Återvändningsgränd. Блейк Пирс

alltså... över de kommande veckorna kommer jag bara behöva några signaturer från dig.”

      “Jag kommer bli helt utarbetad”, skojade hon.

      “Jag hade förväntat mig att du skulle vara upptagen med att lära upp den nya bartendern. Det är inte mitt fel att vi råkade anställa ett totalt geni.” Han gick fram till henne och la sina armar runt hennes midja. Hon fick lyfta upp huvudet lite för att möta hans blick och det fick henne alltid att känna sig trygg av någon konstig anledning; som om han alltid skulle vaka över henne, bokstavligen.

      “Vi kan väl käka lunch senare idag”, sa Sam. “Något enkelt. Pizza och öl.”

      “Låter bra.”

      “Och imorgon... vad säger du om att åka någonstans? En strand... South Carolina eller något sådant.”

      “Ok? Det låter spontant och lite konstig tajming med tanke på allt som sker just nu. Med andra ord... det låter inte alls som du.”

      “Jag vet. Men jag har varit så uppslukad av det här projektet... och jag inser att jag har försummat dig. Så jag vill gottgöra dig.”

      “Sam, du ger mig mitt eget företag. Det är mer än tillräckligt.”

      “Ok. Då kan jag göra det av rent själviska skäl. Jag vill komma iväg från allt det här och vara naken och ensam med dig, nära havet. Låter det bättre så?”

      “Det gör det, faktiskt.”

      “Bra. Gå till baren och kolla till nykomlingen. Jag hämtar dig runt tolvslaget.”

      Hon kysste honom och även om han besvarade det med en hastig kyss, kände hon sig rörd över det han hade sagt. Hon visste att det var svårt för honom att vara känslosam och uppriktig. Hon såg sällan den sidan av honom, så när hon gjorde det, vågade hon inte ifrågasätta den.

      Danielle gick tillbaka genom de mestadels tomma lokalerna i tegelbyggnaden, som snart skulle vara hennes bar-snedstreck-lounge. Det var svårt att tänka på det som hennes, men det var ändå så det var.

      När hon kom ut verkade solen skina starkare än när hon hade gått in. Hon log och kämpade fortfarande med att begripa hur hennes liv hade kunnat förvandlas på det här sättet. Återigen tänkte hon på Chloe och bestämde sig för att ringa henne om ett par dagar eller så. Nu när allting annat gick så bra i hennes liv, kändes det som ett bra tillfälle att försöka reparera den ansträngda relationen mellan henne och Chloe.

      Hon satte sig i bilen och åkte tillbaka till Sams andra bar – baren han hade anställt henne på för sex månader sedan. Hon var så distraherad av tanken på att åka iväg med honom över helgen att hon inte la märke till bilen som stod parkerad vid sidan av vägen, som sedan följde henne ut i trafiken.

      Om hon hade sett det, kanske hon hade känt igen föraren, även om hon inte hade sett honom på väldigt lång tid. Men i vilket fall som helst, kunde en dotter någonsin glömma hur hennes egen far såg ut?

      KAPITEL FEM

      När Chloe och Moulton kom fram till Garcias kontor, var Direktör Johnson redan där och väntade på dem. Det verkade som att han och Garcia hade gått igenom filerna; Garcia hade öppnat några på sin dator och Johnson hade några utskrifter framför sig.

      “Tack för att ni kom så snabbt”, sa Johnson. “Vi har ett fall i som väntar i Virginia – en liten ort på andra sidan av Fredericksburg. Det är ett välbärgat område. Och jag borde förmodligen börja med att säga att offrets familj har några väldigt mäktiga politiska vänner. Det är därför vi har kallats in. Tja, det, plus att det var ett väldigt våldsamt mord.”

      När Chloe satte sig ner vid det lilla bordet längst in i Garcias kontor, gjorde hon sitt bästa för att det inte skulle verka för uppenbart att hon försökte skapa lite distans mellan Moulton och sig själv. Hon var säker på att hon glänste efter gårdagskvällen. Hon hade ingen aning om hur Johnson skulle reagera om han fick reda på att de hade ett förhållande och hon ville inte veta det heller.

      “Vad letar vi efter?” frågade Chloe.

      “För fyra dagar sedan kom en make hem från jobbet och hittade sin hustru död”, sa Garcia. “Men det var värre än så. Hon hade inte bara mördats, utan det var ett brutalt mord. Ett flertal knivhugg – obducenten har fått det till sexton stycken totalt. Brottsplatsen var en riktig röra... blod överallt. Det var det värsta den lokala polisstyrkan någonsin sett.”

      Han gav Chloe en mapp med en förmanande min. Chloe tog emot den och öppnade den sakta. Hon kikade lite på innehållet och såg en bild från brottsplatsen, sedan stängde hon till den lika snabbt. Det hade sett ut mer som en bild från ett slakteri än en mordplats.

      “Vem är det offrets familj känner som är så mäktig?” frågade Moulton. “Du sa att det var en politiker, eller hur?”

      “Jag skulle helst inte lämna ut den informationen”, sa Johnson. “Jag vill inte att det ska verka som att byrån har favoriter när det gäller sådana ting... att vi väljer sida.”

      “Hur pass involverad är den lokala polisen?” frågade Chloe.

      “De har satt igång en nationell jakt efter förbrytaren och den regionala polisen har involverats”, sa Garcia. “Men de har fått order om att hålla det under radarn. Den lokala polisstyrkan är så klart upprörd, eftersom de anser att vi försvårar ett redan svårhanterligt fall, som dessutom är utanför deras komfortzon. Så ju snabbare ni kommer dit, desto bättre. Dessutom... lyssna noggrant nu: Jag valde er två eftersom jag vet hur väl ni har samarbetat förut. Och Agent Fine, det verkar som att du har talang för dessa småstadsincidenter och våldsbrott som sker inom isolerade samhällen. Men om det skulle vara så att fallet och fotografierna från brottsplatsen gör er illa till mods – som om det kanske är lite för mycket att hantera så här tidigt i karriären – säg bara till. Jag kommer inte att döma er för det, inte på något sätt.”

      Chloe och Moulton tittade på varandra och hon kunde se att han var lika ivrig som hon var, att ta sig an fallet. Men han kunde inte låta bli att sträcka sig efter mappen. Han gjorde en grimas när han bläddrade genom bilderna från brottsplatsen och skummade igenom den korta sammanfattningen längst bak. Sedan tittade han på Chloe igen och nickade.

      “Inga problem från min sida”, sa Chloe.

      “Samma här”, sa Moulton. “Och jag uppskattar möjligheten.”

      “Bra att höra”, sa Johnson och reste sig upp. “Det ska bli spännande att se vad ni två kan åstadkomma. Så... iväg med er. Ni har en lång biltur framför er.”

      ***

      Moulton körde FBI-bilen på kringfartsleden mot Virginia. Barnes Point låg bara en timme och tjugo minuter bort, men när man körde på kringfartsleden kändes det alltid som att destinationen låg på andra sidan planeten.

      “Är du säker på det här?” frågade han.

      “På vad exakt?”

      “Att arbeta ihop på ett fall som det här. Jag menar... vi hånglade som kåta tonåringar för ungefär tio timmar sedan. Kommer du kunna hålla händerna i styr när vi arbetar?”

      “Ta inte det här på fel sätt”, sa Chloe, “men efter vad jag såg i den där mappen är hångel det sista jag tänker på.”

      Moulton nickade i samförstånd. Han svängde av vid nästa avfart och stampade på gaspedalen eftersom de hade en lång raksträcka framför sig. “Skämt åsido dock... jag hade väldigt kul igår kväll. Redan innan vi kom hem till dig. Och jag skulle vilja göra det igen. Men när det gäller arbetet...”

      “...måste vi vara strikt professionella”, avslutade hon.

      “Exakt.