Om hon såg. Блейк Пирс

hade lyckades stoppa för gott. De bodde nu någonstans nära stranden i North Carolina. Debbie brukade skicka foton från kusten då och då bara för att göra Kate avundsjuk på ett vänskapligt sätt. De hade bott där i två månader nu och de verkade glada och lättade av att kunna gå vidare efter allt det tragiska.

      Samtalet var mestadels lättsamt och behagligt. Jane pratade om hur hon och hennes man funderade på att pensionera sig nästa år och att hon redan hade börjat fundera på att skriva en roman. Clarissa berättade om sina två barn som båda var i tjugoårsåldern och båda just hade blivit befordrade på sina jobb.

      “På tal om barn", sa Clarissa, “hur går det för Melissa? Trivs hon med att vara mamma?”

      “Jadå", svarade Kate. “Hon är helt tokig i sin lilla tjej. En liten tjej som jag ska passa ikväll faktiskt.”

      “Är det första gången?” Frågade Jane.

      “Ja. Det är första gången som Melissa och Terry ska iväg någonstans utan henne. Övernattning och hela grejen alltså.”

      “Har momorsgenen kickat in än?” Frågade Clarissa.

      “Jag vet inte", sa Kate med ett leende. “Jag antar att vi får se ikväll.”

      “Du vet", sa Jane, “du kan alltid göra som jag brukade göra när jag passade andras barn i high school. Jag brukade ta med mig min pojkvän och så fort som barnen hade gått och lagt sig…”

      “Det låter lite obehagligt", sa Kate.

      “Tror du inte att Allen hade ställt upp då?” frågade Clarissa.

      “Jag vet inte", svarade Kate och försökte föreställa sig Allen ta hand om en bebis. De hade börjat träffas mer på allvar ända sedan Kate och hennes nya kollega DeMarco hade löst seriemördarfallet här i Richmond. Samma brottsfall och och samma mördare som Debbie Meades dotter hade fallit offer offer för. De hade aldrig pratat seriöst om framtiden och de hade heller inte legat med varandra än. De hade faktiskt sällan varit intima överhuvudtaget. Hon gillade ju faktiskt att ägna tid tillsammans med honom men tanken på att dra in honom i mormorsdelen av hennes liv gjorde henne obekväm.

      “Är allt fortfarande bra mellan er?” frågade Clarissa.

      “Jag tror det. Hela den här grejen med att hålla på och träffa någon känns fortfarande konstig. Jag känner mig för gammal för att vara någons flickvän.

      “Så fan heller", sa Jane. “Missförstå mig inte… Jag älskar min man, mina barn och mitt liv i allmänhet, men jag skulle ge vad som helst för att vara tillbaka på banan bara ett litet tag, förstår du? Jag saknar det. Träffa nya människor, dela nya saker…”

      “Ja, jag antar att det är ganska härligt", medgav Kate. “Allen tycker också att hela idén med att hålla på och träffas känns konstig. Vi har kul med varandra men det blir liksom konstigt när det börjar luta mot mer romantiska grejer.

      “Bla, bla", sa Clarissa. “Men du tänker ändå på honom som din pojkvän?”

      “Måste vi prata om det här? Frågade Kate och kände att kinderna hettade.

      “Ja", sa Clarissa. “Vi gamla gifta tanter måste leva genom dig.”

      “Och det gäller även ditt så kallade jobb", sa Jane. “Hur går det med det?”

      “Jag har inte hört något på två veckor och det senaste jag hörde var bara en förfrågan om att hjälpa till med lite efterforskningar. Ledsen, tjejer. Det är inte så spännande som ni hoppats på.

      “Så du har gått i pension igen?” Frågade Clarissa.

      “Mer eller mindre. Det är komplicerat.”

      Det svaret satte stopp för utfrågningen och de återvände till mer lokala ämnen: kommande biofilmer, en lokal musikfestival, vägarbeten på motorvägen och så vidare. Kate hade dock fastnat i tankarna på sitt jobb. Det var trösterikt att veta att FBI fortfarande såg henne som en resurs men hon hade hoppats på en mer aktiv roll sedan hon hade lyckats avsluta den senaste utredningen. Hittills hade hon bara hört från vice direktören Duran en enda gång dock, och det var bara när han hade velat ha en utvärdering av DeMarco.

      Hon visste hur konstigt hennes väninnor tyckte att det var att hon fortfarande tekniskt sett var en aktiv FBI-agent när hon precis hade börjat gå in för mormorsrollen. Fast det var konstigt för henne också, i och för sig. Om man också blandade i hennes begynnande förhållande med Allen i smeten så kunde hon faktiskt se hur hennes liv kunde verka spännande för dem.

      Ärligt talat så såg hon sig själv som tursam. I slutet av månaden fyllde hon femtiosex och hon visste att många kvinnor i hennes ålder skulle vara avundsjuka på det liv hon levde. Hon brukade påminna sig själv om det när hon kände sig stressad över att hon borde jobba mer aktivt. Vissa dagar hade det faktiskt fungerat.

      Nu skulle hennes barnbarn komma på besök för första gången sedan hennes födsel och det råkade faktiskt falla sig så att den dagen var just en sådan dag.

      ***

      En sak som gjorde det svårt för henne att balansera sin nya mormorsroll med viljan att sätta tänderna i ett nytt fall var benägenheten att tänka som en mormor. Samma eftermiddag lämnade hon huset och gick ner till några av de billiga affärerna i området Carytown, i Richmond. Hon kände att hon måste köpa en present till Michelle för att fira hennes första övernattning hos mormor.

      Det var svårt att sluta tänka på tjänstevapen och gärningsmän och fokusera på mjukisdjur och sparkdräkter istället, men det blev lättare allt eftersom hon gick igenom lite fler affärer. Hon insåg att hon faktiskt tyckte om att shoppa åt sitt barnbarn även om hon inte ens var två månader gammal än och med största sannolikhet inte ens skulle bry sig om vilken present hon fick. Hon tyckte det var svårt att inte köpa varenda gullig grej hon hittade i affären men hon tänkte det ändå såklart var en mormors jobb att skämma bort sitt barnbarn.

      När hon hade betalat för sakerna hon hade köpt i den tredje affären hon hade besökt fick hon ett sms. Hon skyndade sig att läsa det. De senaste veckorna hade ett litet hopp tänts varje gång hon hade fått ett samtal eller ett sms och hon hoppades att det skulle vara Duran eller någon annan på FBI-kontoret. Hon tillrättavisade sig själv ljudlöst när hon blev besviken över att det inte var kontoret, utan Allen. Så fort hon kommit över känslan av att det inte var kontoret som sökte henne insåg hon att hon faktiskt blev glad att höra av honom. Hon blev faktiskt alltid glad.

      “Allen, du måste måste hjälpa mig", skojade hon när hon svarade i telefonen. “Jag handlar en present åt Michelle och jag vill köpa allt jag ser åt henne. Är det normalt?”

      “Jag vet inte", sa Allen. Ingen av mina söner har skaffat familj eller gjort mig till farfar än.”

      “Lita på mig. Börja spara.”

      Allen skrattade. Kate hade börjat gilla hans skratt en hel del. “Så det är ikväll det gäller, va?”

      “Ja, och jag vet att jag har uppfostrat ett barn redan och vet hur det funkar, men jag är ganska skräckslagen.”

      “Äh, det kommer gå bra. Om vi snackar skräckslagen så ska jag ut på några öl med mina pojkar ikväll och jag har nog inte druckit mer än två öl på en kväll på ungefär fem år.”

      “Lycka till då.”

      “Jag tänkte om du kanske vill träffas och äta middag tillsammans imorgon. Vi kan utbyta krigshistorier om våra kvällar.”

      “Det gör jag gärna. Vill du komma förbi mig vid sju någon gång?”

      “Det låter bra. Ha det så kul ikväll. Sover lilla Michelle hela natten än?”

      “Jag tror inte det.”

      “Aj,