Noveller. Canth Minna

och tog emot dem. Karlarna krökte sig djupt under de tunga mjölsäckarna.

      Fanny kände en svidande smärta i bröstet, samma känsla, hvilken redan i barndomen kommit henne att vrida sig likt en mask på metkroken. Redan på första klassen, då hon observerade att kamraterna i hemlighet fnittrade åt moderns fasliga svenska eller gjorde narr af hennes löjligt utstofferade klädningar.

      Modern kom in, svettig af det myckna bråket.

      – Klockan är sju. Skall du inte börja laga dig i ordning? Tag den vackra ljusröda klädningen.

      – Inte så här hemma, mamma.

      – Visst skall du sätta den på dig.

      – En sådan dräkt bär man blott på danser eller andra större tillställningar.

      – Alltid är du sådan. Om jag säger något, så visst är du alltid färdig att gräla emot.

      – Snälla mamma —

      – Hit kommer mycket främmande, fabrikör Vellmans herrskap och handelsman Ahlholms och målar Saxmans och guldsmed Lindemans. Det blir tillräckligt stor tillställning skall jag tala om. Så kommer det ännu många andra.

      – Ja, mamma räknade upp dem vid bordet, afbröt Fanny. Men min gråa klädning vore ändå lämpligare; den är inte så utstyrd och garnerad.

      – Det gör ingenting. Rimsorna och grannlåterna göra den bara fin. När pappa vill visa sin dotter åt en doktor, så måste hon göra sig vacker, det hjälper inte. Och din nya brosch och guldkeden skall du också taga på dig. – Seså, skynda dig nu, de komma strax.

      Hon slöt dörren och gick bort lika snabt som hon kommit.

      En djup suck bröt sig väg ur Fannys bröst. Hon lutade sig öfver bordet, stödde hufvudet mot armen och brast i gråt.

      Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke därigenom bättre, ögonen blefvo endast svullna och röda. I detsamma hörde hon också till sin förskräckelse främmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till tvättfatet, sköljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om dräkt, såsom modern bestämt.

      I salen voro redan en hel mängd gäster församlade, då hon steg in. Fru Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på hufvudet en hvit mössa, från hvilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen guldringar med långa hängen, hvilka prydligt svängde och dinglade på halsen hvar gång hon vände på hufvudet. För öfrigt skedde detta idkeligen, antagligen af den orsak, att hon ville hålla dem i jämn rörelse, ty de hade måhända eljes icke blifvit tillräckligt observerade.

      Fru Ahlholm var utan tvifvel den mest framstående personen i sällskapet, det såg man genast vid första ögonkastet af hennes pretentiösa min och den belåtna själfmedvetenhet, hvarmed hon blickade omkring sig. Och lika anspråksfullt var alt, som tillhörde henne. Till exempel den grå, af silkesblandadt ylletyg gjorda klädningen och den svarta spetssjalen på hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de velat säga: se på oss! – hvad äro ni andra i bredd med oss!

      Hon var ett fetlagdt, undersätsigt fruntimmer, på några och fyratio år, mängden lik, hvarken ful eller vacker. Nu, då hon blifvit gammal, var hyn brunrasmig, men såsom ung hade hon kanske varit hvithylt, då håret ännu var linfärgadt. Af samma färg tyktes äfven den glesa, rakt utskjutande ögonhårsstubben vara, så mycket man kunde urskilja af densamma. De utstående, runda, blekblå ögonen lyste af själfmedvetenhet, och munnen var beständigt dragen till ett belåtet leende, så att de små tänderna blänkte fram, och till och med tandköttet syntes, isynnerhet på sidorna. På ena kinden satt ett födelsemärke eller en vårta, med några långa hårstrån ytterst, och just på det ställe, hvilket sköt ut i en rundel, då munnen drogs till skratt. Annars, som sagdt, var hon mängden lik, hvarken ful eller vacker.

      Fru Saxman, målarens hustru, satt blek och mager närmast henne; hon petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina läppar och hörde kutryggig och aktningsfullt uppmärksam på fru Ahlholms prat, hvilket hon alt emellanåt interfolierade med små bifallande ljud. Någon motsatt åsikt uttrykte hon aldrig ens för unders skull, och många ord var det för öfrigt inte häller som hon i en följd vågade komma fram med.

      I stället försökte ett yngre fruntimmer, som satt på andra sidan, midtemot soffan, att alt emellanåt få ordet, fastän fru Ahlholm omintetgjorde alla dylika ansträngningar, i det hon höjde rösten ännu mera och gaf ökadt eftertryck åt sina ord. Det var fru Lindeman, hvilken allmänt benämdes »kalendern», af orsak att hon på det allra noggrannaste kände till alla människors förhållanden, ja mycket bättre än de själfva. Hon hade ett märkvärdigt godt minne. Hon kom precis ihåg huru många klädningar, hattar, tröjor och andra klädespersedlar hvar och en af hennes bekanta ägde. Dessutom kunde hon på pennin säga huru mycket de kostat, när de voro gjorda, hvilken sömmerska som sytt dem, från hvilken bod tyget var köpt och dussintals andra omständigheter, hvilka stodo i någon som hälst gemenskap med denna viktiga sak.

      Med lika skarp iakttagelseförmåga utletade hon äfven människornas minsta svagheter, drog fram dem, förstorade och färglade dem med sådan konstfärdighet, att af den stackare, hvilken råkade vara föremål därför, slutligen ej syntes något annat än dessa hans dåliga sidor.

      Och ingen kände så väl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman, hvilken riktigt njöt, när hon fick berätta dem. Och åhörarena njöto välförståendes också. Hvad är för oss, låga, jordiska varelser angenämare, än att höra andra klandras och smädas!

      Fru Ahlholm hade kort före Fannys inträde skrutit med sin son, Alfred, hvilken med stort besvär, sedan han suttit två år på hvarje klass, klättrat upp ända till fjärde klassen i lyceet.

      – Guvernörens son och han äro nu så ovanligt goda vänner. Hvarenda dag går han hos Alfred.

      – Har ni hört hvad guvernörskan sagt? – försökte fru Lindeman inflicka.

      Men fru Ahlholm höjde rösten:

      – Och här om sistens, då han var sjuk, så skickade han genast efter Alfred för att komma och leka med sig – Plewna, eller hvad de må ha spelat.

      – Hvad guvernörskan sagt – bjöd fru Lindeman åter till att kila in.

      Fru Ahlholm höjde rösten ännu mera.

      – Och där måste gossen sedan bli hela dagen, ända till kvällen. Han fick till och med äta vid samma bord som guvernören själf; guvernörskan hade presenterat honom, och så hade de placerat honom vid guvernörens sida.

      Fru Lindeman drog häftigt sin stol åt sidan, närmare de andra fruarna, och började hviska till dem:

      – Den låter då aldrig någon annan säga ett ord. – Om Fellmans bjudning, vet ni, hade guvernörskan sagt att det inte var fint alls, rysligt mycket mat, men alt illa tillredt. Husan var hos oss och berättade om det. – Se, där kommer ju Fanny. – Hon sänkte rösten. – Nå, nog är hon nu pyntad och utstyrd. Gubben Penttinen lär ha bjudit hit doktor Broberg – eller Sprooper som värdinnan i det här huset säger, hi, hi, hi, – han hoppas nämligen få honom till måg. Men jag tror att det är fåfängt. – God afton, god afton, fröken Fanny! Ni blir bara vackrare dag för dag.

      – Jag har ej sett Fanny på lång tid, sade fru Ahlholm, nog skulle det ju passa att någon gång sticka sig in äfven hos oss, fast vi inte ha några döttrar. Men det fins ju i stället söner, och gossarna äro i alla fall salt i gröten, inte sant? Nå, medge du bara, äro de kanhända inte salt i gröten?

      Hon skrattade bredt, de andra fnissade också, och slutligen uppstod en formlig skrattkör, i hvilken pappa och mamma äfven instämde.

      Fanny drog sig förlägen till en knut.

      – Inte kan hon kurtisera alls, den där Vanny, började fru Penttinen utan att fästa afseende vid Fannys bedjande ögonkast, nog blir hon ännu gammalpiga.

      – Gammalpiga!