Återvändningsgränd. Блейк Пирс

officiella rapporter som stärkte detta). Så i den här drömmen släpade hennes mamma sitt brutna ben efter sig, samtidigt som hon jagade sin skräckslagna dotter.

      Trots det brutna benet var hennes döda mamma alltid precis bakom henne, bara några centimeter från att få tag i hennes lilla fot och dra ner henne på golvet. Danielle sprang iväg från den hemska synen i ren terror, med blicken vänd mot slutet av korridoren. Där, i dörröppningen som verkade ligga i ett helt annat universum, stod hennes far.

      Han stod alltid på sina knän med utsträckta armar och ett riktigt stort leende på läpparna. Men det rann blod från hans händer och det var alltid i den delen av drömmen hon slogs av en intensiv panik, som väckte henne. I den sista scenen slutade Danielle att springa, fastfrusen mellan sin döda mamma och sin maniska pappa, osäker på vilken riktning som var tryggast.

      Det hände också denna gång; drömmen kraschade där den alltid kraschade och väckte Danielle i ren panik. Hon satte sig sakta upp i sängen, så van vid drömmen att hon visste vad som hade hänt redan innan hon hade vaknat ordentligt. Hon tittade sömnigt på klockan och såg att den bara var 23:20. Hon hade bara sovit i ungefär en timme den här gången, innan drömmen hade smugit sig på.

      Hon la sig ner igen, väl medveten om att det skulle ta ett tag innan hon kunde somna om. Hon skakade av sig drömmen genom att påminna sig själv om att det inte var någonting hon hade kunnat göra för att rädda livet på sin mamma. Det hade hon gjort i flera år nu, varje gång hon vaknade av den återkommande mardrömmen. Även om hon hade berättat sanningen för Chloe om hur giftig deras pappa var, var det ingenting hon hade kunnat gjort för att hålla sin mamma vid liv.

      Hon vände sig om och tittade på nattduksbordet. Hon sträckte sig nästan efter telefonen för att ringa Chloe. Det hade gått tre veckor sedan de pratade sist. Det hade varit spänt och otrevligt och det hade varit hennes fel. Hon visste att hon hade projicerat mycket negativitet på Chloe, främst eftersom Chloe inte hatade deras pappa lika starkt och intensivt som hon gjorde. Danielle hade ringt för tre veckor sedan, när hon insåg att Chloe hade väntat på att hon skulle höra av sig, eftersom även konversationen innan inte hade gått så bra – Danielle hade i princip sagt åt sin syster att inte höra av sig igen.

      Men hon kände inte till Chloes schema. Hon visst inte om det skulle vara för sent att ringa 23:30. Sanningen var den att Danielle hade haft svårt för att somna innan klockan två på morgonen den senaste tiden. Ikväll var en av hennes få lediga kvällar från baren och hon behövde inte heller skriva under några papper eller dokument för renoveringen av baren som hennes pojkvän hade köpt till henne.

      Hon tryckte snabbt undan alla tankar på arbete och försökte somna om. Hon visste att det skulle vara omöjligt att somna om hon började tänka på jobb och allt annat som skulle göras.

      Återigen tänkte hon på Chloe. Hon undrade vilka drömmar och mardrömmar hennes syster hade om deras föräldrar. Hon undrade om hon fortfarande var upphängd på idén att frigöra deras pappa, och i så fall, om hon hade bestämt sig för att hålla det för sig själv.

      Slutligen lyckades hon somna om. Det sista Danielle tänkte på innan hon somnade var sin syster. Hon tänkte på Chloe och undrade om det äntligen var dags att förlåta och glömma allting – att sluta låta minnena om deras pappa sabotera relationen med Chloe.

      Hon blev förvånad över hur glad hon blev av att tänka den tanken... så glad att när hon somnade, kunde man se ett litet leende på hennes läppar.

      ***

      Den unga bartendern, som hade blivit anställd som hennes ersättare, hade lärt sig snabbt. Hon var tjugo år gammal, otroligt snygg och expert på att läsa av onyktra män. Eftersom hon gjorde så bra ifrån sig, kunde Danielle åka till sin pojkvän och byggarbetarna, som var på det nya stället där hon skulle öppna sin egen pub och restaurang inom ungefär en och en halv månad.

      Idag arbetade de med värmesystemet och ventilationen i byggnaden, plus att de fixade en av väggarna i rummet längs bak i lokalen, där de större festerna skulle arrangeras. När hon kom dit satt hennes pojkvän och läste igenom ett kontrakt med en elektriker. De satt vid ett av borden som precis hade packats upp – totalt var det tre bord som Danielle skulle välja mellan, till restaurangavdelningen.

      Hennes pojkvän såg att hon kom in. Han sa någonting snabb till elektrikern och kom fram för att välkomna henne. Han hette Sam Dekker och även om han inte var den ärligaste eller smartaste mannen i världen, kompenserade han med sitt snygga utseende och sluga men också raffinerade affärssinne. Han var ungefär tjugo centimeter längre än hon var, så när han gav henne en snabb kyss, var han tvungen att böja sig ner.

      “Redo för dagen”, sa hon. “Vad kan jag hjälpa till med?”

      Sam ryckte på axlarna och såg sig omkring på ett nästan teatraliskt sätt. “Ärligt talat tror jag inte att det är så mycket du kan göra. Allting börjar falla på plats. Det kanske låter löjligt, men om du vill gå igenom ABC-katalogen och fundera ut vilka spritmärken du vill servera. Du kan också fundera på vart du vill placera de små högtalarna för musik och lite sådant. Det är sådana grejer som man ofta glömmer bort att ta itu med.”

      “Det kan jag göra, antar jag”, sa hon, lite besviket.

      Det fanns dagar då hon kom till renoveringsstället och fick en känsla av att Sam bara försökte aktivera henne med meningslösa grejer – medan han tog hand om det som var viktigt. På sätt och vis kändes det nedlåtande, men hon påminde sig också om att Sam verkligen visste vad han höll på med. Han hade redan öppnat tre barer, som var väldigt framgångsrika, och en av dem hade han sålt till ett stort nationellt företag för över tio miljoner dollar.

      Och nu hade han valt att stötta hennes lilla projekt. Det var han som hade övertalat henne att öppna eget. Han insisterade på att hon hade det som krävdes för att driva ett ställe som det här, så länge han fick ta hand om uppstarten.

      De flesta tjejerna som dejtar halvrika killar får smycken och bilar, tänkte hon när hon gick genom området som snart skulle bli hennes egen lounge. Jag... jag fick en bar. Det kunde vara värre, antar jag, tänkte hon. Hon kände sig lite överväldigad när hon tänkte på framtiden. Hon skulle faktiskt vara chef. Hon skulle driva hela företaget och fatta alla beslut. Hon kände sig också lite skyldig. Det kändes som att hon hade fått den här möjligheten utan att förtjäna det; bara för att hon hade fått ihop det med en kille som var bra på att starta företag. Danielle var också medveten om att det var mycket hon skulle behöva offra och vissa grejer hon fick lov att tolerera när det gällde Sam. Hon ifrågasatte aldrig hans sena kvällar ute och hon accepterade alltid hans bortförklaringar, som möten med byggarbetare och affärsmiddagar. Hon hade deltagit i några av de mötena, så hon visste att de förekom – för det mesta.

      Hon kände också att hon var tvungen att visa sin tacksamhet så mycket som möjligt. Det betydde att hon inte kunde klaga när hon inte hade sett honom på flera dagar. Det betydde att hon fick lov att ställa upp på hans förväntningar i sovrummet. Det betydde att hon inte kunde bli sur på att de aldrig hade pratade om att gifta sig, trots att hade köpt henne en bar. Danielle var ganska säker på att Sam inte hade några planer på att gifta sig. Och just nu kändes det ok, så hon tyckte inte att det var någonting att bråka om.

      Dessutom... hon hade väl ingenting att klaga över? Hon hade äntligen träffat en kille som var tokig i henne – när han var närvarande – och det verkade som att hon var på väg att bli väldigt framgångsrik.

      Det är för att det som verkar vara för bra för att vara sant, tenderar att vara just det, tänkte hon.

      När hon gick in i rummet som skulle bli lounge, tog hon fram de digitala byggritningarna på mobilen. Hon gjorde några markeringar där högtalarna skulle stå och gjorde också en anteckning om att det kanske skulle passa med ett tonat fönster längst bak. Det var sådana detaljer som fick henne känna att drömmen höll på att bli till verklighet. På något vänster hade detta