Innan han dödar. Блейк Пирс

gömd bland de där sidorna och i dokumenten som Nancy hade skickat.

      Men för att historien skulle kunna berättas, behövde förstås alla karaktärer presenteras. Men just nu gömde sig huvudkaraktären i skuggorna.

      Bilen saktade in och Mackenzie tittade upp när de svängde in i ett tyst kvarter. Hon kände en bekant klump i magen och ville helst vara någon helt annanstans.

      De skulle snart prata med en död kvinnas barn.

      KAPITEL FEM

      Mackenzie blev förvånad när hon kom in i Hailey Lizbrooks lägenhet. Det såg inte ut som hon hade förväntad sig. Det var prydligt och välstädat, möblerna var smakfullt utplacerade och putsade. Inredningsstilen var typisk för en huslig kvinna, från de matchande kaffemuggarna med gulliga livsvisdomar till kastrullhängare med snirkliga krokar vid spisen. Det var tydligt att hon hade haft ordning och reda i allt från heminredningen till sönernas frisyrer och pyjamasar.

      Det var på många sätt den familj hon själv alltid drömt om att ha.

      Mackenzie drog sig till minnes från dokumentationen att pojkarna var nio och femton, den äldre var Kevin och den yngre var Dalton. När hon träffade Dalton var det tydligt att han hade gråtit mycket, hans blå ögon var pösiga och rödsprängda.

      Kevin, däremot, såg mest arg ut. Detta visade sig inte minst när de satt sig ner och Porter hade tagit kommandot. Han började prata med pojkarna på ett sätt som lät både nedlåtande och som en förskolelärare som försökte för mycket. Mackenzie rös till när hon hörde Porter prata.

      "Nu skulle jag behöva veta om er mamma hade några manliga vänner", sa Porter.

      Han stod i mitten av rummet medan pojkarna satt i vardagsrumssoffan. Haileys syster, Jennifer, stod i det angränsade köket och rökte en cigarett under köksfläkten.

      "Menar du som en pojkvän?" frågade Dalton.

      "Javisst, det skulle kunna vara en manlig vän", sa Porter. "Men det är inte riktigt det jag tänker på. Jag menar vilken man som helst som hon kan ha pratat med mer än en gång. Även någon som exempelvis brevbäraren eller någon i mataffären."

      Båda pojkarna tittade på Porter som om de förväntade sig att han snart skulle utföra ett trolleritrick eller plötsligt gå upp i rök. Mackenzie gjorde det samma. Hon hade aldrig hört honom prata med en så mjuk röst. Det var nästan komiskt att höra en så mild stämma komma ur hans mun.

      "Nej, jag tror inte det", sa Dalton.

      "Nej", instämde Kevin. "Och hon hade inte någon pojkvän heller. Inte som jag känner till."

      Mackenzie och Porter tittade mot spisen och Jennifer efter ett svar. Hon svarade med en axelryckning. Mackenzie var ganska säker på att Jennifer var i någon form av chock. Det fick henne att fundera på ifall det möjligen skulle finnas någon annan familjemedlem som skulle kunna ta hand om pojkarna ett tag, eftersom Jennifer uppenbarligen inte verkade vara en lämplig vårdnadshavare för tillfället.

      "Okej, människor som ni och er mamma var ovänner med då?" frågade Porter. "Hörde ni henne någonsin gräla med någon?"

      Dalton skakade bara på huvudet. Mackenzie var rätt säker på att killen var på väg att börja gråta igen. Kevin, däremot, himlade med ögonen mot Porter.

      "Nej", sa han. "Vi är inte dumma i huvudet. Vi vet vad du försöker få fram. Du vill veta om vi kan komma på vem som kan ha dödat vår morsa, eller hur?"

      Porter såg ut som om han hade fått ett slag i magen. Han sneglade nervöst på Mackenzie men lyckades återfå fattningen hyfsat snabbt.

      "Tja, jo", sa han. "Det är vad jag försöker få fram. Men det verkar ju stå klart att ni inte har någon information att ge."

      "Tror du det?" sa Kevin sarkastiskt.

      Ett spänt ögonblick infann sig där Mackenzie var säker på att Porter skulle ryta ifrån. Kevin såg på Porter med en ansträngd blick, nästan som om han utmanade Porter att fortsätta försöka.

      "Ja, ja", sa Porter, "Jag tror bestämt att jag har besvärat er nog, pojkar. Tack ska ni ha."

      "Vänta", sa Mackenzie. Hennes invändning kom reflexmässigt och hon blev förvånad själv när hon hörde sin röst.

      Porter gav henne en blick som hade kunnat smälta vax. Det var tydligt att han kände att det var slöseri med tid att prata med dessa två sörjande pojkar, särskilt med en femtonårig som hade uppenbart svårt för auktoriteter. Mackenzie skakade av sig hans blick och satte sig på knä så att hon hamnade i ögonhöjd med Dalton.

      "Tror du att du skulle kunna gå ut i köket till din moster, en liten stund?"

      "Ja", sa Dalton. Hans röst var skör och hes.

      "Inspektör Porter, kan inte du gå med honom?"

      Återigen fick hon en hatfull blick från Porter. Mackenzie stirrade tillbaka på honom utan att blinka. Hon spände sitt ansikte så att det kändes som sten och hon visade bestämt att den här gången skulle hon inte backa. Ville han tjafsa skulle hon ta diskussionen utanför. Men det var tydligt att han inte ville riskera att generas framför två barn och en nästan katatonisk kvinna.

      "Självfallet", väste han mellan tänderna.

      Mackenzie väntade en stund medan Porter och Dalton gick in i köket.

      Hon reste sig upp igen. Hon visste att när barn kommit upp i runt tolvårsåldern så fungerade inte längre taktiken att sitta på knä och prata.

      Hon såg på Kevin och märkte att trotsigheten han visat Porter fortfarande satt i.

      Mackenzie hade ingenting emot tonåringar, men hon visste att de ofta var svåra att prata med, särskilt när de var mitt uppe i sorgearbetet. Men hon hade sett hur Kevin svarat Porter och tänkte att hon visste hur hon skulle kunna nå fram till honom.

      "Jag tror att jag fattar, Kevin", sa hon. "Känner du att vi dök upp här för fort? Tycker du att vi är okänsliga som kommer här och ställer frågor så snart efter att ni fick höra nyheterna om er mamma?"

      "Typ", sa han.

      "Känner du inte för att prata just nu?"

      "Jo, jag är okej med det", sa Kevin. "Men den där gubben är en idiot."

      Mackenzie såg en öppning. Hon skulle kunna ta sin vanliga professionella och formella roll, eller så skulle hon ta vara på det här tillfället och bli bundis med en arg tonårspojke. Hon visste att i tonåringars värld så var ärlighet det viktigaste av allt. De gick med på vad som helst när deras känslor fick styra.

      "Du har rätt", sa hon. "Han är en idiot."

      Kevin tittade storögt på henne. Hon hade överraskat honom. Det var tydligt att detta inte var ett svar han hade väntat sig.

      "Men det ändrar inte faktumet att jag måste jobba med honom", tillade hon med sin mest inkännande röst. "Det ändrar inte heller faktumet att vi är här för att hjälpa er. Vi vill få reda på vem som gjorde det här mot din mamma, vill inte du det?"

      Han var tyst en lång stund, sedan nickade han.

      "Tror du att du skulle kunna prata med mig, då?" frågade Mackenzie. "Bara några snabba frågor, sen sticker vi härifrån."

      "Och vem kommer hit efter det?" frågade Kevin misstänksamt.

      "Ska jag vara ärlig?"

      Kevin nickade och hon såg att han var nära att börja gråta. Hon undrade ifall han hade hållit tillbaka tårarna under hela den här tiden, för att framstå som stark inför sin bror och moster.

      "Tja, efter att vi åker härifrån så kommer vi att rapportera in den information som vi fått, och sedan kommer socialtjänsten