.
Читать онлайн.
Ja, fördenskull ä’ ju qvinnorna skapade hit till verlden, ty inte lär de ha stort annan befattning.
Ja visst, ja. Och hvad är det för ondt i, om en ung karl har en liten kärlekshandel då och då med en vacker flicka. Han kan ju ändå inte gifta sig med alla.
Men ni hade ju förlofvat er med den där flickan enligt hvad jag förstod. Hvarför lemnade ni henne sedan utan vidare?
Hvarför, hvarför? Det var också en fråga. Naturligtvis därför att jag fick en bättre. Ty Johanna är sannerligen något annat än Kerttu, som inte har en ordentlig klädning en gång, mycket mindre pengar i banken. Nej, då tog jag väl hellre dig, Johanna, och inte lär du väl vara ond på mig för det, eller hur, he, he, he?
Jag måste bort härifrån, bort, hvad än måtte hända. Flickor, hjelp mig af med de här grannlåterna.
Hvad nu? Hvart ämnar du ta vägen? Midt under festen. Men så säg då.
Det vet jag inte, men jag måste bort. Det blir väl alltid någon råd. Men det vet jag, att vi två passar inte tillsammans.
Gud fördömme mig, tror jag inte att hon har mist förståndet.
Hvad tänker du på, Johanna? Du gör dig ju alldeles till åtlöje för alla menniskor.
Nyss kommen ifrån vigseln, och nu redan vilja skiljas ifrån sin man. Något sådant har man aldrig i verlden hört talas om.
Och af en så’n orsak se’n. För en galen flickas skull. Ja, galen – för ingen menniska anser Hopptossan för klok.
Så hårdt ni ha satt i de här nålarna. Jag kan inte få ur dem på något sätt.
Der ser man hur den onde anden förvirrar menniskan, när han en gång fått henne i sina garn.
Den onde anden? Mig?
Ja visst, ja. Det där är den ondes anfäktelser, ingenting annat.
Det må vara som det vill, men i Johannas ställe skulle jag göra på samma sätt.
Där är också en. Att ännu mer egga upp den där tokan.
Hvem bryr sig om Vappu? Hon är ju inte lik andra, tänker alltid annorlunda om alla möjliga ting.
Vappu är ett verldens barn. Hör inte på henne.
Men tänk då en liten smula efter, godt folk. Hur skall man kunna lefva tillsammans med en man, som man inte kan lita på? Det är ju rent af omöjligt. Hellre skulle jag sannerligen gå och dränka mig.
Det är sant. Hellre gå och dränka sig än valla svin. Hindra mig inte, utan låt mig gå.
Olyckliga, glömmer du så fort din heliga vigseled?
Min vigseled.
Är det så du är din man underdånig? Är det på sådant sätt du ärar honom som din herre och man?
Voro vi inte nyss här alla vittne till att du gafs i Ristos beskydd för att vara bunden till honom all din lefnads tid?
Och för att i allt skicka dig så, att du måtte täckas din man.
„Att du måtte täckas din man.“ Alldeles rätt, så ljöd prestens ord.
Och nu vid första motgång är du strax färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad —
– „ty qvinnan är skapad för mannens skull och inte mannen för qvinnans“. Det läste också presten i psalmboken.
– är du färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad, för att följa den onde andens lockelser och ditt eget köttsliga sinne. Ve, detta förderfvelsens djup, vid hvars rand du står, stackars menniskobarn.
Kanske ni ha rätt. Jag kom inte att tänka på det. Gode Gud, hvad skall jag göra?
Bed din man om förlåtelse och bed honom ha öfverseende med din svaghet, kommande ihåg att han är begåfvad med en starkare karakter och större visdom.
Ja – det skall jag nog komma ihåg. Och att det tillkommer mig att styra och leda hustru min till mitt bästa. Allt det där sades vid vigseln. Jag hyser därför inte heller något onödigt groll, utan är färdig att skänka Johanna min förlåtelse.
Hör ni, så godsint han är. Inte ett enda ondt ord om allt der här.
Det skulle inte mången man ha gjort i Ristos ställe. Johanna kan tacka sin lycka.
Kom nu härifrån, Johanna. Du skall få bo hos mig till en början.
Jag kan inte skiljas vid min man. Det skulle ju vara en stor synd.
Ja, tänk hvad det skulle vara. Synd? Att rätta ett misstag, som man märker sig ha begått. Jag gitter inte höra.
Du kommer inte ihåg att presten har vigt oss samman.
Nå, än se’n, hvad hör det hit?
Bevare oss väl, en sådan hedning hon är.
Se så, nu vill de se bruden igen, och hennes drägt är i en så’n oordning.
Sätt dig här på stolen, Johanna, så ska vi strax laga dig i ordning igen.
Hvad de väsnas. Vänta då ett ögonblick och håll er litet i styr. Ni ska nog få se oss, om ni också inte bråkar så fasligt. Seså, kanske det duger nu, bara det är något så när. Kom nu.
Så ropade man ju också i gamla testamentets tid till offerlammen, då de fördes att slagtas. Hvad tror ni om det, Leena-Kajsa?
Jag känner inte till den saken. Men hvarför frågar du så?
För ro skull bara.
Du skall alltid vara så klyftig. Ett sådant tal är eljest mycket opassande för en bröllopsgäst.
Därför går jag också min väg. – Adjö, Johanna.
Nu redan? Dröj ännu en stund, Vappu.
Nej, tack. Jag har fått nog af bröllopsglädje för den här gången. Adjö med er allesammans.
Det var tusan till brådska hon hade. „Fått nog af bröllopsglädje.“ Hå, nu är det först den riktigt skall börja. Sätt i med en polska igen, Janne, så att vi får dansa.
Det var ett förnuftigt ord. Vi måste dansa så att bruden får röda kinder igen. Ser ni, så blek hon är nu.
Låt