Räfskinnet. Åberg Johan Olof

skulle kunna rifva din djefvulska själ i småbitar om jag…"

      Hon fullbordade icke meningen utan störtade fram till den bristfälliga säng, i hvilken hennes döende make låg, föll på knä bredvid den och gömde sitt ansigte vid den döendes bröst.

      Minnchen hade från sitt gömställe med afsky och ångest bevittnat slottsfogdens uppträdande. Hon vågade icke längre stanna qvar, hvadan hon med beklämdt hjerta begaf sig på hemvägen.

      Hunnen ungefär halfväges till hemmet stannade hon plötsligt då hon icke långt ifrån sig hörde klangen af ett jägarhorn. Många sekunder gingo ej till ända, förrän signalen besvarades något längre bort.

      "Hvad kan det vara", tänkte Minnchen för sig sjelf och stannade darrande bredvid en lummig buske. "Ska' jag nu råka ut för just den, som jag vill undvika?"

      Den unga flickan hann nätt och jemt att tänka sin mening till slut då ett argt gläfsande i det samma kom henne att rycka till. Hon ville skynda undan, men såg just i samma ögonblick hur en stor kolsvart hund rusade på henne.

      Ett anskri undslapp hennes läppar. Hunden var henne på endast några stegs afstånd, då en kraftig och befallande stämma utropade: "Nero!"

      Hunden stannade och visade morrande tänderne åt den af ångest darrande

      Minnchen.

      Prasslet i buskarne tilltog mer och mer, och snart stod en ung välväxt man framför den unga flickan. Den darrning, som skakat hennes kropp vid åsynen af Nero, försvann ej heller nu då hon stod öga mot öga med dennes herre, Ernst Odowalsky.

      "Du här, mitt vackra barn", utbrast den unge mannen och betraktade

      Minnchen med glödande blickar. "Hur kommer det till?"

      Den unga flickan teg några sekunder, men slutligen sade hon:

      "Jag kommer från min moster, gamla Annchen vid Miltnitz."

      "Och så vågar du ensam begifva dig in i tjocka skogen utan att frukta dess faror?"

      "Gud är min beskyddare", svarade den unga flickan med säker röst och såg allvarligt på Ernst Odowalsky.

      Det nära nog spotska leende, som förut spelat kring den unge ädlingens läppar, försvann med ens vid Minnchens ord. Han, som aldrig förut kännt någon förlägenhet inför en qvinna, han gjorde det nu. Det var den naturliga oskulden och fromheten i Minnchens svar som gjorde Odowalsky brydd och stum för några minuter.

      Han lyckades dock snart kufva denna för honom så obehagliga känsla. Det fordna spotska leendet kring läpparne kom åter tillbaka då han svarade:

      "Det är visserligen ibland en stor tröst att tro sig ha Gud till beskyddare, men det finns mången, som fåfängt litar derpå."

      Minnchen betraktade några ögonblick den unge mannen lika allvarsamt som tillförne. Derpå sade hon:

      "Den, som i djupet af sitt hjerta förtröstar på Gud, behöfver ej trösta förgäfves."

      "Hvem har sagt dig det, flicka?"

      "Farfar."

      Ernst Odowalsky försjönk en stund i djupa betraktelser. Slutligen ryckte han sig lös ifrån dem och sade:

      "Hör på Minnchen, jag har en angelägen sak att tala med dig om och…"

      "Hvad kan det vara", afbröt den unga flickan verkligt förvånad.

      "Det ska' du nog få höra. Sist då vi träffades, och det är ju ej länge sedan, flydde du ifrån mig. Nu måste du höra mig."

      Den unga flickan tog ovilkorligen ett par steg tillbaka när hon såg

      Odowalskys flammande blickar.

      "Stilla! Ej ett steg längre", utbrast denne då han märkte Minnchens afsigt att aflägsna sig. "Om du ännu skulle kunna gömma dig för mig såsom du gjorde förra gången, ska' likväl Nero söka reda på dig, och jag försäkrar att det andra mötet er emellan blir mindre behagligt för dig."

      Bäfvande stannade den unga flickan. Hennes rädda blickar fastades på Nero, som tycktes väl förstå sin herres ord och visade tänderne mot henne.

      "Hvad vill ni då, herre", sporde Minnchen med så stadig röst hon kunde antaga.