Grannen. Блейк Пирс

inte låta någonting förstöra det.”

      Den här gången var det Chloe som nästan himlade med ögonen. Återigen försvarade han henne så där försiktigt för att inte irritera sina föräldrar. Chloe önskade att han kunde försvara Danielle på riktigt, åtminstone en gång. Hon visste att det egentligen inte fanns något stort problem mellan Danielle och Steven; han försökte bara lugna ner sin mamma. Det var lite motbjudande.

      “Nu räcker det med det här tramset”, sa Wayne, och sträckte sig fram för att ta en andra portion av de ugnsbakade potatisarna. “Vi kan väl snacka fotboll. Chloe, du är väl ett Redskins-fan, eller hur?”

      “Gud, nej. Giants.”

      “Lika illa det”, sa Wayne med ett skratt.

      Och svårare än så var det inte att sopa kvällens obehag under mattan. Chloe hade alltid uppskattat Waynes förmåga att ignorera sin frus skitsnack. Han bara bytte till ett lättsmält samtalsämne, oavsett om hon hade pratat färdigt eller inte. Det var ett karaktärsdrag hon önskade att Steven hade ärvt från sin pappa.

      Ändå, under kvällens gång, kunde inte Chloe låta bli att undra om det låg någonting i det Sally hade sagt. Danielle var inte den som gillade att klä upp sig, vara tyst, och stå inför folk. Danielle skulle tvingas komma ut ur sin komfortzon på bröllopet och Chloe hade själv funderat på hur det skulle gå med den saken.

      Med dessa oroliga tankar i huvudet påmindes hon återigen om de små flickorna som satt på yttertrappan så många år sedan, när likbåren bars ut från lägenheten. Hon kunde så enkelt minnas Danielles tomma ansiktsuttryck. Hon visste att någonting hade gått sönder inom henne i det ögonblicket. Att, i det ögonblicket, hade hon förlorat sin syster.

      Och hon misstänkte att Danielle aldrig någonsin skulle bli sig själv igen.

      KAPITEL FYRA

      Det regnade när Chloe anlände på brottsplatsen med sin instruktör, som ledde fältarbetet. Hon kände sig väldigt oviktig när hon klev ut ur bilen, ut i det lätta regnet. Eftersom hon var praktikant var hon tvungen att gå med sin instruktör och de andra praktikanterna. De fick inte vara med på några högprofilerade fall. Idag verkade det röra sig om ett typiskt hemmavåldsbrott. Och även om detaljerna inte lät speciellt magstarka eller brutala, så fick ordet hemmavåld henne att rysa.

      Hon hade, trots allt, hört det ordet en hel del efter att hennes mamma dog. Instruktören måste ha blivit informerad om hennes förflutna – insatt i vad som hade hänt med hennes föräldrar – men trots det hade han inte nämnt någonting om det imorse när de gav sig ut.

      De befann sig i Willow Creek kommun den första dagen, en liten kommun ungefär tjugofyra kilometer utanför Baltimore. Chloe praktiserade på FBI och skulle sedan jobba med FBI:s kriminaltekniska expertgrupp, och när de gick mot det enfaldiga tvåvåningshuset, tillät instruktören henne att ta ledningen. Hennes instruktör hette Kyle Greene, en fyrtiofem-årig agent som hade fått lämna fältarbetet bakom sig efter att han hade slitit sönder det främre korsbandet när han jagade en misstänkt. Skadan hade aldrig läkt ordentligt, så han blev erbjuden att arbeta som instruktör och mentor för olika typer av praktikanter. Han och Chloe hade bara talats vid två gånger tidigare; först via FaceTime för en vecka sedan, för att lära känna varandra, och sedan för två dagar sedan, när hon var på väg från Philly till Pinecrest.

      “Bara en grej innan vi går in”, sa Greene. “Jag nämnde inte detta tidigare för att du skulle slippa oroa dig hela morgonen.”

      “Ok…”

      “Samtidigt som detta är ett hemmavåldsbrott, är det även ett mordfall. När vi kommer in kommer det att finnas en kropp. En relativt färsk sådan.”

      “Åh…” sa hon, oförmögen att dölja chocken.

      “Jag vet att det är mer än vad du förväntade dig. Men, vi hade en diskussion när du kom till oss. Vi övervägde att ge dig en större roll redan från början. Vi har funderat på att låta våra praktikanter ta mer ansvar, för att ge dem en större utmaning. Och baserat på din dokumentation kom vi fram till att du skulle vara en passande huvudkandidat. Jag hoppas att det är okej med dig.”

      Chocken satt fortfarande i, vilket gjorde det svårt för henne att komma med en vettig respons. Ja, det var mer ansvar. Ja, det innebar mycket mer uppmärksamhet. Men hon hade aldrig ryggat för utmaningar och tänkte inte börja nu.

      “Jag uppskattar möjligheten.”

      “Bra”, sa Greene, med ett tonfall som visade att han aldrig hade tvekat på saken.

      Han signalerade med handen att hon skulle följa efter honom upp på verandan och in i huset. Där inne stod två agenter och pratade med obducenten. Chloe gjorde sitt bästa för att samla sig inför den annalkande brottsplatsen, och trots att hon trodde att hon hade lyckats med det, blev hon ändå uppskakad när hon såg hur kvinnans ben stack ut bakom köksön.

      “Ok, nu måste du gå ett varv runt kroppen”, sa Greene. “Berätta för mig vad det är du ser – både gällande kroppen och omgivningen. Beskriv din process för mig.”

      Chloe hade sett ett flertal döda kroppar under sin praktik; det rådde inte direkt någon brist på det i Philadelphia. Men det här var annorlunda. Det här kändes lite för bekant – det kröp under huden på henne. Hon gick runt köksdisken och såg ner på brottsplatsen.

      Offret var en kvinna som såg ut att vara i trettioårsåldern. Hon hade slagits i huvudet med ett mycket bastant föremål - förmodligen brödrosten som låg sönderslagen några meter från henne. Slagets tyngdkraft hade landat till vänster om hennes ögonbryn, tillräckligt hårt för att krossa ögonhålan, så pass att det såg ut som att ögat skulle glida ut på golvet när som helst. En blodpöl omgav hennes huvud som en gloria.

      Kanske var det märkligaste av allt att hennes mjukisbyxor dragits ner till anklarna och hennes trosor var neddragna till knäna. Chloe satte sig på huk intill kroppen för att undersöka fler detaljer. Hon såg två små märken på sidan av nacken. Det såg ut att vara färska små nagelformade skrapsår.

      “Var är maken?” sa hon.

      “Anhållen”, sa Green. “Han har erkänt och han har redan berättat för polisen vad som hände.”

      “Men om det är ett hemmavåldsfall, varför blanda in FBI?” frågade hon.

      “För att den här mannen blev gripen för tre år sedan när han spöade sin fru så pass att hon fick tas till akuten. Men hon ville inte väcka åtal. Och hans hemdator flaggades för två veckor sedan för potentiella snuff-videor.”

      Chloe lyssnade noggrant och inkluderade den nya informationen i sin analys av brottsplatsen. Hon kopplade ihop detaljerna som puzzelbitar och beskrev sina teorier för instruktören, i den takt hon gjorde sin analys.

      “Med tanke på mannens förflutna, var han våldsbenägen. Extremt våld, om vi ska döma av den krossade brödrosten. Mjukisbyxorna som har dragits ner och trosorna som inte dragits ner hela vägen indikerar att han försökte ha sex med henne här i köket. Kanske hade de sex och hon ville sluta. Skrapsåren på hennes nacke indikerar att det var hårdhänt sex och antingen först i samförstånd, eller helt ofrivilligt.”

      Hon pausade och undersökte blodet. “Blodet ser relativt färskt ut. Jag skulle gissa att mordet ägde rum under de senaste sex timmarna.”

      “Och vad skulle dina nästa steg vara?” frågade Greene. “Om vi inte hade den här mannen anhållen redan och det pågick ett aktivt sökande efter honom, vad skulle du göra härnäst?”

      “Jag skulle leta efter bevis på samlag. Vi skulle kunna hitta hans DNA och få en matchning. I väntan på resultaten skulle jag leta efter saker som exempelvis hans plånbok på övervåningen, förhoppningsvis hitta ett körkort.