Om hon visste. Блейк Пирс

frigivningsförhandling och såg visserligen inte fram emot att behöva se gärningsmannen i ögonen igen, men att bara få dyka tillbaka ned i sitt arbete—om än för en kort, kort stund—var guld värt.

      Men det var nästa vecka. Nästa vecka kändes som en evighet bort.

      Hon såg upp på Debbie Meades veranda. Hon visste inom sig varför hon egentligen var här. Hon ville hitta svar på några av frågorna som stormade i hennes huvud. Kate kände sig självisk, som om hon utnyttjade sin väns förlust för att doppa tårna i vattnet hon inte hade svalkat sig i på över ett år. Denna situation handlade om en nära vän, vilket gjorde saker och ting lite krångligare. Men agenten inuti henne hoppades att det kunde utvecklas till något annat. Vännen inuti henne, däremot, varnade för hur riskfyllt det kunde vara, och de båda tillsammans undrade om det kanske vore bäst att bara fantisera om en comeback till jobbet.

      Det kanske är precis det jag gör, tänkte hon när hon tog stegen upp för trappan till familjen Meades hus, och ärligt talat var hon inte säker på vad hon tyckte om det.

      Hon knackade försiktigt på dörren och den öppnades hastigt av en äldre dam Kate inte kände till.

      ”Är du familj?” frågade kvinnan.

      ”Nej,” svarade Kate, ”Bara en nära vän.”

      Kvinnan fingranskade henne ett ögonblick innan hon släppte förbi henne. Kate steg på, gick igenom hallen och nådde vardagsrummet, som var fyllt med dystra människor i en ring runt en ensam person i en fåtölj. Personen i fåtöljen var Debbie Meade. Kate kände igen mannen som stod vid hennes sida och pratade med en annan man; det var Jim, hennes make.

      Kate gick taffligt in i vardagsrummet och direkt fram till Deb. Utan att ens ge henne en sekunds förberedelse lutade sig Kate ned och kramade om henne.

      ”Jag är så hemskt ledsen, Deb,” sa hon.

      Deb var uppenbart dränerad från allt gråtande och orkade inte mer än att nicka mot Kates axel. ”Tack för att du kom,” viskade hon. ”Kan du möta mig i köket om några minuter?”

      ”Självklart.”

      Kate släppte taget, rätade på sig och nickade åt de personer runtom som hon kände igen. Hon blev snabbt obekväm och letade sig ut till hallen igen, där den slutade och köket började. Köket var tomt på människor men fullt med assietter och glas som fikats på för någon stund sedan. Några pajer stod på diskbänken tillsammans med skinkrullar och annan plockmat. Kate började automatiskt att plocka ihop stöket och handdiska fat och bestick.

      En stund senare kom Jim Meade in i köket. ”Det behöver du inte göra,” sa han.

      Kate vände sig för att se på honom. Han var synligt trött och omåttligt sorgsen. ”Jag vet,” sa hon, ”Jag kom för att visa stöd men stämningen verkade rätt tung i vardagsrummet, så jag visar stöd genom att diska.”

      Han nickade men såg mer ut som att han skulle nicka till och somna helt. ”Ja, en av våra vänner sa att hon såg en kvinna komma upp mot gården för nån minut sedan. Jag är glad att det var du, Kate.”

      Kate såg en annan person komma mot dem bakom Jim med samma utmattade och förtvivlade uppsyn. Deb Meades ögon var puffiga och röda från tårar. Hennes hår var trassligt och när hon försökte le mot Kate tycktes leendet lossna med en gång.

      Kate lade ned porslinet hon höll i, torkade snabbt händerna på en handduk vid diskhon och närmade sig sin vän. Hon var inte den mest kramgoda personen men hon visste när någon behövde omfamnas. Hon förväntade sig att känna Deb gråta mot henne men det enda som mötte hennes kram var Debs slappa tyngd.

      Hon har förmodligen gråtit ut all sin styrka, tänkte Kate.

      ”Jag hörde om det först i morse,” sa Kate, ”Jag beklagar verkligen, Deb. Båda två,” sa hon och slängde ett öga på Jim.

      Han nickade bekräftande och blickade ut i hallen. När han såg att ingen lurade där ute och förstod att gästernas mumlande fortfarande kom från vardagsrummet, tog han ett steg mot Kate. Hon och Deb släppte taget om varandra.

      ”Kate, vi måste be dig om nånting,” halvviskade han.

      ”Och snälla,” sa Deb med ett hårt tag om Kates hand, ”Låt oss prata klart innan du säger nej.”

      Kates hjärta brast en aning när hon kände hur Debs hand darrade.

      ”Polisen har ingen aning om vem som gjorde det,” sa Deb. Plötsligt förvandlades hennes utmattning till något som liknade ilska. ”På grund av nåt vi sa och några SMS de hittade på Julies mobil, arresterade de hennes gamla pojkvän direkt. Men de höll honom i mindre än tre timmar och sen släppte de honom. Bara sådär. Men, Kate… Jag vet att han gjorde det. Det måste vara han.”

      Kate hade sett det här beteendet många gånger under sin tid som agent. Sörjande familjer ville ha upprättelse så snabbt som möjligt. De kunde se förbi logik och polisutredningar i hämndens namn. Och om hämnden inte kom snabbt nog flyttade den sörjande familjen måltavlan till polisen eller FBI och deras påstådda inkompetens.

      ”Deb… om de släppte honom så snabbt måste de ha haft en bra anledning. Hur längesen var det de dejtade?”

      ”Tretton år sen. Men han har försökt få kontakt med henne på nytt i flera år. Till och med efter att hon gifte sig. Hon behövde till och med skaffa besöksförbud mot honom vid ett tillfälle.”

      ”Men ändå… Polisen måste ha haft ett starkt alibi för honom om de släppte honom så snabbt.”

      ”Om de hade det så har inte jag fått höra om det,” sa Deb.

      ”Deb… Lyssna,” sa Kate och gav henne en tröstande kläm på handen, ”Ni förlorade henne så himla nyligen. Låt det gå några dagar så ska du se att du börjar tänka mer rationellt. Jag har sett det här hundra gånger.”

      Deb skakade på huvudet. ”Jag är säker på det, Kate. De dejtade i tre år och inte en enda gång kände jag att han gick att lita på. Vi är säkra på att han gav henne minst två hjärnskakningar, hon sa det bara aldrig. Han hade kort stubin. Till och med han själv skulle bekräfta det.”

      ”Polisen har säkert—”

      ”Det är vi skyldiga henne,” avbröt Deb, ”Jag vill att du ska kolla upp det. Jag vill att du ska gå med i fallet.”

      ”Deb, jag jobbar inte längre. Du vet det.”

      ”Jag vet. Men jag vet också hur mycket du saknar det. Kate… Mannen som dödade min dotter fick inte mer än att bli lite uppskrämd och spendera nån timme i ett förhörsrum. Och nu sitter han bekvämt hemma hos sig medan jag måste planera min egen dotters begravning. Det är inte rätt, Kate. Snälla… Kan du kolla upp det? Jag vet att du inte kan göra det rent officiellt men… Vad du än kan göra. Jag skulle uppskatta det.”

      Det var så mycket sorg i Debs ögon att Kate kunde känna det smitta även henne. Allt inuti henne skrek att hon skulle stå på sig—inte låta falska förhoppningar eldas på av Debs smärta—men samtidigt hade hon rätt. Kate hade saknat sitt jobb. Och även om det Deb föreslog bara var några enkla telefonsamtal till Richmonds polismyndighet eller till och med till sina gamla kollegor på byrån, så skulle det vara någonting.

      Det skulle definitivt vara bättre än att som besatt grubbla över sitt förflutna genom ensamma besök på skyttebanan.

      ”Okej, det här är vad jag kan göra,” sa Kate, ”När jag gick i pension förlorade jag alla officiella tillgångar. Visst, ibland ringer de för att fråga om min åsikt i nånting, men jag har ingen auktoritet. Dessutom skulle det här fallet vara helt bortom min rättsbefogenhet om jag fortfarande jobbade. Men jag ska ringa några samtal till mina gamla kontakter och se till att bevisen de släppte honom på var starka nog. Och, ärligt talat, Deb, det är det enda