Leonna. Falkman Charlotta

enda jag vunne på den saken, vore att hon inbillade sig, det jag vore kär i henne, och derföre svartsjuk på Mollberg.»

      «Gud bevare!» utbrast Leonna ifrigt. «Huru kan onkel hysa en så dålig tanke om henne, eller någon af vårt kön? Hvilken ung och oerfaren flicka skulle ej med tacksamhet taga emot en varning gifven af välmening, utan att lemna ett sådant bevis på dumhet och inbilskhet.»

      «Var öfvertygad, goda Leonna,» svarade Ludvig, och såg med en vacker blick på den af ifver rodnande flickan, «att ingen kan hysa bättre tankar om edert kön i allmänhet, än jag, och i synnerhet när jag har framför mig ett par så hjertans goda, oskyldiga och förnuftiga flickor som j båda ären. Men sannerligen det fordras stor menniskokännedom för att inse att Hedda Smitt är lika tanklös, som lättsinnig och inbilsk. Fortfar hon så, gör hon sig ej allenast till ett åtlöje för andra, utan äfven olycklig.»

      «Ack det är derföre hon bör varnas!»

      «Vi få allt se, Ottilia lilla! Emedlertid är jag ganska nöjd, att du på en tid kommer ifrån detta umgänge, ehuru jag vis-à-vis dig icke är rädd för smitta.» Han måste le öfver ordleken.

      «Men om mig stackars barn säger onkel ingenting; jag som måste vara i granskapet med smittan!» sade Leonna halft sorgsen, halft skämtande.

      «Bönen, samt goda och dygdiga grundsatser, äro de bästa förvarings-medel mot hvarje själsepidemi», genmälte Ludvig med vänligt allvar. «Lyd tillika mitt vänskapsfulla råd: gif dem aldrig något förtroende, vore det än aldrig så obetydligt; var för öfrigt försigtig, undvik ett oftare umgänge med dem, när det låter göra sig, utan att stöta dem eller deras fördomar. Detta råd gäller i allmänhet för menniskor af olika bildning och sinnelag; men i synnerhet när det gäller Leonna och mamsellerna Smitt.»

      «Onkel måtte väl aldrig anse Marie vara lika dålig som hennes syster?» frågade Leonna.

      «Hvarken är hon så tanklös eller lättsinnig, som Hedda,» svarade han, «hennes sätt att vara är stolt till och med frånstötande ibland, men i hennes uppenbara ogillande af systerns koketteri, ligger ingen delikatess, ingen syskonkärlek; ty då sökte hon genom godhet afråda henne från detta fel och, genom ömhet, afvända andras uppmärksamhet derifrån. Men i hennes egen sökta enkelhet i toaletten, hennes tillbakadragenhet, ligger äfven en slags behagsjuka, den att utmärka sig framför andra unga flickor. Och då Hedda, huru många fel hon äfven har, likväl kan ega hvad man kallar godt hjerta; en, ehuru flyktig, medkänsla för andras väl och ve, fruktar jag hos Maria en egoism, som förtager alla ömmare känslor. – Detta är likväl blott en förmodan, långt ifrån visshet, men i alla fall fägnar det mig att Leonna, i anseende till sin enskilta förmögenhet, aldrig bör komma i beroende af sin bror och svägerska.»

      Afbrytande detta mindre behagliga samtalsämne, berättade han dem sina små reseäfventyr, och aftonen gick fort och nöjsamt som vanligt. Men Leonna behöll ett djupt intryck af hvad hon hört.

      Läsaren gör, som vi hoppas, en intressant bekantskap

      En klar morgon i början af April, voro Rönnbackas innevånare samlade omkring frukostbordet; det var en af dessa vackra dagar, denna månad ofta skänker oss nordboer, när den af poeter och skalder så högt beprisade, «blomsterprydda Maj» merendels visar oss ett mulet anlete.

      Den föregående skarpa kölden hade vikit för en något blidare väderlek. Solens strålar pröfvade sina på nytt födda krafter, för att smälta upp de stora drifvor och ismassor, som betäckte kärr och lågländta ställen: de högre visade redan stora fläckar, fria från snö. Men som isarne ännu voro starka på insjöar och träsk, ehuru stråkar syntes här och der i saltsjön, begagnades ännu slädar, fastän allmänna landsvägen var miserabel; der halkade medarne öfver snö, här skrapades mot klapperstenarna; på andra ställen nedsjönk åkdonet i de djupa fåror, som vattnet skurit ut. Landsvägs-förordningar funnos visst, men efterlefdes föga, och kunde kanske som knappast i allo efterlefvas.

      Hvad solen tinade upp om dagen, betäckte nattens köld med en isskorpa, som gjorde morgonstunden till den bästa tid för en promenad.

      Ludvig, som lik alla sjöfarande intresserade sig för väder och vind, astronomiska observationer och dylikt, vandrade ofta till ett högt berg beläget ungefär två verst från hans boning, för att derifrån iakttaga de af honom kända tecken för islossningen.

      I dag hade han begärt frukosten tidigare än vanligt, och frågade under den flickorna, om de ville göra honom sällskap. De voro genast färdiga.

      Fru Palman varnade dem för den skarpa morgonluften på berget, och trugade på dem en flaska med liljekonvalje-vin, såsom medel deremot. Ludvig ville ej motsäga den välmenande gumman, och stoppade flaskan jemte ett litet glas i rockfickan.

      De togo genaste vägen, först öfver den lilla trädgården, sedan öfver tegarne på en högländt trädesåker, der solen redan begynt verka och till det mesta bortsmält snön; men marken var hård genom nattkölden, och der ännu snömassor lågo i diken och fördjupningar, var skaran så pass stark, att flickornas lätta fjät knappt lemnade spår, då onkeln till deras innerliga nöje några gånger plumsade in. Sedan gick deras väg öfver ett vidsträckt svedjeland, der de svarta trädstubbarna, mot den med rimfrost betäckta marken, gaf en egen anblick, snarlik vårdstenar på en kyrkogård. Våra vandrare voro ej nu i den sinnesstämning, att de fästade tanken derpå, ty snart stodo de muntert skämtande vid foten af det omtalta berget; det var ej så alldeles lätt att komma uppföre dess sluttande, med isglasyr betäckta sidor. Ludvig, hvars jernskodda stöflor gåfvo säkert fotfäste, måste ofta hjelpa de skrattande flickorna.

      «Det är första gången jag gör en sådan här utvandring, vid denna årstid, men hvad den är nöjsam,» anmärkte Leonna.

      «Den är upplifvande för själ och kropp,» svarade onkeln. «Gör Leonna icke promenader om sommarmornarne?»

      «Ibland, men jag är alltid ensam.» —

      «Man är aldrig ensam i Guds fria natur, så framt man förstår att uppskatta den! I sommar bör Leonna vandra ut med sin far, när han besöker arbetsfolket.»

      «Ack det kommer väl aldrig i fråga. Han skulle bara skratta åt ett dylikt förslag, och mamma – hon skulle anse mig för litet vriden» —

      Nu voro de vid målet, och hade en vidsträckt utsigt så väl åt sjösidan, som nejden deromkring, med dess små uppbrukade fält, skogsdungar och spridda landtliga boningshus. Åt motsatt håll från Rönnbacka, såg man en del af landsvägen, som sedan krökte sig och undanskymdes af en småskog. Den del man såg af vägen, utgjordes af en stupande backe; vid dess ena sida, var en djup afsats; der hade efter hvad landtfolket visste omtala, flere olyckor händt; der hade väl varit en ledstång, men denna var nedstörtad antingen af ålder eller jordras.

      Sommartiden var Ottilia ofta på detta berg. Intagen af utsigten, och för att vinna öfning, hade hon aftecknat dess olika partier; i synnerhet under den förra sommaren. Landsvägen erbjöd henne då många lefvande taflor: troppar af fotfolk, ridande kosacker, ja ofta hela regementen med fanor, kanoner och trossvagnar, äfvensom transporter af sjuka och fångar. De stadnade merendels vid foten af backen för att hvila sig, och Ottilia kunde desto bättre betrakta dem från sin höga ståndpunkt.

      Mången af våra läsare skall, liksom Leonna, undra huru den unga, eljest något försagda, flickan vågade dröja i denna enslighet, ty aldrig mer än en enda gång lät fru Palman öfvertala sig till en dylik promenad. När hon då hunnit höjden, och sett sig omkring, begrep hon ej hvad fröken Ottilia kunde finna för nöje i att se en stor sjö, en skog och några simpla boningshus, hvars innevånare äfven icke ingåfvo något intresse, menade hon. Ottilia gick sedermera allena dit, och fann sig så road af sitt arbete, der sällskap endast varit störande.

      Men första gången hon der öfverraskades af en af de taflor vi nyss antydt, darrade hon visst af fruktan att upptäckas, och bäfvade vid åsynen af menniskor, som då ännu, besynnerligt nog, ansågos för våra fiender; men hon blef likväl deruppe; ty eftertanken