Drakriket. Морган Райс

morrade Vars med döden i rösten.

      Vars satte ner hammaren och tog upp ett långsvärd från en av bänkarna, men det var redan uppenbart för Devin att prinsen inte var särskilt skicklig med ett svärd.

      ”Just det – du är en förrädare. Att attackera kungligheter är ett högmålsbrott. Sånt dör man för.”

      Han svingade svärdet mot Devin som instinktivt tog tag i det närmaste han kunde hitta. Det visade sig vara en smideshammare som Devin lyfte för att ta emot slaget. Järn klingade mot järn när han hindrade svärdet från att kollidera med hans huvud. Slaget skakade i hand händer och det fanns inte en sekund att fundera. Med svärdet tryckt mot hammarhuvudet, slet han det från prinsens händer med all sin styrka. Det slamrade ner på golvet där den raserade rustningen låg.

      Han tvingade sig själv att stanna upp. Han var arg att prinsen ens hade försökt hugga honom, men Devin var full av tålamod. Metallen krävde det. En otålig man i en smidesverkstad gjorde sig bara illa.

      ”Ser du?” ropade prins Vars och pekade på Devin med ett finger som skakade av antingen ilska eller skräck. ”Han slår mot mig! Grip honom. Dra ner honom till slottets mest undangömda cell och när morgonen kommer, sätt hans huvud på en påle.”

      De unga männen runtom honom såg tveksamma ut, men det var likväl uppenbart att de inte skulle stå och se på när någon så låg i rang som Devin bråkade med en prins. De flesta höll fortfarande i svärd och spjut som de oerfaret hade fäktats med och nu befann sig plötsligt Devin mitt i en ring av dessa vapen som alla pekade rakt mot hans hjärta.

      ”Jag vill inte bråka,” sa Devin; han visste inte vad mer han kunde säga. Han lät hammaren falla till golvet. Den var värdelös nu. Kunde han ens försöka slå sig ur situationen när de var så många? Trots att han misstänkte att han var en skickligare fäktare än någon annan här var de alldeles för många för att han ens skulle försöka. Och om han gjorde det, vad hände efteråt? Vart skulle han springa och vad skulle det innebära för hans familj om han gjorde det?

      ”Det kanske inte behövs någon cell,” sa prins Vars. ”Jag kanske hugger huvudet av honom här och nu där folk kan se. Ta ner honom på knä. På knä, sa jag!” han upprepade sig när männen runtom Devin inte agerade kvickt nog.

      Fyra av dem gick fram för att putta ner Devin medan de andra stod med sina vapen riktade mot honom. Under tiden plockade prins Vars upp svärdet igen. Han lyfte det, undersökte vikten i det, och i det ögonblicket visste Devin att han skulle dö. Han fylldes med fruktan; det fanns ingen väg ut. Oavsett hur mycket han tänkte, oavsett hur stark han var, skulle det inte förändra någonting. De andra tyckte kanske inte att det prinsen tänkte göra var rätt, men de skulle ändå stå och se på. De skulle stå där och se på när prinsen svingade det där svärdet och…

      …och i den stunden tycktes världen sträcka ut sig. Alla hjärtslag blödde samman till ett. I det ögonblicket var det som att han kunde se varje muskel i prinsens kropp, se tankegnistorna som styrde dem.

      ”Aj! Min arm!” tjöt prins Vars. Svärdet smattrade över golvet.

      Devin stirrade häpet. Han försökte ta in vad han precis hade gjort.

      Och han blev livrädd för sig själv.

      Prinsen stod där, höll sig om armen och försökte gnugga tillbaka känseln i armen.

      Devin kunde inte göra annat än stirra på honom. Hade han verkligen gjort det där? Hur? Hur kunde man få någons arm att krampa bara genom att tänka på det?

      Hans tankar återvände till den där drömmen, återigen…

      ”Det räcker,” ropade en röst och avbröt det hela. ”Släpp honom.”

      Prins Rodry klev in i vapencirkeln och de unga männen sänkte armarna som svar till hans närvaro. De tycktes nästan sucka av lättnad att han var där.

      Devin gjorde i alla fall det men behöll ändå blicken på prins Vars och vapnet som han nu höll i sin ickedominanta hand.

      ”Det räcker, Vars,” sa Rodry. Han klev in mellan Devin och prinsen och Vars tvekade. Devin trodde nästan att han skulle slå till med svärdet ändå, trots sin brors närvaro.

      Han kastade svärdet åt sidan.

      ”Jag ville ändå inte komma hit,” sa han och gick ut.

      Prins Rodry vände sig till Devin och behövde inte säga ett enda ord till för att männen skulle släppa honom fri.

      ”Du är modig som stod upp för den där pojken,” sa han. Han lyfte spjutet i sin hand. ”Och du gör ett bra arbete. Jag hörde att den här var en av dina.”

      ”Ja, Ers Höghet,” sa Devin. Han visste inte vad han skulle tro. På bara några sekunder hade han gått från en säker död till att bli frisläppt, från att vara en förrädare till att få komplimanger. Det var vettlöst, men hur kunde det finnas vett i en värld där han precis hade utfört… magi?

      Prins Rodry nickade och vände sig mot porten. ”Var mer försiktig i framtiden. Jag kanske inte är här och räddar dig nästa gång.”

      Det tog flera sekunder innan Devin kunde förmå sig att ställa sig upp. Hans andetag kom med korta intervaller och nådde inte hela vägen in i honom. Han såg på Nem som försökte hålla igen det öppna såret på sin arm. Han såg rädd och uppskakad ut av händelserna.

      Gamle Gund var plötsligt hos dem. Han tog Nems arm och band en tygbit runt den innan han såg på Devin.

      ”Var du tvungen att lägga dig i?” frågade han.

      ”Jag kunde inte låta honom göra Nem illa,” sa Devin. Det han hade gjort var något han skulle göra om hundra gånger till om så behövdes.

      ”Det värsta som hade kunnat hänt honom var ett kok stryk,” sa Gund. ”Vi har alla gått igenom värre saker. Nu… borde du gå.”

      ”Gå?” sa Devin. ”Gå hem för dagen?”

      ”Gå hem för dagen och alla dagar därpå, din dåre,” sa Gund. ”Tror du att vi kan låta en man som slåss med prinsen stanna i Vapenhuset?”

      Devin kände hur andan lämnade hans bröstkorg. Lämna Vapenhuset? Det enda hem han någonsin haft?

      ”Men jag—” började Devin och hejdade sig.

      Han var inte Nem som trodde att världen i slutändan skulle bli det han ville bara för att det var ”det rätta”. Självklart ville Gund ha bort honom; Devin hade vetat redan innan han lade sig i vad han riskerade.

      Han stirrade på Gund en stund innan han nickade. Det var det enda svar han kunde ge. Han vände sig om och började gå.

      ”Vänta,” ropade Nem. Han sprang till sin arbetsbänk och kom sedan tillbaka med något inlindat i tyg. ”Jag… Jag har inte mycket annat. Du räddade mig. Jag vill ge dig det här.”

      ”Jag gjorde det för att jag är din vän,” sa Devin. ”Du behöver inte ge mig någonting.”

      ”Jag vill det,” svarade Nem. ”Om han hade träffat min hand hade jag inte kunnat skapa något mer, så jag vill att du ska ha något som jag har gjort.”

      Han gav den till Devin, som tog emot den försiktigt. Han lindade upp tyget och såg att inuti fanns… tja, inte riktigt ett svärd. En lång kniv, en huggare, för lång för att vara en vanlig kniv men inte lång nog för att räknas som svärd. Den var enkelkantad med ett handtag som bara stack ut på ena sidan och en kilformad ände. Det var ett drängvapen, långt ifrån de långsvärd och stridsvapen som gjordes åt riddarna. Men den var lätt. Dödlig. Och vackert. Devin såg vid första anblick, då han vred och vände på stålet som glänste i ljuset, att den var mycket rörligare och farligare än ett riktigt svärd. Det var ett listigt vapen, ett smygande, snabbt vapen. Inte mer än perfekt för Devins lätta kroppsform och unga ålder.

      ”Den är inte färdig,” sa Nem, ”men jag vet att du