Noveller. Canth Minna

på att falla omkull.

      – Skölj ditt ansikte med kallt vatten, så klarnar du bättre, rådde Silja.

      Men Emmi fick ej tid därtill, ty klockan hördes ånyo. Hon fick kjolarna på sig, slätade med båda händerna sitt hår, gned sig i ögonen och skyndade in.

      – Jag har ringt tre gånger, sade frun.

      Emmi svarade ingenting, utan tog blott Lilli, som låg bredvid modern, i sina armar.

      – Ömsa tort på henne och lägg henne i vaggan; hon somnar ändå ej mera här hos mig.

      Frun vände sig på andra sidan och slöt ögonen. Vaggan stod i rummet bredvid; dit gick Emmi nu med barnet. Sedan hon lindat det, började hon vagga och sjunga. Någon tanke vaknade alt emellanåt hos henne och afbröt sången.

      – Hs .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. a. Somna bort mitt barn, somna. Ro, ro till skären, plocka åt barnet bären – och … – herreje, hur sömnig jag är. – Plocka så mycket som båten bär – Skynda sen hem medan dager är – Silja, den lyckliga människan sofver ännu. – Tre, tre små pepparkorn. Katten blåser i silfverhorn. Hs .. hss .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. aa .. a.

      Lilli somnade, och då lade sig också Emmi raklång på golfvet invid vaggan. Hon stödde hufvudet mot armen och var inom ett ögonblick försänkt i djup sömn. Hon visste af ingenting, fastän Lilli så godt som genast vaknade, gned sig om näsan och blickade omkring sig förvånad öfver att ej finna någon i sin närhet. Hon försökte stiga upp, men kunde ej, utan föll på sidan, så att hon fick hufvudet öfver vaggans kant. Nu observerade hon Emmi, blef glad och försökte jollrande att få fatt i henne. Vaggan vickade. Hon föll ut och stötte hufvudet mot meden.

      Ett häftigt skrik.

      – Gud välsigne!

      Emmi blef likblek, då hon såg barnet bredvid sig på golfvet. Hon tog hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade henne på armarna. Med fasa tänkte hon på att frun hört skriket. I sin nöd glömde hon att taga reda på om barnet hade stött sig, eller om det endast grät af skrämsel.

      Frun öppnade dörren. Emmi var nära att svimma, det svartnade för hennes ögon.

      – Hvad går åt henne?

      – Ingenting.

      Emmi visste ej hvad hon svarade. Instinktlikt uttalade hon ord, af hvilka hon om möjligt hoppades räddning.

      – Hvarför gråter hon då så där? Naturligtvis måste det finnas någon orsak.

      Emmi anlitade fåfängt alla medel för att lugna barnet.

      – Gif henne åt mig, sade frun. Barnet mitt, mammas egen skatt, hvad fattas dig? Herre gud, hon har ju en bula i pannan!

      Hon såg på Emmi, som stod där rådlös.

      – Huru har hon fått den här, säg? Är du stum?

      – Jag vet inte.

      – Du har säkert fält henne. Kanske från vaggan?

      Emmi tystnade och såg ned.

      – Jaså, du vågar inte mera neka. Hvilket odugligt och vårdslöst stycke du är! Först låter du barnet falla, och så narras du till på köpet. Det var en olycka att jag alls tog dig. Men det säger jag dig att du ej mera nästa år får stanna här. Skaffa dig plats annorstans, hvar hälst du får. Jag för min del bryr mig inte om dig, om jag så aldrig fick någon piga… Tyst, mitt gull, tyst, mammas eget barn. Nog skall mamma skaffa dig en bättre sköterska till nästa år, gråt inte.

      Lilli upphörde att gråta, då hon fick bröstet, och efter en stund smålog hon redan förnöjd, oaktadt tårarna ännu glimmade i ögonen.

      – Så, min älskling, så, skrattar du redan mot din mamma? Mitt eget barn, är du glad igen? En sådan ful bula du har i pannan.

      Lilli grät ej vidare den dagen, hon var glad som förut, kanske till och med gladare. Skrattade åt Emmi, stack fingrarna i hennes mun och ref henne i håret. Emmi torkade med hennes lena hand sina kinder, hvilka hela dagen vättes af tårar, stora som tranbär. Och när hon tänkte på att hon efter sex veckor ej mera skulle få hålla det mjuka, ljufliga barnet i sin famn och kanske icke ens få se mer än en skymt af det i fönstret, där hon eländig och öfvergifven gick förbi på gatan, då följde den ena tåren så hastigt på den andra, att de flöto tillsammans och bildade en liten vattenpuss på bordet.

      – Se på det här, se på det här, sade hon åt Lilli, som genast började klotta däri med fingrarna.

      På förmiddagen fick frun främmande, doktorinnan Vinter och rektorskan Sivén, båda två fina och förnäma, fastän icke på långt när så fina som vår fru, sade Silja, och detsamma tänkte äfven Emmi för sig själf.

      När Silja förde in kaffe, bad frun henne säga till Emmi att hämta in Lilli för att visas åt de främmande. Emmi klädde på henne den allra vackraste mössa hon hade och satte för henne en splitter ny haklapp. Hon såg så söt ut med dem, att Emmi först måste be Silja komma och se på henne, innan hon fördes in.

      Fruarna gåfvo sin förtjusning luft, så fort Emmi med barnet uppenbarade sig i dörren.

      – O, så söt!

      Och så täflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne och skrattade.

      – Så söt, så söt!

      Emmi stod ett stycke ifrån och smålog. Hon viste ej rätt hvad det var, detta »så söt, så söt,» men slöt af alt att det måtte betyda någonting utomordentligt godt.

      Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berättade någonting – hvad kunde det vara? Emmi förstod ingenting, emedan det sades på svenska. Emellertid gissade hon hvad det var, då hon såg deras ansikten antaga ett förfäradt uttryck.

      – Herre gud, herre gud, nej, men tänk, stakkars barn! sade de.

      Tre par ögon riktades först ytterst medlidsamt mot blånaden i Lillis panna och sedan fulla af fasa mot Emmi.

      – Ett sådant stycke!

      Emmi såg på mattan, på golfvet och väntade att från taket någonting skulle falla ned på hennes hufvud för att krossa henne med ett enda slag, eller slunga henne djupt under jorden. Ty säkert fans ej i hela världen någon så brottslig varelse som hon. Utan att våga lyfta upp sina ögon, viste och kände hon det till och med i fingerspetsarna och tårna att de alla sågo på henne, dessa fina, förnäma fruar, som själfva aldrig begingo något misstag. Huru skulle det ens hafva varit möjligt, de, som voro så utomordentligt kloka och stodo så högt öfver andra vanliga människor.

      – Nu får du föra bort Lilli, hörde hon frun säga.

      Emmis händer hade plötsligt blifvit så slappa, att hon fruktade att fälla barnet, om hon nu tog det i famnen.

      – Hör du?

      – Där ser ni nu hurudan hon är, sade frun åter på svenska.

      Emmi kunde med möda taga de få stegen till fruns stol. Endast hoppet att åter komma ur deras åsyn bort till barnkammaren gaf henne krafter härtill. Eller kanske var det af gammal vana som armarna åter lydde och fullgjorde sin skyldighet likasom förr.

      Hon lade Lilli i vaggan, satte sig själf på pallen bredvid och visade henne leksaker. Men Lilli lyfte upp bägge benen och fattade i fötterna med sina händer. Detta tykte hon var en så rolig lek, att hon skrattade högt. Emmi skulle också skrattat, om hon icke varit så sorgsen och haft en sådan kväfvande känsla i strupen.

      Hon förundrade sig där hon satt öfver att hon i morse icke påmint sig ett medel mot sömnen, som hon ofta begagnat sig af, nämligen att med en nål sticka och skrapa sina armar. Däraf hade nu uppstått hela denna stora, ohjälpliga olycka, som skulle ödelägga hela hennes lif.

      Sent om aftonen, då alla andra redan lagt sig till hvila, gick Emmi ut på gården. Det var mörkt