Grannen. Блейк Пирс

oss. Vi kan inte bara rulla över till andra sidan av sängen och ha sex när vi vill.”

      “Du har väl aldrig haft problem med att få killar”, påpekade Chloe.

      “Det har jag inte heller”, sa hon, och ställde två kaffekoppar på bordet. “Det är bara för arbetsamt. Speciellt på sistone. Den här nya. En seriös kille. Vi sa att vi skulle ta det långsamt... skit samma.”

      “Det är den enda anledningen till varför jag gifter mig med Steven, vet du väl”, sa Chloe, och försökte lyfta stämningen. “Jag blev trött på att behöva gå ut och anstränga mig för att få sex.”

      Båda skrattade åt kommentaren. Det borde ha känts mer naturligt att le och skratta tillsammans igen, men det var någonting som gjorde att det kändes oäkta.

      “Så, hur är läget, syrran?” frågade Danielle. “Det är inte likt dig att bara dyka upp. Vid det här laget vet jag väl egentligen inte det, eftersom vi inte har setts på nästan två år.”

      Chloe nickade och tänkte på den enda gången de faktiskt umgåtts under de senaste åren. Danielle hade varit i Philly för att gå på någon konsert och hade sovit över hemma hos henne. De hade snackat lite, men inte mycket. Danielle hade varit stupfull och bangat på hennes soffa. De hade pratat om både mamma och pappa. Det var den enda gången Chloe någonsin hade hört Danielle säga att hon ville gå och besöka honom.

      “Den där brottsplatsen imorse”, sa Chloe. “Den fick mig att tänka på den där morgonen utanför lägenheten. Jag kunde inte sluta tänka på blodet längst ner på trappan och det tog över mig helt. Jag trodde att jag skulle spy. Och jag är inte en sådan person, vet du vad jag menar? Brottsplatsen var ganska odramatisk jämfört med annat jag har sett. Det bara påverkade mig så starkt. Jag kom att tänka på dig och kände att jag var tvungen att träffa dig. Förstår du vad jag menar?”

      “Ja. De där humörstabilisatorerna... Jag är ganska säker på att depressionen kom från mardrömmar jag hade om mamma och pappa. Så fort jag hade en sådan mardröm mådde jag dåligt i flera dagar. Typ, ville inte gå upp ur sängen, för att det kändes som att jag inte kunde lita på en enda person i hela världen.”

      “Ah ok. Jag tänkte fråga hur du gör för att orka med när du blir påmind om vad som hände när vi var små, men nu förstår jag.”

      Danielle nickade och vände bort blicken. “Piller.”

      “Hur är det?”

      Danielle ryckte på axlarna men hon kunde lika gärna ha visat henne långfingret. “Du har varit här i tio minuter och så ska du redan snacka om det där. Fan, Chloe…har du inte lärt dig att leva utan att gräva i den där skiten? Du kanske redan har glömt bort det, men när du ringde mig för att berätta att du skulle flytta tillbaka Pinecrest, då bestämde vi att vi inte skulle prata om det där. Det som har hänt har hänt, kommer du ihåg att vi kom överens om det?”

      Chloe blev helt ställd. Hon hade just sett Danielle gå från syrlig och sarkastisk till förbannad på en sekund. Visst, det var känsligt att prata om föräldrarna, men Danielles reaktion var ju helt bipolär.

      “Hur länge sedan var det du slutade ta din medicin?” frågade Chloe.

      “Skit i det.”

      “Hur länge sedan?”

      “Typ tre veckor. Varför undrar du?”

      “För att jag har varit här i en kvart och jag kan redan se att du behöver dem.”

      “Tack, doktorn.”

      “Kan du börja ta dem igen, snälla? Jag vill att du kommer till mitt bröllop. Brudtärna, kommer du ihåg? Även om det verkar egoistiskt av mig, vill jag faktiskt att du ska ha det trevligt då. Så snälla, kan du inte börja ta dem igen?”

      När Chloe nämnde att hon skulle vara brudtärna var det någonting som fick Danielle att tänka om. Hon suckade och slappnade av med kroppen. Hon såg Chloe i ögonen igen och även om hon fortfarande var arg, så fanns det också en värme i hennes blick.

      “Ok”, sa hon.

      Hon reste sig från bordet och gick fram till en liten dekorativ korg som stod på köksbänken. Hon tog fram pillerburken, ruskade fram ett piller och svalde det med en klunk kaffe.

      “Tack”, sa Chloe. Men hon ville inte ge sig så lätt, för hon hade en känsla av att det var någonting som inte stod rätt till. “Är allt ok annars?”

      Danielle funderade ett ögonblick och Chloe kunde se att hon slängde ett öga mot sin ytterdörr. Det hela hände väldigt snabbt, men Chloe hann uppfatta att det var någonting hennes syster var rädd för.

      “Ja, allt är ok.”

      Chloe kände sin syster tillräckligt väl för att veta att det inte var någon idé att envisas.

      “Så, vad fan är en kvartersfest, egentligen?” frågade Danielle.

      Chloe skrattade till. Hon hade nästan glömt bort hur Danielle kunde hoppa från ett samtalsämne till ett annat; lika graciös som en elefant. Men, så enkelt var det gjort. Chloe väntade för att se om systern skulle titta bort mot ytterdörren igen, med den där rädslan i blicken, men det gjorde hon inte.

      Chloe kände ändå att det var någonting som glömde sig under ytan. Danielle kanske skulle öppna sig mer när hade spenderat lite mer tid tillsammans.

      Men vad döljer hon? undrade Chloe, och såg bort mot ytterdörren.

      Och det var då hon insåg att hon egentligen inte kände sin syster överhuvudtaget. Det fanns aspekter av henne som verkade vara precis som den sjuttonåriga goth-tjejen hon hade känt så väl. Men det var också någonting som var nytt med Danielle... någonting mörkare. Någonting som gjorde att hon behövde piller för att kontrollera sitt humör, för att hjälpa henne att sova och funka som människa.

      I det ögonblicket insåg Chloe att hon var rädd för sin syster och ville göra allt för att hjälpa henne.

      Även om det innebar att hon var tvungen att gräva i det förflutna.

      Men inte nu. Kanske efter bröllopet. Hon hade ingen aning om vilka bråk och humörsvängningar som kunde triggas om de började prata om mammas död och deras inspärrade pappa. Ändå kunde Chloe känna det förflutna spöka mer än någonsin nu när hon satt där med Danielle, och det fick henne att undra hur intensivt det egentligen hade plågat Danielle genom åren.

      Vad var det som spökade i Danielles huvud? Och vad var det spökena sa?

      Hon kände på sig, precis som man kan känna när det blåser upp till storm, att vad det än var som Danielle försökte kväva, så hade det med henne att göra. Hennes nya liv. Hennes nya fästman, hennes nya hus. Hennes nya liv.

      Och det skulle inte leda till någonting gott.

      KAPITEL FEM

      Danielle satt på sin soffa och lutade sig mot Martin, med ett ben över hans ben, och hon var väl medveten om att hon inte hade på sig några trosor under pyjamasshortsen. Inte för att det skulle göra någon skillnad; av någon anledning hade han ratat henne igår kväll, trots att hon inte hade haft någon bh på sig och bara ett par minimala trosor. Det verkade som att Martin tog hela den här ta-det-långsamt-grejen väldigt seriöst.

      Hon började misstänka att han antingen var en riktig gentleman eller att han helt enkelt inte var sexuellt attraherad av henne. Det var svårt att tänka sig att han inte skulle vara det, för att hon hade känt honom gnida det fysiska beviset av att han faktiskt var attraherad, mot hennes höfter och ben flera gånger när de hade hånglat.

      Hon försökte låta bli att bli irriterad. Även om hon definitivt var sexuellt frustrerad, var det samtidigt någonting