Innan han dödar. Блейк Пирс

plötsliga impulsen att vilja ha sex var glömd. Mackenzie ryckte på axlarna och återgick till brottsakterna.

      Om hennes privatliv höll på att tyna bort, så fick det väl vara så. Det här livet, inuti brottsfallet, kändes mer på riktigt för henne i vilket fall som helst.

      *

      Mackenzie gick mot hennes föräldrars sovrum, och innan hon kommit över tröskeln så kände hon lukten av någonting som fick hennes sjuåriga mage att vända sig ut och in. Det var en skarp doft, som påminde om den som fanns inuti hennes spargris — en doft av kopparmynt.

      Hon klev in i rummet och såg fotändan av sängen, en säng som hennes mamma inte hade sovit i sedan ett år tillbaka eller så — en säng som såg ut att vara alldeles för stor för bara hennes pappa.

      Hon såg honom där, benen hängde över ena sidan av sängen, armarna var utsträckta som om han försökte flyga. Det var blod överallt. På sängen, på väggen, till och med en del i taket. Hans ansikte var vänt åt höger, som om han försökte att inte titta på henne.

      Hon visste omedelbart att han var död.

      Hon tog ett steg mot honom, hennes bara fötter trampade i blodstänket, ovilliga att gå närmare, men tvungna att göra det.

      "Pappa", viskade hon. Hon grät redan.

      Hon sträckte sig mot honom, livrädd, men hon drogs mot honom som en magnet.

      Plötsligt vände han sig om och stirrade på henne, fast han var död.

      Mackenzie skrek.

      Hon öppnade sina ögon och såg sig omkring i rummet med förvirring. Brottsakterna låg fortfarande utspridda i hennes knä. Zack sov bredvid henne, hans rygg var fortfarande vänd mot henne. Hon tog ett djupt andetag och torkade svetten ur pannan. Det var bara en dröm.

      Sedan hörde hon ett knarrande.

      Mackenzie stelnade till. Hon tittade mot dörren till sovrummet och gick sakta ur sängen. Hon hade hört knarret från den lösa brädan i vardagsrummet, ett ljud hon bara hörde när någon gick i vardagsrummet. Visst, hon hade sovit och varit mitt uppe i en mardröm, men hon hade hört det.

      Eller hade hon det?

      Hon var på benen och tog fram sin tjänstepistol från den översta byrålådan där den låg bredvid hennes bricka och lilla handväska. Hon lutade sig ljudlöst runt dörrkarmen och gick sedan ut i hallen. Skenet från gatubelysningen utanför filtrerades genom vardagsrummets persienner och avslöjade att rummet var tomt.

      Hon gick in i rummet, med pistolen i ett stadigt grepp framför sig. Magkänslan sa att det inte fanns någon i rummet, men hon var fortfarande skakad. Hon visste att hon hade hört knarret från golvplankan. Hon fram gick till den delen av rummet, precis framför soffbordet, och hon hörde knarret.

      Från ingenstans kom hon att tänka på synen av Hailey Lizbrook. Hon såg framför sig piskrappen på kvinnans rygg och spåren i marken. Hon började skaka. Hon tittade stumt ner på pistolen i sina händer och försökte komma på när ett fall senast hade påverkat henne så här mycket. Vad hade hon trott egentligen? Att mördaren hade varit där i hennes vardagsrum och smugit på henne?

      Mackenzie återvände irriterad till sovrummet. Hon placerade tyst pistolen i den översta byrålådan och gick till sin sida av sängen.

      Hon kände sig fortfarande lite uppskrämd och hade resterna från mardrömmen surrande i huvudet, när hon lade sig ner. Hon stängde ögonen och försökte somna igen.

      Men hon visste att det väntade tuffa tider. Hon var plågad, av de levande och de döda.

      KAPITEL SJU

      Mackenzie kunde inte minnas när stationen senaste hade varit så kaotisk. Det första hon såg när hon kom in genom entrédörrarna var Nancy som kom springande i korridoren mot någons kontor. Hon hade aldrig tidigare sett Nancy röra sig så snabbt. Dessutom hade varenda polis hon passerade, på väg till konferensrummet, ett oroligt ansiktsuttryck.

      Det verkade som att morgonen skulle bli händelserik. Det fanns en spänning i luften som påminde henne om den tjocka atmosfären som infann sig innan en riktigt häftig sommarstorm.

      Hon hade känt av spänningen redan innan hon åkte hemifrån. Det första samtalet hade kommit 07:30 och hon hade informerats att de skulle följa upp ledtråden inom några timmar. Tydligen hade det, medan hon sov, visat sig att ledtråden som hon lyckats få ur Kevin varit väldigt lovande. En arresteringsorder hade utfärdats och en plan för gripande höll på att arbetas fram. En sak hade dock redan fastslagits: Nelson ville att hon och Porter skulle plocka in den misstänkte.

      Under de tio minuter som hon varit på stationen hade det varit kaos. Medan hon hällde upp en kopp kaffe, röt Nelson ut sina order till alla samtidigt som Porter såg gravallvarlig ut i en stol vid konferensbordet. Porter påminde om ett tjurigt barn som försökte få uppmärksamhet. Hon visste att det måste störa honom något enormt att denna ledtråd hade kommit från en pojke som Mackenzie pratat med — en pojke som han hade varit beredd att gå ifrån.

      Mackenzie och Porter hade fått uppdraget, och två andra bilar var anvisade att följa dem ifall de skulle behöva uppbackning. Det var den fjärde gången under hennes karriär som hon hade fått uppdraget att utföra ett sådant gripande, och hon skulle aldrig tröttna på adrenalinpåslaget som infann sig när det skedde. Trots energipåslaget som forsade genom henne höll sig Mackenzie lugn och samlad. Hon gick ut från konferensrummet med ett upphöjt lugn och självförtroende, och började känna att det här var hennes fall nu, oavsett hur gärna Porter ville att det skulle vara hans. När hon var på väg ut kom Nelson fram till henne och tog henne lätt i armen.

      "White, kan jag få prata med dig en sekund?"

      Han tog henne åt sidan och puttade henne mot kopiatorrummet innan hon hann svara. Han såg sig omkring med en konspiratorisk blick och säkerställde att ingen annan befann sig på höravstånd. Sedan tittade han på henne på ett sätt som fick henne att undra om hon gjort något fel.

      "Lyssna", sa Nelson, "Porter kom till mig igår kväll och frågade om han fick bli omplacerad. Jag sa blankt nej. Jag sa till honom att det vore dumt av honom att hoppa av det här fallet nu. Vet du varför han vill bli omplacerad?

      "Han tycker att jag trampade honom på tårna igår kväll", sa Mackenzie. "Men det var tydligt att ungarna inte gav honom några svar och att han inte tänkte försöka särskilt mycket för att nå dem heller".

      "Åh, du behöver inte förklara det där för mig", sa Nelson. "Jag tycker att du gjorde ett jävligt bra jobb men den äldsta grabben. Han hade till och med sagt till några av de andra som åkte dit — inklusive socialtjänsten — att han verkligen gillade dig. Jag ville bara att du skulle veta att Porter är förbannad idag. Om han ger dig någon skit, så säger du till mig. Men jag tror inte att han kommer att göra det. Även om han inte är din största beundrare, så fattade jag, utan att han sa det rätt ut, att han respekterar dig skitmycket. Men det stannar mellan oss, okej?"

      "Ja, sir", sa Mackenzie, överraskad över det plötsliga stödet och uppmuntrandet.

      "Då så", sa Nelson, och klappade henne försiktigt på ryggen. "Stick och hämta in killen nu".

      Mackenzie gick ut till parkeringsplatsen där Porter redan satt i bilens förarsäte. Han gav henne en vad fan var det som tog sådan tid-blick när hon skyndade sig mot bilen. Så fort hon satt sig, körde Porter ut från parkeringen innan Mackenzie ens helt hunnit att stänga dörren.

      "Jag antar att du tog del av hela rapporten i morse?" frågade Porter medan han svängde ut på motorvägen. Två andra bilar körde upp bakom dem, med Nelson och fyra andra poliser som förstärkning om det skulle behövas.

      "Det gjorde jag", sa Mackenzie. "Clive Traylor, en fyrtioettårig dömd sexualförbrytare.