan är långt nog, har jag låtit berätta mig, hvarföre han och din bror äro ovänner. På första assemblén i höstas, hade båda valt samma plats för dansen; men Karlowitsch var den första, som dit kastade sin handske, och gick för att hemta sin dam; då kom din bror, sparkade undan handsken, och lade sin i stället; så började tvisten. De omkringstående vittnade alla till löjtnantens förmån, och mången tror, att just detta är rätta grunden till din brors hat, det han vid alla möjliga tillfällen lägger i dagen.

      Har jag nu ej träffat de nyheter du önskat veta, så måste du ursäkta min oförmåga att gissa, och var då sjelf tydligare en annan gång.»

Ottilia.

      Det var tvenne dagar efter begrafningen Leonna skref sitt bref. Sorgen var ny, saknaden stor; det var den första smärta, som träffade det unga hjertat; något för hvilket hon likväl ej kunde göra sig redo, gjorde att hon önskade meddela sig; mormodren var hennes hjerta närmast, och hon var nu för alltid borta.

      Hade hon genast erhållit Ottilias svar, torde de anmärkningar det innehöll, till och med sårat hennes då så ömtåliga känsla; men många dagar gingo förbi innan det kom fram, och eftertanken sade henne snart, att Ottilia hade rätt: hon ansåg sig lycklig, att äga en uppriktig vän, som kunde leda hennes egna oerfarenhet.

      Hon blygdes imellertid, att andra gjort en upptäckt, hon ej ville tillstå för sig sjelf: ett närmare deltagande för den person, hon endast sett en enda gång. Det föreföll henne sjelf så oförklarligt, att Karlowitsch genast förefallit henne så bekant, liksom hade hon känt honom från barndomen. Kanhända, tänkte hon, var det nöjet, att med honom tala tyska språket, äfvensom den lilla triumfen, att oförstådd af andra lysa med denna min enda lilla talang? Nej, fy! så fåfäng är jag icke. Hvad är det således? – Så hade hon ofta frågat sig; men nu ansåg hon det bestämdt för en aning, att genom honom få höra talas om Fritz, och kanske äfven erhålla underrättelser från sin tant, från hvilken hon ej på tvenne år hört ett ord.

      Dag från dag väntade Leonna på lägenhet att resa till Rönnbacka, men föräldrarnes flyttning till Grönskog upptog både hästar och folk, och hon måste beväpna sig med tålamod.

      En dag berättade hennes far som alldeles säkert, att kapten Lurhjelm med första öppet vatten ärnade resa till Lübeck, och taga sin brorsdotter med sig dit. Denna nyhet var för Leonna, som ett åskväder midt i vintren. Hon hade hört att en sådan resa varit påtänkt det föregående året, men nu —

      Leonna, som dessa veckor, glömsk af sin väns varningar, lefvat i fantasins drömverld, hade i tankarne njutit så många nöjen med Ottilia denna instundande sommar. Medan onkeln vore borta, skulle Ottilia vara på Grönskog; medtagande böcker och arbete, skulle de då vandra hand i hand omkring i de vackra nejderna, för att sedan sätta sig under trädens gröna hvalf och: «vid bäckens sorl och aspens susning, få lemna sig åt den berusning, som väcks af sympathi och skaldens tjusningsgåfva» och kanske, så hviskade en blyg anande stämma, skall en tredje person någon gång deltaga i denna njutning.

      Nu voro med ens alla dessa sköna hägringar – foster af en liflig inbillning, – bortjagade af verklighetens nordanvind.

      Helt oförmodadt erhöll man på Grönskog besök af unga Nordenskans. Leonna var högst nyfiken att få veta anledningen, ty hon kände honom nog, för att begripa, det sådant ej skedde utan giltig orsak. Det var ju endast några veckor, sedan han var der på begrafningen.

      Han skulle resa tillbaka morgonen derpå. Leonna bad att få åtfölja honom till Rönnbacka, som låg invid vägen. Fadren gaf sitt bifall, och Petter kunde så mycket mindre neka, som han fått löfte om häst för hemresan; likväl sade han ganska bestämdt, att hon skulle vara i ordning på klockslaget fem, eljest reste han ifrån henne.

      Han hade förut betingat sig hästen till klockan åtta.

      «Hvad kan vara orsaken till denna Petters brådska nu,» tänkte Leonna. «Kanhända vill han betaga mig all håg att följa med honom