Grannen. Блейк Пирс

hornhinnorna.

      Det var det hon såg framför sig - inte den feta polisen som egentligen stod där. Det var allt hon kunde se.

      Chloe hörde polisdörren smälla igen. Hon visste att ljudet innebar att hennes pappa hade lämnat dem – det kändes som att han hade övergivit dem för evigt.

      “Hur mår ni, tjejer?” frågade polisen.

      Ingen av dem svarade. Chloe kunde fortfarande se allt blod längst ner på trappan framför sig, och hur det sjönk in i den blå mattan. Hon tittade snabbt på Danielle och såg att hennes syster stirrade på sina fötter. Hon blinkade inte. Chloe var ganska säker på att det var någonting som var fel på henne. Chloe tänkte på att Danielle hade sett mer av kroppen, kanske till och med det mörka stället allt blod verkade ha kommit ifrån.

      Den feta polisen vände sig plötsligt mot yttertrappan. Han flämtade till och väste: “Herregud, kan ni inte vänta? Flickorna sitter här nere... “

      Bakom polisen kom de fram med det plasttäckta liket på en bår och gick ner för trappan. Det var kroppen. Den som hade läckt allt det mörka röda blodet ut på mattan.

      Deras mamma.

      “Tjejer?” sa polisen frågande. “Är det någon av er som vill prata med mig?”

      Men Chloe ville inte prata.

      En stund senare dök det upp en välbekant bil bakom en av de återstående polisbilarna. Den feta polisen hade slutat försöka få dem att prata och Chloe kände på sig att han bara var där för att de inte skulle känna sig ensamma.

      Där hon satt vid sidan av Chloe, sa Danielle sitt första ord sedan de hade blivit utforslade till yttertrappan.

      “Mormor”, sade Danielle.

      Den välbekanta bilen tillhörde deras mormor. Hon kastade sig ut ur bilen. Chloe såg att hon grät.

      Hon kände en tår glida ner för ansiktet, men det kändes inte som att hon grät. Det kändes mer som att någonting hade gått sönder inuti.

      “Er mormor är här”, sa polisen. Han lät lättad, glad att bli av med dem.

      “Flickor”, var det enda ordet hennes mormor fick ur sig när hon kom upp för trappan. Sedan brast hon i gråt och omfamnade tafatt sina barnbarn.

      Konstigt nog var kramen det enda som Chloe skulle komma ihåg.

      Synen av blodet skulle nästan glömmas bort. Minnet av den feta polismannen bleknade redan efter ett par veckor, liksom den surrealistiska synen av handbojorna.

      Men för resten av sitt liv skulle Chloe komma ihåg den tafatta kramen.

      Och känslan av att någonting djupt inom henne brast, och sedan gick sönder helt. Hade hennes pappa verkligen dödat hennes mamma?

      KAPITEL ETT

      17 År Senare

      Chloe Fine gick upp för trapporna i sitt nya hem – hemmet som hon och hennes fästman hade letat efter i månader – och hon höll på att spricka av glädje.

      “Är kartongen för tung?”

      Steven skyndade sig upp för trapporna bredvid henne, med en kartong märkt KUDDAR.

      “Inte alls”, sa hon och kämpade med sin kartong, som det stod PORSLIN på.

      Steven ställde ner sin kartong och tog hennes istället.

      “Vi byter”, sa han med ett leende.

      Han hade lett mycket den senaste tiden. Det verkade egentligen som att det hade fastnat ett permanent leende i ansiktet på honom den dagen hon hade låtit honom trä en förlovningsring på hennes finger, för åtta månader sedan.

      De gick tillsammans upp på trottoaren. Medan de gick sneglade Chloe på trädgården. Det var inte den stora trädgården hon alltid hade föreställt sig. I sitt sinne hade hon fantiserat att hennes hus skulle ha en stor öppen trädgård med träd utspridda längs tomtgränsen. Hon och Steven hade valt att bosätta sig i ett lugnt bostadsområde istället. Men hon var bara tjugosju; hon hade gott om tid. Både hon och Steven visste att det här inte var huset de skulle åldras i. Det var någonting med det som fick det här huset att kännas ännu mer speciellt. Det här var deras första hem, platsen där de skulle lära sig allt om sitt äktenskap - och kanske var det även platsen där de skulle försöka få ett barn eller två.

      Hon kunde se grannens hus ganska tydligt. Gräsmattorna var bara åtskilda av en rad med höga buskar. Den vita pittoreska verandan var nästan exakt likadan deras egen.

      “Jag vet att jag till stor del växte upp här”, sa Chloe. “Men det känns inte som förut. Det känns som en annan stad.”

      “Jag lovar dig, det är exakt detsamma”, sa Steven. “Tja, kanske förutom ett par nya bostadsområden i stil med vårt. Kära gamla Pinecrest, Maryland. Litet nog för att man alltid ska springa på folk man inte har lust att träffa, men stort nog för att man ska behöva köra en hel timme för att komma till en mataffär. “

      “Jag saknar Philly redan.”

      “Inte jag”, sa Steven. “Inga fler Eagles-fans, inga fler Rocky-skämt, ingen mer trafik.”

      “Ja, det har du rätt i”, sa Chloe. “Men ändå…”

      “Ge det lite tid”, sa Steven. “Det här kommer snart att kännas som hemma.”

      Chloe önskade att hennes mormor var där med henne i just det ögonblicket och att hon hade fått se det nya huset. Chloe var ganska säker på att hennes mormor hade varit stolt. Hon hade säkert skyndat sig att slå på den splitternya ugnen i köket och bakat en festlig dessert de kunde fira med.

      Men hon hade dött för två år sedan, bara tio månader efter att Chloes morfar hade dött i en bilolycka. Det hade var poetiskt att säga att hon dog av ett brustet hjärta, men det var inte så det gick till; det var en hjärtattack som hade tagit livet av hennes mormor.

      Chloe tänkte också på Danielle. Precis efter gymnasiet, hade Danielle flyttat till Boston där hon skulle bo i några år. Där blev hon nästan gravid med fel person, anhållen en eller ett par gånger, och fick sparken från flera jobb. Till slut hade hon flyttat tillbaka till Pinecrest, det var för några år sedan.

      Själv hade Chloe gått på högskolan i Philadelphia, träffat Steven, och nu studerade hon till att bli en FBI-agent. Hon hade några klasser kvar, men det hade varit en smidig övergång. Baltimore låg bara en halvtimme bort västerut med bil och krediterna hade överförts utan några problem.

      Det var som en skänk från ovan när Steven hade lyckats hitta ett jobb i Pinecrest. Trots att Chloe skämtade om att hon inte ville återvända till dit, så var det som om hon innerst inne alltid hade vetat att hon skulle komma tillbaka hit förr eller senare, även om hon kanske bara skulle stanna i några år. Det var lite löjligt, men hon kände att hon var skyldig sina morföräldrar det. När hon var yngre hade hon haft så bråttom att lämna Pinecrest, och det hade känts som att hennes morföräldrar hade tagit det lite personligt.

      Sedan hade det perfekta huset dykt upp och då blev Chloe alltmer förtjust i tanken på att bo i en mindre stad igen. Pinecrest var inte pyttelitet – det var ungefär trettiofem tusen invånare, vilket Chloe tyckte var en bra storlek.

      Dessutom skulle det bli spännande att träffa Danielle också.

      Men, först skulle de bli klara med flytten. Det lilla de ägde hade packats in i flyttbilen, som just nu stod parkerad på deras lilla uppfart. De hade kämpat med att tömma flyttbilen i två timmar nu, in och ut, fram och tillbaka, och kunde äntligen se väggen skymta bakom den sista raden av kartonger och sopsäckar.

      När Steven kom in med de sista kartongerna, började Chloe att packa upp. Det var