Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс
Читать онлайн.| Название | Det perfekta kvarteret |
|---|---|
| Автор произведения | Блейк Пирс |
| Жанр | Зарубежные детективы |
| Серия | |
| Издательство | Зарубежные детективы |
| Год выпуска | 0 |
| isbn | 9781094304533 |
KAPITEL ETT
Träflisor från stolens armstöd stack i Jessica Thurmans underarmar som var fastbundna i stolen med ett kraftigt rep. Huden på hennes armar hade skavts av och blödde på flera ställen efter hennes konstanta försök att rycka sig loss.
Jessica var stark för en sexåring. Men inte tillräckligt stark för att ta sig loss från repen som hennes kidnappare hade bundit henne med. Hon kunde inte göra annat än att sitta där med sina ögonlock som hölls öppna med tejp, och titta på sin egen mamma som hängde hjälplös framför henne. Hennes armar var fastbundna i träbjälkarna under den ödsliga stugans tak, uppe i Ozarkbergen där de hölls fångna.
Hon kunde höra viskningarna från sin kidnappare. Han stod bakom henne och beordrade henne att titta, medan han mjukt kallade henne "skalbaggen". Hon kände till rösten väl.
Den tillhörde ju trots allt hennes pappa.
Plötsligt fick Jessica krafter som hon inte visste att hon hade. Hon lutade sin kropp åt sidan, tippade stolen – och sig själv – mot golvet. Hon kände inte någon smärta när hon slog i golvet, vilket hon tyckte var märkligt.
Hon tittade upp och såg att hon inte längre låg i stugan. Istället befann hon sig på hallgolvet i en imponerande, modern villa. Och hon var inte längre sexåriga Jessica Thurman. Hon var nu tjugoåttaåriga Jessie Hunt, som låg på golvet i sitt eget hem och stirrade på en man som höll en eldgaffel ovanför sitt huvud och var i full färd att svinga den mot henne. Men mannen var inte längre hennes pappa.
Det var hennes make, Kyle.
Hans ögon var galna när han frenetiskt svingade eldgaffeln mot hennes ansikte.
Hon lyfte upp armarna för att skydda sig, men hon visste att det var för sent.
*
Jessie vaknade med ett ryck. Hon höll sina händer ovanför huvudet som att hon försökte blockera en attack. Men hon var ensam i lägenhetens sovrum. Hon drog sig framåt i sängen och satte sig upp. Hon var blöt av svett, och lakanen med. Hennes hjärta bultade som att det ville tränga sig ut genom bröstet.
Hon lyfte benen över sängkanten och placerade sina fötter på golvet, medan hon böjde sig framåt med armbågarna vilande på låren och huvudet i händerna. Efter att hon gett sin kropp några sekunder att vänja sig vid den verkliga omgivningen – lägenheten i centrala Los Angeles som tillhörde henne kompis Lacy – så tittade hon på klockan på nattduksbordet. Den var 03.54.
Medan hon kände hur svetten började torka in i huden så försökte lugna sig själv.
Jag är inte längre i den där stugan. Jag är inte längre i det där huset. Jag är trygg. Det är bara mardrömmar. De där männen kan inte skada mig längre.
Men det var förstås bara nästan sant. Även fast henne make (som snart skulle vara exmake) Kyle satt i fängelse och inväntade rättegång för olika brott, inklusive mordförsök på henne, så hade hennes pappa aldrig gripits.
Han besökte henne regelbundet i drömmar. Ännu värre var att hon nyligen fått reda på att även fast hon hade fått vittnesskydd som barn, ett nytt hem och ett nytt namn, så letade han fortfarande efter henne där ute.
Jessie reste sig upp och gick mot duschen. Det var ingen idé att försöka somna om. Hon visste att det inte skulle gå.
Dessutom florerade en idé i hennes huvud och hon ville fundera mer på den. Kanske var det dags att hon slutade acceptera de där mardrömmarna som oundvikliga. Kanske skulle hon behöva frångå rädslan över dagen då hennes pappa till slut skulle hitta henne.
Kanske var det dags att jaga ifatt honom.
KAPITEL TVÅ
När hennes gamla kompis från högskolan och nuvarande rumskamrat Lacy Cartwright satte sig vid frukostbordet, hade Jessie redan varit upp i över tre timmar. Hon hade satt på en ny kanna kaffe och hällt upp en kopp till Lacy, som tacksamt greppade koppen och gav henne ett välvilligt leende.
"Ännu en mardröm?" frågade hon.
Jessie nickade. Under de sex veckor som Jessie hade bott i Lacys lägenhet för att försöka komma på fötter igen, så hade hennes vän vant sig vid de halvregelbundna skriken mitt i natten och de tidiga morgnarna. Det hade hänt då och då under högskoletiden också, så det var inte en total överraskning. Men det hade blivit mycket värre sedan hennes make försökte mörda henne.
"Förde jag mycket oväsen?" frågade Jessie ursäktande.
"En del", medgav Lacy. "Men du slutade skrika efter några sekunder. Jag somnade om direkt."
"Jag är verkligen ledsen, Lace. Jag kanske kan köpa bättre öronproppar till dig, tills jag flyttar ut. Eller en brusmaskin som låter högre. Jag lovar och svär att det inte kommer dröja så mycket längre till."
"Tänk inte på det. Du hanterar saker och ting mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha gjort", insisterade Lacy medan hon knöt sitt långa hår i en tofs.
"Det var snällt sagt av dig."
"Jag försöker inte var artig, vännen. Tänk på det. Under de senaste två månaderna mördade din man en kvinna, försökte sätta dit dig för det, och försökte sen mörda dig när du kom på honom. Och då inkluderar jag inte missfallet."
Jessie nickade men sa ingenting. Lacys lista av fruktansvärda saker inkluderade inte heller hennes seriemördare till far, för Lacy kände inte till honom; nästan ingen gjorde det. Jessie föredrog att ha det så – för sin egen säkerhet och för deras med. Lacy fortsatte.