Återvändningsgränd. Блейк Пирс

för att se klockan ticka i en kvart eller så. När hon tänkte på hur mycket klockan var, insåg hon att hon inte hade så mycket tid på sig att förbereda sig inför middagen med Moulton. Hon hade ingen aning om vilken tid han brukade äta middag, men antog att det var runt klockan sju – vilket gav henne lite drygt två timmar att hitta restaurang och välja vad hon skulle ha på sig.

      Hon skyndade sig till parkeringshuset och klev in i bilen. Återigen kände hon sig alldeles pirrig i kroppen. Tänk om de skulle hamna i hennes bil av någon anledning? Den var ganska skitig, med tanke på att hon inte hade brytt sig om att städa den sedan hon och Steven hade gjort slut. Och när hon tänkte på Steven insåg hon att det var därför det kändes så ovant att gå ut på dejt. Hon hade bara haft en seriös relation före Steven, och sedan hade hon och Steven varit tillsammans i fyra år innan de förlovade sig. Hon var inte alls van vid dejtingscenen och hela grejen kändes lite utdaterad och, om hon skulle vara helt ärlig, lite skrämmande.

      Hon gjorde sitt bästa för att lugna ner sig under den femton minuter långa bilfärden hem till lägenheten. Hon hade ingen aning om hur Kyle Moultons historia såg ut eller hur ofta han dejtade. Han kanske var lika rostig som hon var. Men om man skulle döma av hans utseende, hade hon svårt att tänka sig det. Och med tanke på hans utseende hade hon ingen aning om vad han såg i henne.

      Han kanske gillar tjejer med en mörk historia som kastar sig in i arbetet, tänkte hon. Killar tycker att det är sexigt nuförtiden, eller hur?

      När hon hade kommit fram till sin gata hade nervsystemet lugnat ner sig en hel del. Oron började långsamt övergå till entusiasm. Det hade gått sju månader sedan hon hade gjort slut med Steven. Det var sju månader utan att ens kyssa en man, utan sex, utan...

      Nu lugnar vi ner oss här, sa hon till sig själv när hon parkerade bilen i slutet av sitt kvarter.

      Hon klev ut ur bilen och började gå mot lägenheten. Hon tänkte på vad hon hade i garderoben som såg bra ut, men inte för bra ut. Hon hade några idéer på vad hon kunde ha på sig, och några idéer på restauranger också, eftersom hon hade varit sugen på japanskt ett tag nu. Lite sushi kunde verkligen vara passande, faktiskt, och -

      Hon såg att det satt en man på hennes yttertrappa. Han såg ganska uttråkad ut, eftersom han vilade huvudet i ena handen, och använde den andra för att bläddra igenom mobilen.

      Chloe sakta ner lite och sedan stannade hon upp. Hon kände den här mannen väl. Men det var ingen chans att det kunde vara han, ute på yttertrappan framför hennes lägenhetsbyggnad.

      Inte en chans.

      Hon tog långsamt ett steg framåt. Mannen märkte äntligen att hon var där och tittade upp. Deras blickar möttes och när de gjorde det kände Chloe att hennes hjärta darrade till.

      Mannen som satt där var Aiden Fine – hennes far.

      KAPITEL TVÅ

      “Hej, Chloe.”

      Han försökte låta normal. Han försökte få det att låta som om att det var helt normalt för honom att sitta där och vänta på henne utanför hennes lägenhet. Som om han ville ignorera det faktum att han hade suttit i fängelse i nästan tjugotre år, för sin inblandning i mordet på hennes mamma. Visst hade det nyligen uppdagats – tack vare hennes eget arbete – att han förmodligen var oskyldig till mordet, men i Chloes ögon skulle den där mannen alltid vara skyldig.

      Men på samma gång var det också någonting inom henne som längtade efter att bara gå fram till honom. Kanske till och med ge honom en kram. Det gick inte att förneka att det var otroligt känslosamt för henne att se honom sitta där, ute i det fria.

      Ändå vågade hon inte ta ett steg till. Hon litade inte på honom, och allra värst, hon litade inte tillräckligt på sig själv.

      “Vad gör du här?” frågade hon.

      “Jag ville bara komma och hälsa på”, sa han och ställde sig upp.

      En miljon frågor surrade runt i hennes huvud. En av de mest brinnande frågorna var hur han visste var hon bodde någonstans. Men hon visste samtidigt att alla med en internetuppkoppling och lite envishet kunde ta reda på det. Istället försökte hon vara artig, utan att vara varm eller välkomnande.

      “Hur länge har du varit ute?” frågade hon.

      “En och en halv vecka. Jag var tvungen att samla mod innan jag kunde komma hit.”

      Hon mindes att hon hade ringt till Direktör Johnson för ett par månader sedan, när hon hade fått tag på nytt bevismaterial – bevis som uppenbarligen hade varit mer än tillräckligt för att frigöra hennes far. Och nu satt han där. På grund av hennes hårda arbete. Hon undrade om han ens visste vad hon hade gjort för hans skull.

      “Och det här är exakt varför jag väntade”, sa han. “Den... den här tystnaden mellan oss. Det är obehagligt och orättvist och...”

      “Orättvist? Pappa, du har suttit i fängelse större delen av mitt liv... för ett brott jag vet att du inte var skyldig till, men du verkade inte ha något emot att ta skulden för det. Ja, det är klart att det är obehagligt. Och med tanke på varför du satt inne och våra senaste konversationer, hoppas jag att du förstår om jag inte dansar min väg fram till dig och gratulerar dig med blomsterbuketter.”

      “Ja, jag fattar det, absolut. Men... vi har redan förlorat så mycket tid. Du kanske inte känner så just nu, eftersom du fortfarande är så ung. Men alla år jag har kastat bort, medveten om vad jag offrade... tid med dig och Danielle... mitt eget liv...”

      “Du offrade allt för Ruthanne Carwile”, spottade Chloe ur sig. “Det var ditt val.”

      “Det var det. Och det har jag ångrat i nästan tjugofem år nu.”

      “Så, vad vill du?” frågade hon.

      Hon började gå framåt och gick förbi honom, fram till sin dörr. Det krävde mer viljestyrka än hon hade trott. Att gå förbi honom, att vara så nära honom.

      “Jag hoppas att vi kunde äta middag tillsammans.”

      “Bara sådär?”

      “Vi måste börja någonstans, Chloe.”

      “Nej, det behöver vi faktiskt inte.” Hon öppnade sin dörr och vände sig tillbaka mot honom, och såg honom i ögonen för första gången. En storm av känslor vällde upp inom henne och hon gjorde allt hon kunde för att inte förlora kontrollen över sina känslor framför honom. “Du måste dra härifrån. Och kom aldrig tillbaka är du snäll.”

      Han såg genuint sårad ut, men såg henne fortfarande i ögonen. “Menar du verkligen det?”

      Hon ville säga ja, men det som kom ut ur hennes mun var: “Jag vet inte”.

      “Hör av dig om du ångrar dig. Jag bor på -”

      “Jag vill inte veta”, avbröt hon. “Om jag vill kontakta dig så hittar jag dig.”

      Han log svagt, men hon kunde fortfarande se att han var sårad. “Ja, just det. Du jobbar ju på FBI nu.”

      Och det som hände mellan dig och mamma är vad som fick mig att välja det yrket”, tänkte hon.

      “Hejdå, pappa”, sa hon och gick in.

      När dörren stängdes igen bakom henne brydde hon sig inte om att vända sig om för att se honom en sista gång. Istället skyndade hon sig fram till hissen så snabbt hon kunde, utan att det skulle verka som om hon hade bråttom. När hissdörrarna gled igen bakom henne och hissen rörde sig uppåt, tryckte Chloe sina händer hårt mot ansiktet och brast ut i gråt.

      ***

      Hon stirrade in i garderoben och funderade ordentligt på att ringa Moulton och ställa in middagen. I så