Grannens Lögn. Блейк Пирс

fotboll. Mittenbarnet, Declat, spelade fotboll. Och om den yngsta, Madeline, fortsatte med gymnastiken, då skulle Kim ha fullt upp under de kommande månaderna.

      Hon stängde igen sin laptop och såg sig omkring i köket. Hon tinade kyckling till middag. Köksbänkarna hade hon redan torkat av, disken var fixad och den fjärde laddningen med smutstvätt snurrade runt i tvättmaskinen. Nu var allting gjort fram till ungarna kom hem. Det var därför hon hade kunnat ägna de senaste fyrtiofem minuterna åt sin bok.

      Hon sneglade på klockan och insåg återigen att dagen hade flugit förbi - någonting hon började förstå var ganska typiskt när man jobbade som barnflicka. Hon skulle behöva åka iväg om femton minuter och hämta barnen från skolan... och det var ingen kort biltur, eftersom Carver-barnens åldrar var vitt utspridda - den yngsta gick i lågstadiet, mittenbarnet gick på mellanstadiet och den äldsta gick på högstadiet. Sammanlagt tog det en timme att hämta upp alla barnen och komma hem igen, inklusive vanliga trafikförseningar. Men det var inte så farligt, för Kim hade nyligen upptäckt hur härligt det var att sitta i bilen när man hade en bra ljudbok.

      Hon ställde sig upp och tog en titt på kycklingen, som nästan hade tinat helt i diskhon. Sedan la hon in tvätten i torktumlaren och plockade fram alla kryddor hon skulle använda till middagen. När hon ställde ner paprikaburken på diskbänken, knackade det på ytterdörren.

      Det var inte så ovanligt att det knackade på dörren hemma hos Carver. Sandra Carver var helt beroende av Amazon och Bill Carver fick alltid scheman och ritningar levererade av FedEx. Kim greppade tag i handväskan innan hon gick fram till ytterdörren, eftersom hon tänkte köra iväg direkt efter att hon hade tagit emot paketen.

      Hon öppnade dörren och letade automatiskt efter Amazon-kartongerna på verandan med blicken. Det var därför det tog hennes hjärna en hel sekund att förstå att det stod en människa framför henne. När hon tittade upp för att se vem det var som stod där, blockerades hennes synfält.

      Vad det än var för något, slog det henne hårt i huvudet. Slaget landade mitt emellan hennes ögon, på toppen av näsbenet. Ljudet av benet som krossades var öronbedövande, men hon hade knappt tid att registrera det, eftersom känslan av att falla neråt fyllde hennes medvetande.

      När hon slog emot trägolvet hemma i familjen Carvers hus, landade hon hårt på bakhuvudet. Hon kunde känna att blodet sprutade från näsan när hon försökte kravla sig bakåt.

      Personen som stod ute på verandan kom in. Den stängde dörren bakom sig, som om ingenting hade hänt. Kim försökte skrika men det var för mycket blod i hennes näsa, som rann ner och fyllde hennes hals och mun. Hon försökte hosta, men det var som att hon skulle kvävas. Då tog personen ett stort steg framåt.

      Det trubbiga objektet lyftes upp i luften igen - ett rör, tänkte Kim avlägset, samtidigt som smärtan svepte genom hennes hjärna som en orkan - och det var det sista hon såg.

      Innan det sista slaget tänkte hon en underlig tanke. Kim Wielding tog sitt sista andetag och frågade sig själv vad som skulle hända med kycklingen, som fortfarande låg och tinade i familjen Carvers diskho.

      KAPITEL ETT

      På grund av den start hon hade fått i livet - med en död mamma, en fängslad pappa och överbeskyddande morföräldrar - föredrog Chloe Fine att göra saker och ting för sig själv. Folk brukade säga att hon var extremt introvert och det hade hon ingenting emot. Det var hennes karaktär som hade hjälpt henne att få utmärkta betyg i skolan och det hade hjälpt henne att göra väldigt bra ifrån sig hela vägen fram till FBI-akademin.

      Men det var också samma karaktärsdrag som hade fått henne att flytta till sin nya lägenhet utan någon hjälp. Visst, hon hade kunnat använda sig av en flyttfirma, men hennes morföräldrar hade lärt henne att vara sparsam. Och eftersom hon hade starka armar, en stark rygg och en envis personlighet, hade hon beslutat sig för att flytta helt på egen hand. Hon hade trots allt bara två tunga möbler. Allting annat skulle vara enkelt att flytta.

      Det visade sig vara helt fel när det äntligen var dags att släpa upp byrån för alla trapporna - med hjälp av en liten släpvagn, spärrband och, tack och lov, en vid trappuppgång, som ledde till hennes lägenhet på andra våningen. Ja, hon lyckades få in den, men hon var ganska säker på att hon hade skadat sig på minst ett par ställen.

      Hon sparade byrån till sist, eftersom hon visste att den skulle vara värst. Hon hade åtminstone planerat i förväg genom att bara packa halvtunga kartonger, för att underlätta för sig själv. Hon hade kunnat ringa Danielle som säkert hade ställt upp, men Chloe tyckte inte om att be familjemedlemmar om hjälp.

      Chloe trängde sig förbi några kartonger med böcker och anteckningsblock och slängde sig ner i en fåtölj hon hade haft sedan första året på gymnasiet. Tanken på att ha Danielle med sig i lägenheten och att få hjälp med att arrangera allting var riktigt lockande. Det hade inte varit lika anspänt mellan dem, sedan de hade avslöjat vad som egentligen hade hänt med deras föräldrar när de var små. Men de var båda plågade av vad deras pappa hade gjort och hans fruktansvärda hemligheter. Chloe kände att de båda hade sitt eget sätt att hantera allting på - och de visste att deras åsikter var vitt åtskilda - även om de inte hade pratat om det. Det var nästan som om de kunde läsa varandras tankar, på det där sättet som bara syskon kan.

      Någonting hon aldrig hade vågat berätta för Danielle var hur mycket hon saknade deras pappa. Danielle hade mer eller mindre alltid hatat honom, ända sedan han blev fängslad. Men Chloe hade alltid saknat en fadersfigur i sitt liv. Hon hade varit den som aldrig hade velat sluta hoppas att polisen kanske hade gjort ett misstag - hennes känsla hade varit att det inte kunde varit han som dödade deras mamma.

      Och hennes hoppfullhet hade resulterat i det lilla äventyret de hade haft tillsammans, som hade slutat med att Ruthanne Carwile hade blivit gripen för mordet på hennes mamma, och Aiden Fine hade fått ett reducerat straff. Men trots alla nya hemligheter som hade kommit upp till ytan, hade Chloe börjat sakna honom ännu mer. Och hon visste att Danielle skulle tycka att det var förfärligt och kanske till och med masochistiskt, på något vis.

      Men nu när hon hade lyckats flytta in till sitt nya hem, även om det hade varit lite motigt, så ville hon ringa Danielle och bjuda över henne, så att de kunde fira. Det var bara en liten tvårummare i området Mount Pleasant, som låg i Washington DC - litet, nästan för dyrt, men exakt vad hon hade varit ute efter. Det hade gått två månader sedan de hade umgåtts - vilket verkade konstigt, med tanke på allting de nyligen hade gått igenom tillsammans. De hade pratat i telefon några gånger och det hade varit ganska trevligt, men det hade också varit väldigt ytligt. Chloe var inte bra på ytlighet.

      Vafan, tänkte hon, och sträckte sig efter mobilen. Det kunde väl inte skada?

      När hon tryckte fram Danielles nummer, insåg hon hur det egentligen låg till. Visst, det hade bara gått två månader sedan allting hade hänt, men de var som nya människor nu. Danielle hade börjat ta tag i sitt liv. Hon hade ett jobb som skulle kunna generera en ganska bra lön i sinom tid - som bartender och biträdande chef på en lyxigare bar i Reston, Virginia. Chloe försökte fortfarande vänja sig vid att vara singel från att nyligen ha varit förlovad. Hon hade till och med glömt bort hur man gör för att hitta en dejt.

      Du kan inte tvinga fram något såhär, tänkte hon för sig själv. Speciellt inte när det gäller Danielle.

      Även om hon kände sig lite splittrad, så ringde hon sin syster ändå. Hon var övertygad om att hon skulle komma till röstbrevlådan. Så när Danielle svarade med hurtig röst redan efter två ringsignaler, tog det ett ögonblick för Chloe att vakna till.

      “Hej, Danielle.”

      “Chloe, hur är det?” frågade hon. Det var så konstigt att höra Danielle låta så glad i telefonen.

      “Ganska bra. Jag flyttade in i lägenheten idag. Jag tänkte på hur kul det vore att fira med att