Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс

vis och faktumet att hennes mördare till pappa som hon lämnat bakom sig nu var tillbaka, så var själva insikten om att hon hade haft en levande varelse i sin livmoder, men nu inte hade det längre, bara för mycket att hantera.

      Hon tryckte ner gaspedalen hårt och körde ut från parkeringsgaraget, hennes synfält var suddigt av alla tårar. Men hon brydde sig inte. Hon fortsatte att pressa ner gaspedalen medan hon svängde söder ut på Robertson Boulevard. Det var tidig eftermiddag och inte mycket trafik. Trots det gjorde hon vildsinta omkörningar.

      Framför henne, vid ett rödljus, såg hon en stor lastbil som kom körande. Hon tryckte ner gaspedalen och kände hur det knakade till i nacken av accelerationen. Hastighetsbegränsningen var femtio kilometer i timmen, men hon låg i sjuttiofem, nittio, över hundra. Hon var säker på att om hon skulle köra in tillräckligt hårt i lastbilen så skulle all hennes smärta försvinna för gott.

      Hon sneglade åt vänster, och i förbifarten såg hon såg en mamma som gick på trottoaren med sin lille son. Tanken på att den lille pojken skulle bli vittne till en klump av hopskrynklad metall, eldsvåda och förkolnade rester, fick henne på andra tankar.

      Jessie tryckte hårt ner bromspedalen och det skrek om däcken när bilen tvärnitade, bara några meter från lastbilen. Hon körde in på bensinstationen till höger, parkerade och stängde av motorn. Hon andades häftigt och adrenalinet pumpade i hela kroppen på henne, vilket fick hennes tår och fingrar att pirra på ett sätt som nästan gjorde ont.

      Efter en handfull minuter på bensinstationens parkering, där hon satt helt stilla med ögonen stängda, började hon äntligen andas normalt igen. Hon hörde något som surrade och hon öppnade ögonen. Det var hennes telefon. Displayen förkunnade att det var kriminalpolis Ryan Hernandez från LAPD. Han hade pratat med henne om kriminologi förra terminen, och hon hade imponerat på honom genom att lösa ett hypotetiskt brottsfall som han hade presenterat för klassen. Han hade också besökt henne på sjukhuset efter att Kyle försökte mörda henne.

      "Hallå, hallå", sa Jessie högt för sig själv, för att säkerställa att hennes röst lät normal. Nära nog. Hon svarade på samtalet.

      "Det är Jessie."

      "Hej, fröken Hunt. Det här är kriminalpolis Ryan Hernandez. Minns du mig?"

      "Självklart", sa hon, nöjd över att höra att hon lät som sitt vanliga jag. "Hur är läget?"

      "Jag vet att du nyligen tog examen", sa han. Hans röst lät lite mer osäker än hon mindes den. "Har du fått jobb än?"

      "Inte än", svarade hon. "Jag överväger olika alternativ just nu."

      "Då skulle jag vilja prata med dig om ett jobb."

      KAPITEL FYRA

      En timme senare satt Jessie i receptionen på närpolisstationen i Los Angeles polisdepartement, mer känd som centrala divisionen. Hon väntade på att kriminalpolis Hernandez skulle ta emot henne. Hon vägrade att låta sig själv tänka på vad som hade hänt när hon nästan kraschade in i lastbilen. Det skulle vara för mycket att hantera för tillfället. Hon fokuserade istället på vad som låg framför henne.

      Hernandez hade varit förtegen under samtalet och sagt att han inte kunde berätta några detaljer – bara att ett instegsjobb fanns tillgängligt och han hade henne i åtanke för tjänsten. Han ville att de skulle träffas för att diskutera det hela, för han ville kolla om det var något som hon var intresserad av innan han nämnde hennes namn för sina överordnade.

      Medan Jessie väntade försökte hon påminna sig om vad hon egentligen visste om Hernandez. Hon hade träffat honom tidigare samma höst när han hade besökt rättspsykologikursen i hennes mastersprogram och diskuterat gärningsmannaprofilering i praktiken. Det hade kommit fram att under tiden som områdespolis så hade det varit han som varit den bidragande orsaken till att Bolton Crutchfield hade kunnat gripas.

      Under kursen hade han presenterat ett hypotetiskt mordfall i detalj för studenterna och frågat ifall någon kunde slå fast vem gärningsmannen var och vilka motiv han hade. Bara Jessie hade löst det. Hernandez konstaterade till och med att hon bara var den andra studenten någonsin som hade gjort det.

      Nästa gång de träffades var på sjukhuset när hon återhämtade sig från Kyles attack. Hon var fortfarande på starka mediciner då, så hon mindes det hela ganska suddigt.

      Han hade bara kommit dit för att hon hade ringt honom. Hon hade varit fundersam över Kyles bakgrund innan hon hade träffat honom när hon var arton, och hon hoppades att Hernandez skulle kunna få fram några ledtrådar. Hon hade lämnat ett röstmeddelande till honom och när han inte hade kunnat nå henne efter flera försök – huvudsakligen eftersom Kyle höll henne fastbunden i deras gemensamma hus – så hade han spårat upp hennes mobiltelefon och förstått att hon befann sig på sjukhuset.

      Han hade varit hjälpsam under besöket, och guidat henne genom de olika faserna av den förestående rättsprocessen. Men det hade också varit ganska tydligt att han varit misstänksam (med rätta) över att Jessie inte hade varit helt transparent efter att Kyle mördat Natalia Urgova.

      Det var sant. Efter att Kyle hade övertygat Jessie om att det var hon som hade mördat Natalia under ett fylleutbrott som hon inte kunde minnas, så erbjöd han sig att sopa brottet under mattan genom att dumpa kvinnan i havet. Trots sina tvivel hade Jessie inte insisterat på att gå till polisen och berätta. Det var något som hon fortfarande ångrade.

      Hernandez hade förstått hur det låg till, men så vitt hon visste hade han aldrig berättat det för någon. En liten del av henne var rädd för att det var av den anledningen som han hade ringt henne för att träffas och prata, och att jobbet bara var ett sätt att lura in henne på polisstationen. Hon tänkte att om han tog in henne i ett förhörsrum så var det ditåt det barkade.

      Efter några minuter kom han ut och hälsade på henne. Han såg ut ungefär så som hon kom ihåg honom, i trettioårsåldern, välbyggd men inte överdrivet ståtlig. Han var en bit över en och åttio lång och vägde runt nittio kilo, det mesta var muskler. Det var först när han kom nära hennes som hon påmindes om hur vältränad han var.

      Han hade kort svart hår, bruna ögon och ett brett, varmt leende som säkert till och med fick misstänkta brottslingar att känna sig lugna. Hon undrade om det var av den anledningen som han så ofta log. Hon såg vigselringen på hans vänsterhand och kom ihåg att han var gift men inte hade några barn.

      "Tack för att du kom hit, fröken Hunt", sa han och sträckte fram handen.

      "Snälla, kalla mig Jessie", sa hon.

      "Okej, Jessie. Låt oss slå oss ner vid mitt skrivbord så ska jag uppdatera dig om vad jag har i åtanke."

      Jessie kände sig oväntat lättad över att han inte hade föreslagit förhörsrummet, men hon lyckades undvika att visa det. Han pratade med en låg röst medan de gick mot hans skrivbord i det öppna kontorslandskapet.

      "Jag har hängt med i ditt fall", berättade han. "Eller, din makes fall, rättare sagt."

      "Blivande exmake", påpekade hon.

      "Just det. Jag hörde det. Så du har inga planer på att stanna med killen som försökte sätta dit dig för ett mord och sen döda dig, alltså? Det finns ingen lojalitet nu för tiden."

      Han flinade mot henne så att hon skulle förstå att han skämtade. Jessie kunde inte annat än imponeras över en kille som tog risken att skämta om ett mordfall inför personen som nästan mördades själv.

      "Skuldkänslorna är fruktansvärda", skämtade hon vidare.

      "Jag kan tänka mig det. Det måste sägas att det inte ser särskilt bra ut för din blivande exman. Även om åklagarna inte yrkar på dödsstraff, så tvivlar jag på att han någonsin blir frisläppt."

      "Gud hör bön", muttrade