Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс

      Jessie följde efter och såg att skåpet innehöll hyllor med handdukar och några badrumsprodukter. Men när hon kom närmare såg hon en smal öppning till höger mellan dörren och hyllorna. Det verkade finnas en skjutdörr som hängde ihop med väggen.

      Jessie tog också på sig ett par handskar och stängde dörren. För ett otränat öga såg det ut som bara ännu en väggpanel. Hon sköt den åt sidan igen och klev in i det lilla rummet där Hernandez väntade.

      Det såg inte mycket ut för världen – bara en liten tvåsitssoffa och ett litet träbord bredvid. På golvet stod en lampa som uppenbarligen hade välts ner. Några skärvor hade lossnat från den och satt nu fast i den vita plyschmattan.

      Victoria Missinger satt nersjunken på soffan i en avslappnad position. Det såg ut som att hon sov. En insulinpenna låg på dynan bredvid henne.

      Även som död var Victoria Missinger en mycket vacker kvinna. Det var svårt att bestämma hennes längd, men hon var i bra form. Hon verkade vara en kvinna som regelbundet träffade sin personliga tränare. Jessie gjorde en mental anteckning om detta.

      Hennes hud var slät och hade lyster, trots likstelheten som började ta över kroppen. Jessie kunde föreställa sig hur det hade sett ut när Victoria levde. Hon hade långt, blont hår som delvis täckte hennes ansikte, men inte tillräckligt för att dölja hennes perfekta ansiktsform.

      "Hon var snygg", sa Trembley, vilket var en underdrift.

      "Tror du att det var bråk, Hernandez?" frågade Jessie, och nickade mot den trasiga lampan på mattan.

      "Svårt att veta säkert. Hon kan bara ha råkat stöta till den när hon försökte resa sig. Eller så hände det under någon slags kamp."

      "Jag tycker det verkar som att du håller tillbaka med någon tanke", pressade Jessie.

      "Tja, som jag sa, så gillar jag inte att dra för tidiga slutsatser. Men jag tycker att det här verkar lite märkligt", sa han och pekade på mattan.

      "Vadå?" frågade hon. Hon kunde inte notera något särskilt förutom att mattan var väldigt tjock.

      "Ni ser ju hur djupa fotavtrycken blir i mattan när vi trampar ner i den, eller hur?"

      Jessie och Trembley nickade.

      "När vi kom hit efter att hunden hade hittat henne, så fanns det inga fotavtryck här alls."

      "Inte ens hennes egna?" frågade Jessie, och började förstå.

      "Nix", svarade Hernandez.

      "Vad betyder det?" frågade Trembley, som inte fattade ett dugg.

      Hernandez upplyste honom.

      "Det betyder att antingen har den här lyxiga mattan utomordentliga förmågor att återhämta sig, eller så har någon dammsugit den för att gömma bevis efter andra fotavtryck än Victorias."

      "Det är intressant", sa Jessie och imponerades över Hernandez blick för detaljer. Hon brukade vara stolt över sin förmåga att läsa människor, men hon skulle aldrig ha kunnat kopplat ihop trådarna till en teori som den här. Det påminde henne om att detta var mannen som hade varit orsaken till att Bolton Crutchfield greps, och att hon inte borde underskatta hans förmågor. Hon kunde lära sig mycket av honom.

      "Har ni hittat någon dammsugare?" frågade Trembley.

      "Inte här", sa Hernandez. "Men vi kollar vad som finns i villan."

      "Svårt att föreställa sig att någon av makarna Missinger gjorde särskilt mycket hushållssysslor", spekulerade Jessie. "Jag undrar om de ens skulle veta var dammsugaren förvarades. Jag antar att de har en hushållerska?"

      "Helt riktigt", sa Hernandez. "Hon heter Marisol Mendez. Dessvärre är hon bortrest hela veckan. Semester i Palm Springs tydligen."

      "Så det kan inte ha varit hushållerskan", sa Trembley. "Jobbar någon annan här? De måste ha massor med tjänstefolk."

      "Inte så många som du tror", sa Hernandez. "Trädgården är till stora delar resistent mot torka, så de har en trädgårdsmästare som kommer hit två gånger i månaden för underhåll. Sen har de ett företag som sköter poolunderhåll. Maken säger att de kommer hit en gång i veckan, på torsdagar."

      "Så vad återstår då?" frågade Trembley och verkade vara rädd för att utrycka det uppenbara svaret.

      "Då återstår samma person som vi började med", sa Hernandez rakt på sak.

      "Maken."

      "Har han alibi?" frågade Jessie.

      "Det är precis det vi ska ta reda på", svarade Hernandez samtidigt som han drog fram sin kommunikationsradio och började prata i den. "Nettles, se till att få Missinger körd till stationen för förhör. Jag vill inte att någon ställer några frågor till honom förrän vi har honom i förhörsrummet."

      "Ledsen, kriminalaren", kom en knastrande och ängslig röst tillbaka. "Men någon har redan gjort det. Han är på väg dit nu."

      "För helvete", svor Hernandez och stängde av radion. "Vi måste sticka nu."

      "Vad är problemet?" frågade Jessie.

      "Jag ville vara där när Missinger kom till stationen – för att vara den snälla polisen, hans livlina, den som lyssnar på honom. Men om han kommer dit först och ser alla blå uniformer, pistoler och starka lampor, så kommer han bli skrämd och kräva att få en advokat innan vi hinner fråga någonting. Och så fort det händer kan vi glömma att få något vettigt ur honom."

      "Bäst att vi rör på oss då", sa Jessie och skyndade sig förbi honom, ut genom dörren.

      KAPITEL ÅTTA

      När de anlände till stationen hade Missinger redan varit där i tio minuter. Hernandez hade ringt i förväg och beordrat stationsbefälet att ta honom till familjerummet, som var avsett för brottsoffer och familjemedlemmar till avlidna. Det ett rum som var något mindre sterilt än resten av stationen, med några gamla soffor, gardiner i fönstren och ett par veckotidningar på soffbordet.

      Jessie, Hernandez och Trembley sprang mot dörren till familjerummet, där en lång polis vakade utanför.

      "Hur går det för honom där inne?" frågade Hernandez.

      "Han är okej. Tyvärr krävde han att få kontakta sin advokat i samma sekund som han klev in på stationen."

      "Fantastiskt", fräste Hernandez. "Hur länge har han väntat på att få ringa?"

      "Han har redan ringt, sir", sa polisaspiranten och såg obekväm ut.

      "Va? Vem tillät honom att göra det?"

      "Det gjorde jag, sir. Borde jag inte ha gjort det?"

      "Hur länge har du jobbat här, polisaspirant... Beatty?" frågade Hernandez och tittade på namnbrickan på mannens skjorta.

      "Knappt en månad, sir."

      "Okej, Beatty", sa Hernandez, och försökte hålla sin frustration i schack. "Det går inte att göra något åt detta nu. Men i framtiden behöver du inte omedelbart ge en potentiell misstänkt brottsförvarare telefonen så fort han ber om det. Du kan sätta honom i rummet och säga att du ska göra det så snart som möjligt. ’Så snart som möjligt’ kan ta några minuter, kanske till och med en timme eller två. Det är en taktik som ger oss tid till att komma på en strategi och som inte sätter den misstänkte i kontroll. Kan du snälla komma ihåg det här i framtiden?"

      "Ja, sir", sa Beatty fåraktigt.

      "Okej. Ta honom till förhörsrummet nu. Vi har antagligen inte mycket tid på oss innan advokaten kommer. Men jag vill åtminstone använda den tid vi har för att få en känsla för killen. Och Beatty, när du tar honom dit, svara inte på