Himmel Av Magi . Морган Райс

förlorade i sina egna tankar. Genom Reeces huvud blixtrade förbi minnen på Kanjonen; han kunde inte undantrycka dem. Han tänkte tillbaka på hur desperat deras situation hade varit, och var fylld med tacksamhet över Selese; om hon inte hade kommit när hon hade det, så skulle de fortfarande vara där nere, och säkert döda.

      Reece sträckte sig och tog Seleses hand och log, och de två höll händer medan de gick.

      Reece var rörd av hennes kärlek och engagemang till honom, hennes vilja att korsa hela landsbygden bara för att rädda honom. Han kände en överväldigad rusning av kärlek för henne, och han kunde inte vänta till den stunden då de var själva så han kunde uttrycka den till henne. Han hade reda bestämt att han ville vara med henne för alltid. Han kände en lojalitet till henne som han inte kände till någon annan, och så fort de hade en stund, så skulle han fria till henne. Han skulle ge henne sin mors ring, den enda som hans mor hade gett till honom, för att ge till sin livs kärlek.

      ”Jag kan inte fatta att du korsade Ringen för mig,” sa Reece till henne.

      Hon log.

      ”Det var inte så långt,” sa hon.

      ”Inte långt?” frågade han. ”Du satte ditt liv i fara och korsade ett land fullt av krig. Jag är skyldig dig. Mer än vad jag kan säga.”

      ”Du är inte skyldig mig någonting. Jag är bara glad att du lever.”

      ”Vi alla är skyldiga dig,” stämde Elden in. ”Du räddade oss alla. Vi skulle alla varit fast där nere i Kanjonen, för alltid.”

      ”På tal om skulder, jag har en jag vill diskutera med dig,” sa Krog till Reece, och kom upp bredvid honom, haltande. Sedan Illepra hade spjälat hans ben hade Krog i alla fall klarat av att gå själv, även om det var en stel gång.

      ”Du räddade mitt liv där nere, och mer än en gång,” fortsatte Krog. ”Det var rätt dumt av dig, om du frågar mig. Men du gjorde det ändå. Tro inte att jag är skyldig dig något dock.”

      Reece skakade på huvudet, och blev överraskad över Krogs kaxighet och hans pinsamma försök över att tacka honom.

      ”Jag vet inte om du försöker förolämpa mig eller tacka mig,” sa Reece.

      ”Jag har mitt eget sätt,” sa Krog. ”Jag ska hålla din rygg från och med nu. Inte för att jag tycker om dig, men för att det är det jag känner mig kallad att göra.”

      Reece skakade på huvudet, förvirrad av Krog som alltid.

      ”Oroa dig inte,” sa Reece. ”Jag tycker inte om dig heller.”

      De fortsatte att vandra, alla var avslappnade, glada över att de levde, att vara tillbaka på denna sida Ringen, alla förutom Conven, som gick tyst, för sig själv, som han hade gjort ända sedan hans tvilling dött. Inget, inte ens att de klarat sig från döden, verkade få honom att sluta tänka på det.

      Reece tänkte tillbaka på hur Conven hade kastat sig oansvarigt ner i faran där nere, gång på gång, och riskerat sitt liv för att rädda andra. Reece kunde inte undgå att undra om det var någon slags dödslängtan snarare än, viljan att hjälpa andra. Han oroade sig för honom. Reece tyckte inte om att se honom så borttappad, så djupt nere i depression.

      Reece gick fram bredvid honom.

      ”Du kämpade briljant där nere,” sa Reece till honom.

      Conven ryckte på axlarna och tittade ner i marken.

      Reece letade febrilt efter något att säga, medan de gick där under tystnad.

      ”Är du glad över att vara hemma?” frågade Reece. ”Över att vara fri?”

      Conven vände sig om och stirrade blankt på honom.

      ”Jag är inte hemma, och jag är inte fri. Min bror är död. Och jag har ingen rätt att leva utan honom.”

      Reece kände en ilning längs ryggraden av hans ord. Det var uppenbart att Conven fortfarande var överväldigad av sorg; han var som gjord av ära. Conven var som en zombie, hans ögon var blanka. Reece tänkte tillbaka på när de var fyllda med glädje. Reece kunde se att hans sorg var djup, och han hade en ökande känsla av att det kanske inte skulle försvinna. Reece undrade vad det skulle bli av Conven.

      För första gången, tänkte han att det inte skulle gå bra.

      De vandrade och vandra, och timmar passerade, och de kom fram till ett annat stridsfält, där det döda kropparna låg, axel mot axel, och de vände på dem alla, och letade efter några tecken efter Godfrey.

      ”Jag ser många fler MacGils på detta fält,” sa Illepra hoppfullt, ”och inget av en drakes eld. Kanske är Godfrey här.”

      Reece tittade upp och såg tusentals döda kroppar och undrade, hur de skulle hitta honom, även om han redan var här.

      Reece gick från den ena döda kroppen till den andra, vilket de andra också gjorde, och vände på dem alla. Han såg alla ansikten av hans folk, tittade dem i ansiktet, vissa kände han igen och vissa inte, folk han hade känt och stridit med, folk som hade stridit för hans far. Reece funderade över förstörelsen som hade kommit till hans hemland, som en plåga, och han hoppades innerligt att den hade passerat. Han hade sett strider och krig tillräckligt för att räcka en livstid. Han var redo att lugna ner sig, i ett liv i fred, för att läka, och för att bygga upp sig igen.

      ”HÄR!” skrek Indra, hennes röst var upprymd.

      Hon stod över en kropp och stirrade ner.

      Illepra vände sig om och kom springandes, och alla samlades runt. Hon gick ner på knä bredvid kroppen, och tårar flödade i hennes ansikte. Reece gick ner på knä bredvid henne och flämtade över att se hans bror. Godfrey.

      Hans stora mage stack ut, orakad, hans ögon var stängda, blek, och hans händer var blåa av kylan, han såg död ut.

      Illepra lutade sig fram och skakade om honom; han reagerade inte.

      ”Godfrey! Snälla! Vakna! Det är jag! Illepra! GODFREY!”

      Hon skakade honom om och om igen, men han vaknade inte. Till slut, vände hon sig desperat om till de andra, och letade i deras bälte.

      ”Ditt vin!” befallde hon till O´Connor

      O´Connor fumlade vid sin midja och drog hastigt bort den och gav den till Illepra.

      Hon tog den och höll den över Godfreys ansikte och klämde ut lite på hans läppar. Hon lyfte hans huvud, öppnade hans mun och klämde lite på hans tunga.

      Det kom en plötslig reaktion, när Godfrey slickade sina läppar och svalde.

      Han hostade, satte sig sedan upp, tog tag i säcken, med ögonen stängda, och klämde, och drack mer och mer, tills han satt upp hela vägen. Han öppnade sakta sina ögon och torkade sin mun med baksidan av handen. Han tittade runt, förvirrad och desorienterad, och rapade.

      Illepra skrek av glädje, lutade sig över, och gav honom en stor kram.

      ”Du överlevde!” sa hon.

      Reece suckade av lättnad när hans bror tittade runt, förvirrad, men i allra högsta grad, levande.

      Elden och Serna tog tag i Godfrey under axlarna och lyfte upp honom på fötterna. Godfrey stod där, först vingligt, och sedan tog han ytterligare en lång klunk från säcken och torkade sin mun med baksidan av handen.

      Godfrey tittade runt, med suddig blick.

      ”Var är jag?” frågade han. Han sträckte sig och kliade sig på huvudet, som hade ett stort sår, och hans ögon kisade i smärta.

      Illepra studerade såret, drog sin hand längs det, och det torkade blodet i hans hår.

      ”Du har fått ett sår,” sa hon. ”Men du kan vara stolt: du lever. Du är säker.”

      Godfrey vinglade, och de andra fångade honom.

      ”Det är inte allvarligt,” sa hon, och