Nu och för alltid. Софи Лав

slöt ögonen och vred på tändningen. Om den startade, sa hon för sig själv, var det ett tecken. Om den var död kunde hon vända tillbaka.

      Hon hatade att erkänna det för sig själv, men hon hoppades i hemlighet på att den skulle vara död.

      Hon vände nyckeln.

      Den startade.

      *

      Det kom som en stor överraskning och tröst för Emily att hon, trots att hon var en ganska ojämn förare, fortfarande kunde grunderna i bilkörningen. Allt hon var tvungen att göra var att slå på gasen och köra.

      Det var befriande att se världen flyga förbi och långsamt skakade hon av sitt humör. Hon slog till och med på radion.

      Med radion på hög volym och fönsterna nervevade greppade Emily ratten hårt i sina händer. I sina tankar såg hon ut som en glamorös 1940-tals siren i en svartvit film, med vinden som blåste i hennes perfekt utsmyckade frisyr. I verkligheten hade den kyliga februariluften gjort näsan röd som ett bär och håret till en rufsig röra.

      Hon kom snabbt ut ur staden och ju längre norrut hon kom desto mer blev vägarna fårade med vintergröna. Hon gav sig tid att beundra dess skönhet medan de flög förbi. Hur lätt hon hade låtit sig bli upptagen i stadens liv och rörelse. Hur många år hon hade låtit glida förbi utan att stanna upp för att ta in naturens skönhet?

      Snart blev vägarna bredare, antalet filer blev fler och hon var på motorvägen. Hon varvade motorn, pressade sin slitna bil ännu mer och kände sig levande av hastigheten. Alla dessa människor i sina bilar påbörjade resan till någon annanstans, och hon, Emily, var äntligen en av dem. Spänningen pulserade genom henne medan hon pressade bilen framåt och ökade hastigheten så mycket hon bara vågade.

      Hennes självförtroende ökade när vägarna flög förbi under hennes däck. När hon åkte igenom statsgränsen till Connecticut, slog det verkligen henne att hon faktiskt stack. Hennes jobb, Ben, hon hade äntligen slängt allt sitt bagage.

      Ju längre norrut hon kom desto kallare blev det, och Emily fick äntligen erkänna att det faktiskt var för kallt för att ha fönstret öppet. Hon vevade upp det, gnuggade sina händer och önskade att hon hade något lite lämpligare för vädret. Hon hade lämnat New York i sina obekväma arbetskläder och i ett annat ögonblick av impulsivitet hade hon kastat den skräddarsydda kavajen och stilettklackarna genom fönstret. Nu hade hon bara en tunn tröja på sig och tårna på hennes nakna fötter verkade ha förvandlats till frysta isblock. Bilden av 1940-talets filmstjärna splittrades i hennes sinne när hon såg sin reflektion i backspegeln. Hon såg ett tillstånd. Men hon brydde sig inte om det. Hon var fri, och det var allt som spelade roll.

      Timmar passerade, och innan hon visste det var Connecticut bakom henne. Ett avlägset minne, bara en plats hon hade passerat på väg mot en bättre framtid. Landskapet i Massachusetts var mer öppet. I stället för det mörkgröna lövverket av vintergröna hade träden här fällt sommarens lövverk och stod som skrangliga skelett på båda sidor av henne, vilket avslöjade snö och is på den hårda marken under dem. Ovanför Emily började himlen byta färg, från en klarblå till en mörkgrå. Det påminde henne om att det skulle bli mörkt när hon nådde Maine.

      Hon körde genom Worcester, där många av husen var långa med träpanel och målade i olika pastellfärger. Emily kunde inte låta bli att undra över de människor som bodde här, om deras liv och upplevelser. Hon var bara några timmar hemifrån, men allt verkade främmande för henne - alla möjligheter, alla olika ställen att bo på, vara på och besöka. Hur hade hon tillbringat sju år med att bara leva en version av livet, fortsatt med den gamla, välbekanta rutinen och upprepat den samma dag om och om igen, väntande och väntande på någonting mer. All den tiden hade hon väntat på att Ben skulle ta sig samman så att hon kunde börja nästa kapitel i sitt liv. Men hela tiden hade hon haft makten att skapa sin egen historia.

      Hon fann sig själv köra över en bro, efter Route 290 som sedan blev till Route 495. Borta var träden att förundras över, nu ersatta av branta bergsytor. Hennes mage började kurra, vilket påminde henne att lunchen hade kommit och gått och hon hade inte gjort någonting åt det. Hon funderade på att stanna vid en mack men tvånget att komma till Maine var för stort. Hon kunde äta när hon kom dit.

      Fler timmar passerade och hon korsade statsgränsen in i New Hampshire. Himlen öppnade sig, vägarna blev breda och många och slätterna sträcktes ut så långt hon kunde se på båda sidorna av vägen. Emily kunde inte låta bli att tänka på hur stor världen var, hur många människor den faktiskt innehöll.

      Hennes känsla av optimism bar henne hela vägen förbi Portsmouth, där flygplan flög över henne och deras motorer mullrade när de närmade sig landningsbanan. Hon ökade hastigheten förbi nästa stad, där frost täckte dikena på båda sidor av motorvägen, sedan vidare genom Portland, där vägen löpte längs tågspåren. Emily tog in varje liten detalj och kände sig väldigt vördnadsfull över storleken på världen.

      Hon körde över bron som ledde ut från Portland och ville desperat stanna bilen och ta in synen av havet. Men himlen blev mörkare och hon visste att hon var tvungen att gasa på om hon ville hinna till Sunset Harbor före midnatt. Det var åtminstone ytterligare tre timmars bilresa härifrån och klockan på instrumentpanelen visade redan 21.00. Magen protesterade igen, den skällde ut henne för att ha missat både middag och lunch.

      Av alla de saker som Emily såg fram emot mest när hon kom fram till huset var det att sova genom hela natten som hon längtade mest efter. Tröttheten började krypa sig på; Amys soffa hade inte varit särskilt bekväm, för att inte tala om den känslomässiga oro Emily hade känt hela natten. Men det som väntade henne i huset i Sunset Harbor var den vackra mörka eken, himmelssängen som hade varit i sovrummet, den som hennes föräldrar hade delat i lyckligare tider. Tanken om att ha hela den för sig själv var övertygande.

      Trots himlen hotade med snö beslutade Emily att inte ta motorvägen hela vägen till Sunset Harbor. Hennes pappa hade varit förtjust i att köra den mindre använda vägen - en serie broar som spänner över ett flertal floder som strömmar ut i havet runt den delen av Maine.

      Hon lämnade motorvägen, lättad över att åtminstone sakta ner hastigheten. Vägarna kändes mer förrädiska, men landskapet var fantastisk. Emily tittade upp på stjärnorna när de blinkade över det klara, gnistrande vattnet.

      Hon höll sig på Route 1 alldeles längs kusten och öppnade sig för den skönhet den hade att erbjuda henne. Himlen vände sig från grått till svart och vattnet återspeglade bilden. Det kändes som att hon körde genom rymden och in i oändligheten.

      På väg mot början av resten av hennes liv.

      *

      Sliten från den oändliga körningen, kämpande med att hålla sina trötta ögon öppna, piggnade hon till när hennes strålkastare äntligen lyste upp ett tecken som berättade för henne att hon kom in i Sunset Harbour. Hennes hjärta slog snabbare av lättnad och förväntan.

      Hon passerade den lilla flygplatsen och körde över bron som skulle ta henne till Mount Desert Island, och kom plötsligt ihåg, med en smäll av nostalgi, av att sitta i familjebilen när den körde över just den här bron. Hon visste att det var bara tio mil härifrån till huset, att det skulle ta henne inte mer än tjugo minuter för att nå sin destination. Hennes hjärta började bulta med spänning. Hennes trötthet och hunger tycktes försvinna.

      Hon såg det lilla trämärket som välkomnade henne till Sunset Harbour och log mot sig själv. Höga träd fanns på båda sidor av vägen, och Emily kände sig tröstad över vetskapen att de var samma träd som hon hade tittat på som barn medan hennes far körde längs denna vägen.

      Några minuter senare körde hon över en bro som hon kom ihåg att hon promenerade längs som barn en vacker höstkväll, med röda blad krasandes under hennes fötter. Minnet var så levande att hon kunde föreställa sig de lila ullvantarna som hon hade på