Räfskinnet. Åberg Johan Olof

berg

      Räfskinnet / Berättelse från trettioåriga kriget

      1

      Ungefär en mil norr om staden Prag låg vid tiden för denna berättelse, år 1648, en liten by vid namn Reinau. Nu för tiden finnes ej mera något spår af densamma, och om man frågar traktens innebyggare om den plats, der byn varit belägen, skall man till sin förvåning erhålla detta betecknande svar:

      "Reinau, hvad är det? Det namnet ha vi aldrig hört omtalas."

      Så utplånar tiden med sin allt förstörande hand hvad som fordom varit.

      Men vid tiden för denna berättelse, början af juli månad år 1648, stod byn Reinau i sin blomstring. Den utgjordes då af ett halft dussin gårdar större och mindre, ansenliga trädgårdar och der utanför vidsträckta åkerfält, öfver hvilka krigets förhärjande fackla icke lyst allt sedan den trettioåriga religionsfejdens begynnelse. De härjningar, som derunder öfvergått byn Reinau, voro snart helade, och det lilla samhället blomstrade inom kort upp igen.

      Trettio år, eller nära nog en mansålder, voro förflutna sedan de böhmiske protestanterne offentligt uppträdde mot katolikerne. Detta skedde, såsom vi veta, på en sammankomst i Prag. Nämnde sammankomst slutade på ett för de påfviske ödesdigert sätt, och följden deraf blef den fejd, som under trettio år ödelade Tyskland.

      Den äldste och rikaste borgaren i Reinau var Arnold Mayer. Då religionskriget började var han trettiofem år gammal och hade således vid tiden för denna skildring uppnått en ålder af sextiofem år.

      Mycket hade han pröfvat under denna tid. Han hade följt hustru och tre barn till grafven, och slutligen stod han ensam med sin fagra sondotter Minnchen, nu tjugo år gammal.

      Arnold Mayers välbyggda gård var belägen sydligast i byn och omgafs af en lummig trädgård, hvars svalka i sommarhettan var den mest välgörande.

      Det var naturligt att Minnchen, som en gång ensam skulle få ärfva allt hvad gubben Arnold egde, omgafs af friare, både högre och lägre, rika och fattiga. Men hennes hjerta hade länge varit fritt från kärleken. Hon önskade ingenting högre än att få vara hos farfadren och förljufva hans sista dagar. Derför hade hon också under många år afslagit alla de äktenskapsanbud hon erhållit.

      Omkring en half mil öster om Reinau låg slottet Miltnitz, tillhörigt den ansedda slägten Odowalsky. Äfven af denna borg finnes ej något annat spår qvar än en liten stenhop. Folket i trakten vet dock att berätta om, att det var just der, som förrädaren Ernst Odowalskys praktfulla borg var belägen.

      Denne Ernst Odowalsky var den siste af sin ätt. Vid den tid som här åsyftas hade han ej uppnått mer än tjugufyra år, samt var ogift. Många gånger hade han visserligen allvarligt tänkt på att skaffa sig en brud, på det att ätten, som i Böhmen egde lysande anor, ej skulle gå ut med honom, men alltid kom någonting emellan just i det afgörande ögonblicket.

      En af Ernst Odowalskys förfäder, den tappre Manfred, hade tagit så verksam del i hussiternes religionskrig, att han blef ansedd värdig en plats näst Griska, detta käcka folks nationalhjelte. Under långa tider förde också Manfred Odowalsky sine skaror med ständig lycka emot de påfviske. Slutligen föll han dock i ett bakhåll. Hans män stridde nära nog en hel dag mot öfvermakten men blefvo till slut öfvermannade. Och så stort var de katolskes hat mot den nya lärans anhängare, att de aldrig gåfvo dem pardon, utan dödade dem hvar de kunde komma åt.

      Så gick det äfven nu med Odowalskys män. Han sjelf blef också misshandlad till döds, samt derefter utplundrad. Samma öde öfvergick också slottet Miltnitz, som likväl skonades från brand i följd deraf att de katolskes anförare hade godt hopp om att af kejsaren få det vidlyftiga godset såsom skänk för sin bragd.

      Detta var också nära att lyckas, men den stupade Odowalskys son skyndade genast till Wien och försäkrade kejsaren om sin trohet och lydnad. Derigenom fick han också behålla fädernegodset, men var allt ifrån denna dag illa ansedd af böhmarne. Han vistades derför sin mesta tid i hufvudstaden, der han lät uppfostra sina söner i den lära, mot hvilken hans fader så redligen och tappert kämpat.

      Utledsen på den stora donaustadens nöjen skyndade Ernst Odowalsky, knappt tjugu år gammal, ut till Miltnitz, hvilket han lät inreda med furstlig prakt. Ingen enda vecka gick förbi utan gästabud och jagtpartier. Det pågående kriget tycktes icke det ringaste bekymra borgherren och hans efter förströelser jägtande umgängesvänner.

      Men då kom en dag ett bud, som berättade att den tappre svenske fältherren Hans Kristoffer Königsmark var i antågande mot Prag med en krigsduglig protestantisk här.

      Arnold Mayer var ensam hemma när detta budskap nådde hans öron.

      Länge hade den gamle mannen invaggat sig i den föreställningen, att friden för alltid skulle trifvas i den lilla byn. Desto mera öfverraskad blef han för den skull af den ledsamma tidningen.

      Det var en bonde från den närbelägna byn som förde detta ovälkomna budskap med sig. Till honom sade Arnold:

      "Väl gläder det mig, såsom en trogen protestant, att befriarne närma sig våra trakter, men herre Gud hvilket elände ska' det inte bli när kriget flyttas hit."

      Budbäraren skakade också sorgset på hufvudet då han svarade:

      "Du har rätt, Arnold. Himlen bevare oss allesammans för krigets gräsliga olyckor."

      Då Minnchen som för tillfället var borta, kom hem och fick höra omtalas ryktet om svenskarnes ankomst, sade hon till Arnold Mayers stora förvåning:

      "Jag tycker ej som du, farfar. Mig gläder det att befriarne ändteligen komma hit."

      Arnold Mayer gick ett par steg tillbaka och betraktade sondottern med högst besynnerliga blickar.

      "Hvad är det du säger, flicka", utbrast han och tog sig om skägget. "Är du väl från vettet eftersom du önskar att kriget förflyttas till denna fredliga bygd?"

      "Nej, farfar, nog har jag mitt sunda förstånd i behåll. Orsaken hvarför jag önskar att svenskarne måtte komma hit, är att jag då måtte kunna bli qvitt den efterhängsne borgherren på Miltnitz."

      "Hvad för slag! Hvad är det du säger!" utropade Arnold Mayer under det färgen på hans friska anlete bleknade. "Har han återigen förföljt dig?"

      "Ja, farfar. Just nu på hemvägen blef han mig varse i samma ögonblick som jag skyndade in i skogen. Han hade två af sine tjenare med sig. Desse satte efter mig, men som jag bättre känner till skogen lyckades jag att smyga mig undan. Men det är ingen säkerhet att vi ej få besök af honom i dag."

      Denna Minnchens spådom slog likväl ej in. Både hon och farfadren fingo sofva lugnt. Men vid solens uppgång var den unga flickan också klädd.

      "Hvarthän?" sporde Arnold Mayer förundrad och reste sig upp häftigt.

      "Du vet, farfar, att det är moster Annchens födelsedag i morgon, och jag ville så gerna skänka henne några blommor. Det är det enda jag kan gifva henne", fortfor den vackra flickan och blickade sig vemodigt omkring. "Du vet också, farfar, att den stränge Odowalsky förbjudit hvem som helst af Miltnitz underlydande att taga sä mycket som en ros från den vackra trädgården. Gamla moster är ju också förtjust i blommor, och det skulle glädja henne om jag…"

      "Bara du kan akta dig så att inte Ernst Odowalsky får syn på dig", afbröt Arnold Mayer.

      "Var lugn, farfar. Om det kniper kan jag ju gömma mig hos moster

      Annchen."

      "Nå, så gå då i Guds namn, och lyckan vare med dig, mitt barn", sade den gamle vemodigt.

      2

      På ömsom banade, ömsom obanade skogs- och bergvägar tågade Königsmark in i Böhmen. Den styrka han förde befälet öfver, var visserligen icke särdeles stor, men såsom en motvigt bestod den af idel bepröfvade krigare, hvilka under många år trotsat de största faror.

      För att göra tåget så mycket lättare hade Königsmark delat sin här i tre större afdelningar. Desse utsände också hvar för sig flere mindre kårer för att noga rekognoscera terrängen.

      För en af dessa ströfvande skaror, bestående af femtio handfaste ryttare, var den unge knappt