Om hon visste. Блейк Пирс

underförstått mellan dem. De pratade inte om sina familjer; de höll konversationerna ytliga, roliga, underhållande.

      Det var förstås inget fel med det men det gjorde att Kate visste väldigt lite om familjen Meade. Allt hon visste vad att Julie var deras enda barn… precis som Melissa var hennes enda barn. Trots att Kate och Melissa inte var så nära som de en gång var, sved ändå tanken på att förlora henne.

      När ceremonin var över och folksamlingen började dela upp sig i härvor av kramar och stela handskakningar hängde Kate och hennes kaffegrupp på. Kate drog sig tillbaka dit en mindre grupp människor stod halvt gömda för att röka. Hon rökte inte (det var för henne en vidrig vana) men hon kunde uppskatta att hålla sig utom synhåll för ett ögonblick. Hon skannade folkhavet och fick syn på Tyler Hicks. Han samtalade med ett äldre par som båda lät tårarna rinna fritt. Tyler däremot verkade göra sitt bästa för att hålla sina inne.

      När det gamla paret hade gått gick Kate fram till honom. Tyler var redan på väg mot en medelålders kvinna och hennes två barn men Kate hann fram till honom först.

      ”Ursäkta,” sa hon och gled upp bredvid honom. ”Du är Tyler, eller hur?”

      ”Ja, det stämmer,” sa han. När han vände sig mot henne såg hon till slut allt elände målat på hans ansikte. Han var tömd, utmattad och allmänt ihålig. ”Känner jag dig?”

      ”För att vara ärlig, nej,” sa hon. ”Men jag är vän med Julies mamma. Jag heter Kate Wise.”

      Igenkännande blixtrade till i hans ögon. Det fick honom att se vid liv ut, för bara en sekund. ”Jaha, jag har hört Debbie nämna dig. Du är polis eller nåt, va?”

      ”Nypensionerad men, ja, i stort sett.”

      ”Förlåt att hon skickade dig att ta reda på vad som hände med Julie. Jag kan tänka mig att det blev en stel situation.”

      ”Du behöver inte be om ursäkt,” sa Kate. ”Jag kan inte ens föreställa mig hur hon har haft det. Men lyssna… Jag ska göra det kort. Jag vill inte ta upp för mycket av din tid. Jag vet att Debbie ville att jag skulle kolla upp expojkvännen och fast jag inte har hunnit säga något till henne så vet jag att han är oskyldig.”

      ”Mrs. Wise, du behöver inte göra det här åt henne.”

      ”Jag vet,” sa hon. ”Men jag undrade om du kunde svara på några korta frågor.”

      Han såg förolämpad ut men lyckades snabbt tygla det. Hans ansiktsuttryck gick från nyfiken till ledsen och han frågade: ”Tror du att det finns frågor värda att ställa?”

      ”Kanske.”

      ”Då kan jag svara på några. Men fort, är du snäll.”

      ”Självklart. Jag undrade om du hade sett någonting i huset när du kom hem den kvällen, något som inte var som det brukade. Kanske något som inte kändes viktigt med tanke på vad som hände med Julie. Kanske något du tänkte att du skulle kolla upp senare när saker och ting lugnat ned sig.”

      Han skakade långsamt på huvudet och kastade en blick till hålet i marken där hans fru skulle hissas ned inom den närmsta timmen. ”Inte vad jag kommer på.”

      ”Inte ens några tecken på inbrott?”

      Han vände tillbaka blicken till Kate och något uppskrämt fladdrade till i den. ”Vet du, jag har funderat på det där jag med,” sa han. ”Alla dörrar var låsta när jag kom hem, dagen därpå. Jag ringde på dörrklockan eftersom mina nycklar låg i ena väskan och jag orkade inte gräva efter dem. Men Julie öppnade aldrig. Jag hade inte ens övervägt det förrän igår när jag skulle sova. Någon tog sig in smidigt, utan att behöva göra inbrott. Och låste efter sig. Någon visste hur man tar sig in. Men det går inte ihop.”

      ”Och varför inte?”

      ”För att säkerhetslarmet har en kod som bara jag, Julie och städerskan känner till. Vi ändrar den varannan månad.”

      ”Inga misstankar runt städerskan eller hennes familj?”

      ”Nja, hon är drygt sextio och vi känner inte ens hennes familj. Polisen kikade på det men fann ingenting.”

      ”Och du då?” frågade Kate. ”Kan du komma på någon som möjligtvis skulle kunna ha gjort det?”

      Han skakade på huvudet utan att ens tänka efter. ”Jag har spenderat varenda sekund sedan jag kom hem den dagen och hittade hennes kropp på att klura ut vem som skulle ha anledning att mörda henne—eller ens vara arg på henne. Jag kommer inte på någon.” Han stannade upp och gav henne ett skeptiskt uttryck. ”Du sa att du är pensionerad. Varför är du då intresserad i fallet?”

      Hon gav det enda svaret som skulle antas acceptabelt. ”Jag vill bara göra vad jag kan för att hjälpa Debbie.”

      Hon visste att sanningen var djupare än så. Och mer självisk, dessutom.

      För att, genom att beblanda mig i det här fallet—till och med bara en aning—får jag mer mening i livet än jag haft på ett helt år nu.

      ”Jag uppskattar din hjälp,” sa Tyler. ”Och om du behöver någonting mer från mig, säg bara till.”

      ”Jag gör så,” sa hon och klappade honom tafatt på ryggen för att sedan lämna honom ensam med sin sorg. Sanningen var att hon förmodligen aldrig skulle tala med honom igen. Hon hade varit FBI-agent länge nog att känna igen en oskyldig och hjärtekrossad man när hon såg honom. Hon skulle satsa allt hon ägde på att Tyler Hicks inte låg bakom sin frus mord. Hon kände sig elak nog för att ha tagit upp hans tid på sin frus begravning. Hon skulle hålla sig borta från honom från och med nu; om han kunde hjälpa ännu mer fick han gå till polisen.

      Hon återvände till sin bil och föll i led med den trötta trafiken som rörde sig bort från kyrkogården. Kate körde i tystnad tillbaka till sitt hus med tankar som susade fram och tillbaka mellan Melissa och hennes ofödda dotterdotter.

      Hennes tankespår hejdades av mobilen som ringde. Skärmen visade ett nummer i stället för ett namn. Kate svarade misstänksamt, fortfarande uppskakad efter begravningen och alla tankar som den satt igång om hennes egen dotter.

      ”Kate Wise?” hördes en mansröst på andra änden.

      ”Ja, jag är Kate,” sa hon.

      ”Det är Randall Budd. Hur är läget?”