Drakriket. Морган Райс

sa hon. ”Gå nu, bort härifrån.”

      Betjänten praktiskt taget sprang när hon sa så, som en hare jagad av en jakthund. Vars skrattade åt den flyende mannen.

      ”Ibland är du så utsökt grym,” sa han. Han uppskattade det med henne.

      ”Bara när det är underhållande,” svarade Lyril.

      De fortsatte mot salen. Allt var förstås redan i full gång när de kom fram; alla drack och dansade, åt och njöt. Vars såg sin halvsyster längst fram, uppmärksamhetens centrum, tillsammans med sin framtida make. Varför kungens andra frus avkomma förtjänade så mycket uppmärksamhet förstod han sig inte på.

      Det var illa nog att Rodry stod där med en hop adliga ungdomar i ena hörnet och beundrades för historierna om hans eskapader. Varför hade ödet gjort honom äldst? Det var helt ologiskt enligt Vars, som såg tydligt att Rodry hade lika stor chans att bli en bra kung som att flyga, med de där övermuskulösa armarna.

      ”Ett bröllop som detta innebär givetvis en del möjligheter,” sa Lyril. ”Det samlar så många hertigar och hertiginnor…”

      ”Som vi kan bekanta oss med,” sa Vars. Han förstod hur spelet gick till. ”Och självklart hjälper det att känna till deras svagheter. Visste du att greve Durris där borta är svag för rökning?”

      ”Nej, det visste jag inte,” sa Lyril.

      ”Ingen annan kommer att få veta det heller, så länge han kommer ihåg att jag är hans vän,” sa Vars. Han och Lyril fortsatte genom folkmassan och rörde sig så småningom åt olika håll. Han såg hur hon ögnade kvinnorna i salen, hur hon letade efter alla detaljer som gjorde dem mindre vackra än henne, eller svagare, eller helt enkelt inte på samma nivå som henne. Hon försökte förmodligen också att räkna ut alla övertag hon kunde få över dem. Det fanns en strävhet i hennes bedömning som Vars tyckte om. Det kanske var på grund av den som han hade varit med henne så länge.

      ”Och det är förstås ännu en anledning att inte följa med och jaga i morgon,” sa han. ”Med alla idioter ur slottet, kan jag göra vad jag vill. Kanske arrangera saker för mitt gynnande.”

      ”Hörde jag ’jaga’?”

      Hans brors röst hade samma kraft och bas som alltid. Vars vände sig mot Rodry och tvingade fram leendet som han hade tränat fram under hela sin uppväxt.

      ”Rodry, min bror,” sa han. ”Jag insåg inte att du var tillbaka från… Vart var det du och far åkte någonstans, nu igen?”

      Rodry ryckte på axlarna. ”Du kunde ha följt med så skulle du veta.”

      ”Ah, men du kom springande,” sa Vars, ”och det är du som betyder något för honom.”

      Om Rodry snappade upp bitterheten i orden, visade han inga tecken på det.

      ”Kom nu,” sa Rodry och klappade honom på ryggen. ”Häng med mig och mina vänner.”

      Han fick det att låta som en stor ära att umgås med honom och alla de unga narrarna som avgudade honom. Det var mer som en bestraffning som Vars hade betalat äkta guld för att undvika. De trodde sig vara som hans fars Sporreriddare, trots att ingen av dem hade kända namn ännu. Vars leende blev ännu mer forcerat när han tvingades in bland dem och han slet åt sig en bägare med vin som välbehövd distraktion. Inom kort var den tömd och han sträckte sig efter en ny.

      ”Vi pratade om alla jakter vi har varit ute på,” sa Rodry. ”Berwick hävdar att han tog ihjäl ett vildsvin med en dolk en gång.”

      En av de unga männen bugade. Det fick Vars att vilja sparka honom i ansiktet. ”Jag blev stångad två gånger.”

      ”Då kanske du borde ha använt ett spjut,” sa Vars.

      ”Mitt spjut gick sönder när jag tränade i Vapenhuset,” sa Berwick.

      ”När var du senast och tränade där, käre bror?” frågade Rodry, men det var uppenbart att han redan visste svaret. ”När går du med bland riddarna, som jag har gjort?”

      ”Jag tränar med svärdet,” sa Vars, förmodligen lite för defensivt. ”Jag tycker bara att det finns andra viktiga saker att ägna sig åt än att träna hela dagarna.”

      ”Du kanske bara inte gillar tanken på att möta en rival som är redo att klå upp dig, eller hur, brorsan?” sa Rodry och klappade Vars på axeln. ”Precis som du inte gillar att jaga, ifall något skulle hända dig.”

      Han skrattade och det grymmaste med det hela var att Vars bror förmodligen inte såg det som sårande. Rodry var inte en man som gick igenom livet med varsamhet, trots allt.

      ”Kallar du mig feg, Rodry?” sa Vars.

      ”Inte då,” sa Rodry. ”Det finns män som är ämnade att vara ute på slagfältet och män som passar bättre i hemmet, inte sant?”

      ”Jag kan om jag vill,” sa Vars.

      ”Åh, du tappra riddare!” sa Rodry och släppte lös ännu ett skratt som ingen annan än Vars hörde grymheten i. ”I så fall borde du följa med oss! Vi ska in till staden och se till att vi har alla vapen vi behöver i morgon.”

      ”Och lämna gästabudet?” kontrade Vars.

      ”Gästabudet kommer att pågå i flera dagar till,” högg Rodry tillbaka. ”Kom igen, vi kan välja ut ett finfint spjut åt dig, så kan du visa oss hur man jagar vildsvin.”

      Vars önskade att han helt enkelt kunde gå därifrån, eller ännu bättre, drämma ner sin brors ansikte i närmaste bord. Kanske misshandla det tills det blev mos av honom och Vars blev arvingen han alltid borde ha varit. I stället visste han att han skulle bli tvungen att följa med ner till staden, över broarna, men där nere kunde han åtminstone hitta någon att ta ut sin ilska på. Ja, Vars såg fram emot det, och till det som kom efteråt. Kanske till och med att bli kung en dag.

      Men delen av honom som skrek att han skulle hålla sig säker och undvika fara resonerade just nu att det inte vore klokt att konfrontera hans bror. Nej, det fick han vänta med.

      Men den som stod i hans väg nere i staden skulle allt få betala.

      KAPITEL FEM

      Devin svingade hammaren, slog den över metallklumpen som skulle bli ett svärd. Musklerna i hans rygg värkte med varje slag och hettan i smidesverkstaden fick svetten att sippra genom hans kläder. I Vapenhuset var det alltid varmt och så här nära smidesässjan var det nästan outhärdligt.

      ”Fortsätt så, pojk,” sa gamle Gund.

      ”Jag är sexton, jag är ingen pojke,” svarade Devin.

      ”Du är en pojke i storleken. Och för en gubbe som mig, är ni alla pojkar.”

      Devin ryckte på axlarna. Han visste att för en åskådare såg han nog inte alls ut som en riktig smed, men han var fokuserad; metallen krävde att man lade all sin tankekraft på att förstå den. De subtila värmeskiftningarna och stålmönstren som skilde ett bristfälligt vapen från ett perfekt var nästan magiska och Devin var besluten att känna till dem allihop, att verkligen förstå dem.

      ”Försiktigt så det inte kyls ner för mycket,” sa Gund.

      Devin drog snabbt tillbaka stålet över hettan och iakttog dess nyans tills den var precis rätt, innan han tog ut det för att bearbeta formen. Den var nära nog men inte helt felfri, det var något med kanten som inte var perfekt. Devin visste det lika säkert som han visste höger och vänster.

      Han var fortfarande ung men han kunde vapen. Han kunde de bästa teknikerna för att tillverka dem och slipa dem… han visste till och med hur man stred med dem, trots att både hans far och vapenmästare Wendros verkade övertygade att det var bäst om han inte gjorde det. Träningen som Vapenhuset erbjöd var för adeln, unga män som kom in för att lära från de erfarna svärdsmästarna, vilket inkluderade den omöjligt skickliga Wendros. Devin var tvungen att lära sig på egen hand