Noveller. Canth Minna

närheten, böjde sig äfven fram för att höra. Alla fnissade, och af de förstulna ögonkast, hvilka de alt emellanåt riktade på modern, märkte Fanny mycket väl att de hade roligt på dennas bekostnad.

      Dessvärre märkte modern ingenting.

      – Besynnerligt att inte Vellmans herrskap ännu kommer och doktor Sprooper inte häller.

      Munterheten steg rundtomkring fru Lindeman. Men modern såg blott på dem helt oskyldigt och fortsatte:

      – Här få vi nu sitta och sitta med torra munnar.

      – Bry er för all del inte om det, fru Penttinen. Nog orka vi alltid vänta så länge tils doktor Sprooper kommer.

      Fru Lindeman sade det mycket allvarsamt, men de andra hade svårt att hålla sig för skratt.

      På klaffen varseblef Fanny till sin förskräkkelse brännvinskarafinen och två glas. Ämnade de åter börja tillställningen med att bjuda omkring brännvinssupar?

      Hon ämnade gå till fadern, taga honom afsides och tala med honom därom, men just i detsamma inträdde såväl herrskapet Fellman som doktor Broberg i tamburen, och föräldrarna skyndade hvardera att taga emot dem.

      Med hjärtat i halsgropen väntade Fanny tils de nyanlända välkomnats.

      Därefter skyndade hon till fadern och tog honom i armen.

      – Pappa, snälla pappa, inte brännvin. Ingenstans bjuder man sådant, aldrig hos herrskap. Pappa skall inte göra det, hviskade hon helt sakta på finska, hvilket språk fadern tålte bättre än modern, på grund af att han ej begrep ett ord svenska.

      Hon hade tårar i ögonen, och händerna darrade.

      Men Penttinen såg med välbehag på sin dotter, hvilken stod vid hans sida, skär och fager som en ros.

      – Var tyst, liksom jag inte skulle begripa den saken.

      – Tro mig, pappa…

      – Nåja, naturligtvis bjuds det inte åt dig eller andra unga flickor, det förstås.

      – Och inte åt herrarna häller, snälla, gulle pappa – bjud inte —

      – Gå nu din väg och låt mig sköta den här saken själf.

      Penttinen tog brickan och slog båda glasen fulla.

      Fanny gick tillbaka till sin stol.

      Från en vrå såg hon sedan huru fadern gick till hvar och en med sin bricka, trugade och tvang dem att smaka och om möjligt dricka till botten.

      – Ingen får komma och säga att det hos oss är långt emellan suparna, demonstrerade han, eller att vi inte traktera våra gäster, då vi engång bjudit dem på kalas.

      Nu närmade han sig doktor Broberg. Fanny vågade knappast följa honom längre. Hon gjorde det dock, hörde och betraktade andlöst hvad där sades och gjordes.

      Broberg smålog, drog i sina mustascher och skakade på hufvudet.

      – Seså, ta på nu bara, inte ser Fanny det, och om hon också ser, så är det ju inte desto farligare. Vi ska supa tillsammans, jag tar det andra glaset. Nå kippis nu, vi ska dricka svärsonens skål.

      – Nej, nej, tackar så mycket, jag dricker inte brännvin, afvärjde Broberg och drog sig tillbaka.

      – Nå hvad krusar ni nu där onödigtvis.

      – Nej tack, värkligen inte.

      Och därmed måste Penttinen slutligen lämna honom.

      Men han kom tillbaka, såsnart han fått alla de öfriga att inmundiga suparna, blinkade hemlighetsfullt med ögonen och knykte Broberg i rockuppslaget.

      – Gå ni bara bort och sätt er bredvid Fanny, det går nog an.

      Fanny hörde detta. Hon härdade icke längre ut, steg upp och ämnade bege sig till sitt rum.

      – Fanny, Fanny, hvart går du? ropade Penttinen. Kom hit först.

      Fanny måste stanna.

      – Hit, hit – Fadern tog henne vid handen och drog henne närmare.

      – Kom hit och språka med doktor Broberg.

      Fanny måste lyda. Hon skulle hälst flytt bort, ut på gatan och sedan längs landsvägen ut från staden, så långt hemifrån som möjligt, för att icke mera på hela kvällen behöfva visa sitt ansikte för någon människa. Men hon förmådde ej. Hon var alldeles afdomnad, såsom en dödsdömd, hvilken icke mera hoppas på räddning. Döden hade dock varit lätt i jämförelse med denna skam.

      – Se nu, huru hon är blyg, forsatte Penttinen. Alldeles som om det kantänka inte vore i smaken. Men sådana äro de flickorna.

      Han skrattade spetsfundigt, lämnade dem på tumanhand och vände sig till andra.

      Viljelöst och utan att veta hvad hon gjorde hade Fanny sjunkit ned på en stol. Broberg stod framför henne, smålog förläget och strök sina mustascher. Fanny vågade icke lyfta sina ögon från golfvet. Hennes blick fäste sig vid Brobergs stöfvelspets och stannade där som fastnitad, oaktadt föremålet icke egentligen erbjöd någonting särskildt betraktansvärdt. Det var en alldeles vanlig, blankad stöfvelspets, kanske något spetsigare än faderns, och kanske blankare också.

      – Fröken Penttinen går i fortbildningslärovärket, eller huru? yttrade Broberg för att börja ett samtal.

      – Ja, hviskade Fanny så sakta att det knappast hördes och lutade hufvudet ännu djupare ned.

      – Där lär finnas många elever.

      – Ja.

      – Slutar ni kanske redan i vår?

      – Ja.

      – Just när jag kommer dit såsom lärare.

      Fanny glömde sig och såg hastigt upp. Skulle doktor Broberg komma till fortbildningslärovärket nästa år? Det hade hon ej ens hört om.

      – Nämligen i historie och geografi.

      I hennes ämnen! Fannys hufvud sjönk åter ned, och ögonen fästes ånyo vid stöfvelspetsen.

      Hvarför hade de honom icke redan i år. Då skulle han säkert fått andra tankar om henne än nu. Fanny viste att lärarena tykte om henne. Genom flit och förmåga hade hon vunnit allas bevågenhet. Och där var hon alltid fri och liflig, då hon icke, liksom hemma, behöfde skämmas för någonting eller beständigt darra för sådant, som hon icke rådde för och hvilket hon icke kunde hjälpa med bästa vilja i världen.

      – Ni spelar säkert, fröken, eftersom här finnes piano?

      – Ja.

      – Skulle ni inte vilja låta oss höra någonting?

      Fanny steg upp och gick tvärs öfver salen till pianot.

      Två ofantliga brickor cirkulerade bland gästerna. På den ena bjöds kaffe, på den andra bakvärk, åtminstone sex, sju olika sorter.

      Kaffe ännu vid denna tid! hviskade fru Lindeman till sina grannar. Inte har den Penttiskan reda på seder och bruk mera än hennes man. Alla möjliga bli också nuförtiden handelsmän. Dräng var Penttinen i början, när han kom hit till staden, det kommer jag utmärkt väl ihåg, och frun var piga, fastän de nu äro så uppblåsta att de knappast rymmas i sina skinn. Men det är en gammal sanning: när katten blir björn, då är han först en riktig matador.

      Hon måste afbryta sig, ty brickan kom just fram till henne. Det var göra med att få klart för sig alla de olika brödslagen, så att för all del ingen sort af misstag skulle undgå henne. Hon samlade famnen full af bakvärk med ena handen, medan hon i den andra höll den fylda kaffekoppen. Men likafullt kastade hon en lysten blick efter brickan, då den fördes bort, osäker om huruvida hon värkligen fått af alla sorter, eller om kanske någon i alla fall blifvit glömd.

      – Nog skulle de pösa, om de finge Fanny gift med doktor Broberg.