Grannen. Блейк Пирс

prata om hur färg torkar. Dessutom hatade Danielle att prata om sitt jobb. Hon var bartender på en lokal restaurang och hennes dagar var tråkiga. Hon satt och läste för det mesta. Nätterna var fyllda med händelser som kunde vara roliga att lyssna på, men när hon väl hade lyckats somna och vaknade upp runt ett på eftermiddagen, hade hon ingen lust att berätta dem.

      När de var klara med småpratet hade de kyssts en stund, men det hade varit väldigt oskyldigt. Men som sagt, Danielle tyckte inte att det var en stor grej. Chloes besök hade dessutom sänkt stämningen lite.

      Humörstabilisatorerna skulle förmodligen inte kicka in förrän hon tog det andra pillret strax innan läggdags.

      Chloes besök hade fått Danielle att börja tänka på mamma och pappa, och barndomen som hade passerat, som en osammanhängande och suddig film. Ärligt talat, det enda hon ville var att Martin skulle hålla om henne - någonting som var smärtsamt för henne att erkänna.

      De hade bestämt sig för att titta på en av hennes dvd:er, The Shawshank Redemption, och kröp upp i soffan som ett par nervösa och oerfarna högstadieungar. Lite då och då lät han handen glida nedanför hennes axel och hon undrade om han försökte komma lite närmare. Men han höll sig innanför ramen av vad som var respektabelt, vilket var både uppfriskande och ytterst irriterande på samma gång.

      Hon märkte också att hans telefon plingade till vid flera tillfällen. Den låg på hennes soffbord precis framför dem, men han struntade i att kolla vad det var. Först antog hon att han bara var artig. Men efter ett tag - vilket Danielle hade räknat till minst sju eller åtta små pling - började det bli outhärdligt.

      Precis när Tim Robbins låste in sig själv på vaktens kontor och spelade operamusik över ljudsystemet för fångarna inne på Shawshank, plingade det till igen. Danielle tittade på telefonen och sedan på Martin.

      “Ska du kolla det där?” frågade hon. “Någon måste verkligen vara benägen att få tag i dig.”

      “Nä, det ordnar sig”, sa han. Han drog henne närmare sig och sträckte ut benen. De låg bredvid varandra. Om hon ville, kunde hon lätt kyssa hans nacke. Hon såg på den nakna huden och undrade om hon skulle göra det. Hon funderade på hur han skulle regera om hon kysste honom där, kanske lät tungan löpa långsamt längs sidan av hans hals.

      Telefonen plingade igen. Danielle fnissade till och, helt utan förvarning, skuttade hon över Martins bröstkorg. Hon tog tag i telefonen och höll den nära intill sig. Skärmen var lösenordskyddad, så hon sa, “Vad är ditt lös-”

      Martin ryckte våldsamt telefonen från henne. Han såg mer förvånad ut än arg. “Vad håller du på med?” frågade han.

      “Ingenting”, sa hon. “Skojade bara lite. Du kan kolla din mobil när du är med mig. Gör mig inget. Om det är en annan flickvän eller någonting sådant, dock, då kanske jag blir galen på henne.”

      “Jag behöver ingen som kontrollerar hur jag använder min mobil”, slängde han ur sig.

      “Eh, vänta nu. Du behöver inte reagera så starkt. Jag skojade ju bara med dig.”

      Han hånlog och stoppade mobilen i fickan. Sedan suckade han och satte sig upp, uppenbarligen ointresserad av att gosa vidare.

      “Jaha, du är sån, alltså”, sa hon, och försökte hitta rätt ton för att låta lite skämtsam men ändå envis på samma gång. “Vaktar mobilen som om det vore din kuk, typ.”

      “Lägg ner nu”, sa han. “Gör det inte till en konstig grej.”

      “Jag? Martin, jag trodde att du skulle vrida sönder mina vrister när du slet den ur händerna på mig.”

      “Jaha, men det är väl inte din mobil, eller hur? Litar du inte på mig?”

      “Jag vet inte”, sa hon, och höjde på rösten. “Vi har inte dejtat länge alls. Herregud, du behöver väl inte bli så jävla defensiv.”

      Han himlade med ögonen och vände blicken mot tv:n. Det var en avvisande gest, en som gjorde henne sur. Hon skakade på huvudet och, i ett försök att verka lekfull och lättsam, satte hon sig hastigt i gränsle över honom. Hon sträckte sig ner mot blixtlåset men flyttade snabbt handen mot fickan han hade lagt mobilen i. Med sin andra hand började hon kittla honom på höger sida.

      Han blev helt ställd och visste uppenbarligen inte hur han skulle reagera. Men samma sekund som hennes fingrar snuddade vid mobilen, var det som att det slog slint i huvudet på honom. Han greppade tag i hennes arm och vred den bakom ryggen på henne. Han tryckte sedan ner henne på soffan och vägrade släppa taget om hennes arm. Det gjorde ont som fan, men ville inte låta honom höra henne skrika av smärta. Hastigheten och styrkan han visade påminde henne om att han hade tränat amatörboxning en gång i tiden.

      “Vafan, släpp taget om min jävla arm!”

      Han gjorde det, och såg ner på henne med förvåning. Hans ansiktsuttryck fick henne att tro att han inte hade menat att vara så hårdhänt mot henne. Han var själv förvånad över vad som hände. Men han var också arg; det kunde man se på hans fårade panna och axlarna som darrande.

      “Jag sticker”, sa han.

      “Ja, bra idé”, sa Danielle. “Och tänk inte ens tanken på att ringa mig igen om du inte börjar samtalet med en ursäkt.”

      Han skakade på huvudet - om det var åt honom själv och hur han hade betett sig eller åt henne, det var Danielle osäker på. Hon såg honom gå mot dörren med snabba steg, sedan stängde han den bestämt bakom sig. Danielle satt på soffan och bara tittade på ytterdörren ett tag, samtidigt som hon försökte förstå vad som egentligen hade hänt.

      Helt ointresserad av att knulla mig och ett temperament jag inte hade räknat med, tänkte hon. Den där snubben är nog mer strulig än vad han är värd.

      Men visst, det var sådana killar hon alltid hade dragits till.

      Hon tittade på sin arm och såg röda märken där han hade greppat tag i henne och tryckt ner henne. Hon var ganska säker på att det skulle bli blåmärken. Det vore inte den första gången en kille hade gett henne blåmärken, men hon hade verkligen inte förväntat sig det av Martin.

      Hon lekte med tanken att springa efter honom och fråga varför han hade betett sig så där. Men istället stannade hon kvar på soffan och kollade på filmen. Om hennes förflutna hade lärt henne någonting alls, så var det att ingen man var värd att jaga efter. Inte ens om han verkade för bra för att vara sann.

      Hon såg klart hela filmen själv, sedan gick hon upp för att släcka alla lampor. Då greps hon av känslan att det var någon som iakttog henne - som om hon inte var ensam. Hon visste att det var löjligt av henne, men hon kunde ändå inte låta bli att vända blicken mot ytterdörren, där hon hade hittat brevet igår - och flera gånger tidigare - som om det kom från ingenstans.

      Hon stannade kvar på soffan med blicken fäst på ytterdörren, nästan som om hon förväntade sig att det skulle glida in ett nytt brev i dörrspringan. Och tjugo minuter senare, när hon reste sig upp för att göra sig redo för sitt arbetspass, gjorde hon det med alla lampor tända i lägenheten.

      Sakta vällde en paranoid känsla upp inom henne. Det var en bekant känsla, som hade börjat kännas som en nära vän under årens gång - en väldigt nära vän ända sedan breven började dyka upp.

      Hon tänkte på pillren och funderade på om det kunde vara ren inbillning alltihop. Allting. Även breven.

      Var det någonting som var på riktigt?

      Hon kunde inte låta bli att tänka på det förflutna, påmind om mörkret hon trodde att hon hade flytt undan.

      Höll hon på att bli galen igen?

      KAPITEL SEX

      Chloe