Om hon såg. Блейк Пирс

för att välkomna mig hem kommer jag nog att börja gråta, tänkte Olivia medan hon parkerade bredvid sin mammas bil.

      Hon öppnade bagageluckan och tog sina resväskor. Hon hade bara två väskor med sig men en av dem verkade väga ett ton. Hon släpade dem uppför trottoaren och upp mot verandan. Det hade gått nästan ett år sedan hon varit här på besök senast och hon hade nästan glömt hur ensligt beläget stället kändes. Den närmsta grannen låg bara några hundra meter bort men träden som omgav tomten fick det att kännas som att huset var totalt isolerat, särskilt i jämförelse med de trånga studentrummen på universitetet.

      Plötsligt kändes bristen på ljus inifrån huset olycksbådande – som någon sorts varning. “Mamma?” “Pappa?” ropade hon medan hon sakta öppnade dörren med ena foten.

      Dörren öppnade sig och hallen som hon kände igen så väl uppenbarade sig. Huset var verkligen mörkt men när hon steg in genom dörren, sin växande rädsla till trots, kände hon sig omedelbart lugn igen. Någonstans i huset stod tv:n på och hon hörde det bekanta ljudet av plingandet och applåderna från tävlingsprogrammet Lyckohjulet. Programmet hade alltid utgjort huvudutbudet av tv-underhållning hemma hos dem.

      Hon gick nedför hallen och närmade sig vardagsrummet. Hon såg det stora hjulet på tv-skärmen som var uppsatt ovanför den öppna spisen. Skärmen var enorm och storleken fick det att se ut som om programledaren stod där i vardagsrummet.

      “Hallå", sa Olivia och tittade sig runt i det nedsläckta vardagsrummet. “Tack så mycket för att ni hjälpte mig med grejerna. Att lämna dörren på glänt var...”

      Det var menat som ett skämt men orden fastnade i halsen på henne.

      Hennes mamma låg på soffan. Hon hade lika gärna kunnat ha legat och sovit, om det inte varit för allt blod. Hela hennes bröst var blodigt och soffan hon låg på hade blivit genomblöt av blod. Det var så mycket blod överallt att Olivia först knappt kunde förstå det. Att försöka ta in allt samtidigt som Lyckohjulet knattrade i bakgrunden gjorde det hela ännu svårare att förstå.

      “Mamma...”

      Plötsligt kändes det som om Olivias hjärta hade stannat. Hon backade långsamt genom rummet medan verkligheten långsamt sjönk in. Det kändes som om en del av henne själv hade frigjort sig och höll på att sväva ut i rymden någonstans.

      Medan hon fortsatte backa formades ytterligare ett ord i munnen på henne – Pappa. Precis då såg hon honom. Han låg på golvet bredvid soffbordet och han var täckt av lika mycket blod som hennes mamma var. Han låg på mage, orörlig. Det såg ut som om han låg i en krypande position, som om han hade försökt fly på något sätt. Olivia såg tydligt sex djupa huggsår på sin pappas rygg.

      Hon förstod med ens varför hennes mamma inte hade svarat på hennes sms. Hon var död. Hennes pappa med.

      Hon kände ett begynnande skrik stiga upp ur halsen och hon försökte samtidigt få sina ben att börja röra på sig. Hon visste att vem som än hade gjort detta fortfarande kunde befinna sig i huset. Den tanken fick saker att hända. Den förlöste skriket i hennes hals, den fick tårarna att komma och den fick förlamningen i benen att släppa.

      Olivia rusade ut ur huset och sprang och sprang. Hon slutade inte springa förrän hon inte klarade av att skrika längre.

      KAPITEL ETT

      Det var lustigt hur snabbt Kate Wise inställning hade förändrats. Under det året hon hade varit pensionerad hade hon gjort allt hon kunde för att undvika trädgårdsarbete. Hon hade skytt trädgårdsarbete, stickande, bridgeklubbar – till och med bokklubbar – som pesten. De hade alla framstått som klichéartade saker som pensionerade kvinnor pysslade med.

      Men efter några månader tillbaka i rollen som FBI-agent hade något hänt med henne. Hon var inte så naiv att hon trodde att hon hade blivit en helt ny människa. Nej, det hade helt enkelt gett henne en liten energiinjektion. Hon hade ett syfte igen, och en anledning att se fram emot morgondagen.

      Så det var kanske därför som hon nu kände att det var okej att hänge sig åt trädgårdsarbete som en hobby. Det var inte så avslappnande som hon hade trott att det skulle vara. Om något så gjorde det henne nervös. Hon undrade om det verkligen var värt att ägna så mycket tid och energi åt att plantera något om man ändå var tvungen att kämpa mot väder och vind bara för att se till att det överlevde. Men, det fanns ändå något väldigt tillfredsställande i att plantera något i jorden och se hur det bar frukt med tiden.

      Hon hade börjat med blommor, Tusenskönor och Bougainvilleor, och hade sedan gått över till att plantera ett litet grönsaksland i högra hörnet av tomten. Det var där hon nu satt och skyfflade jord runt en tomatplanta och sakta kom till insikten att hon faktiskt inte hade haft något intresse för trädgårdsarbete innan hon blev mormor.

      Hon funderade på om det kanske hade något att göra med framväxten av hennes vårdande personlighetsdrag. Hon hade hört av vänner och läst i böcker att det var något speciellt med att vara mormor. Något som en kvinna aldrig helt kunde förstå medan hon fortfarande tog hand om barn som en mamma.

      Hennes dotter Melissa hade försäkrat henne om att hon hade varit en bra mamma. Det var ord som Kate faktiskt behövde höra då och då med tanke på hur hon hade prioriterat sin karriär över sin familj. Hon var den första att erkänna att hon hade prioriterat karriären alldeles för länge och hon skattade sig lycklig för att Melissa aldrig hade hatat henne för det. Bortsett från den där tiden efter att hon hade förlorat sin pappa.

      Åh, den enda nackdelen med trädgårdsarbete, tänkte Kate medan hon ställde sig upp och borstade av jorden från händer och knän. Man flyter iväg i tankarna och då glider det förflutna oinbjudet in igen.

       Hon lämnade trädgården, korsade baksidan av huset och gick mot altanen. Hennes hem låg i huvudstaden Richmond, i delstaten Virginia. Hon var noga med att sparka av sig sina smutsiga gympaskor vid bakdörren och lade även trädgårdshandskarna bredvid skorna eftersom hon inte ville dra med sig massa jord in i huset. Hon hade ägnat de senaste två dagarna åt att städa huset. Hon skulle passa sin dotterdotter Michelle senare på kvällen och även om Kate inte hade någon städmani ville hon ändå att huset skulle vara skinande rent. Det hade gått nästan trettio år sedan hon hade tagit hand om en bebis och hon ville inte ta några risker.

      Hon tittade misstroget på klockan. Gästerna skulle komma om femton minuter. Det var ytterligare en negativ sak med trädgårdsarbete, tiden bara försvann.

      Hon tvättade sig i badrummet och gick sen ner till köket och satte på en ny kanna kaffe. Kaffet var nästan färdigbyggt när dörrklockan ringde. Hon öppnade med en gång, alltid lika lycklig att träffa de två kvinnorna hon hade umgåtts med minst två gånger i veckan i ungefär ett och ett halvt år nu.

      Jane Patterson steg in i hallen bärandes på en bricka med kaffebröd. Hon hade tagit med sig sina hemgjorda Wienerbröd som hade vunnit den lokala desserttävlingen i stadsdelen Carytown två år i rad. Bakom henne bar Clarissa James på en skål med färsk skivad frukt. De var båda snyggt klädda och passade lika bra hemma hos en vän på brunch som på stan för lite eftermiddagsshopping. Shopping var för övrigt något som de båda hade en hel del erfarenhet av.

      “Du har varit ute och grävt i landet igen, eller hur? frågade Clarissa medan de ställde ner maten på köksbänken.

      “Hur visste du det? undrade Kate.

      Clarissa pekade på Kates hår där det slutade precis under axlarna. Kate sträckte sig och hittade en bit jord som på något sätt hade hamnat i håret. Clarissa och Jane skrattade åt detta medan Jane tog plastfoliet av sin bricka med Wienerbröd.

      “Skratta så mycket ni vill", sa Kate. “Ni ska få se när jag skördar de där tomatplantorna.”

      Det var fredag morgon vilket nästan automatiskt gjorde det till