Drakarnas Gryning . Морган Райс

      ”Enligt mig.”

      ”Och du är hans morsa eller?”, frågade Braxton.

      Kyra rodnade, kokande av ilska och önskade mer än någonsin att deras mor verkligen varit där.

      ”Lika mycket som du är hans pappa”, svarade hon.

      Tystnaden låg tät och de stod kvar, och Kyra såg på Aidan, som tittade tillbaks med skrämda ögon.

      ”Aidan”, frågade hon, ”är det här något du verkligen vill?”

      Aidan tittade skamset i marken. Han stod tyst och undvek hennes blickar, och Kyra visste att han var rädd för att säga något som kunde reta storebröderna.

      ”Nå, där ser du”, sa Brandon. ”Han har inget emot det.”

      Kyra stod och kokade av frustration. Hon önskade att Aidan skulle tala för sig, men hon kunde inte tvinga honom.

      ”Det är oklokt av er att ta honom på jakt”, sa hon. ”Det blåser upp till storm, och snart är det mörkt. Skogen är full av faror. Om ni vill lära honom jaga får ni väl ta med honom när han blivit äldre, en annan dag.”

      De blängde på henne, tydligt irriterade.

      ”Och vad vet du om att jaga?”, frågade Braxton. ”Vad har du jagat egentligen, annat än alla dina träd?”

      ”Har något av dem bitit ifrån på sistone?”, tillade Brandon.

      Båda skrattade och Kyra glödde om kinderna, osäker på vad hon skulle ta sig till. Om Aidan inte sa något så var det inte mycket hon kunde göra.

      ”Du oroar dig för mycket, syster”, sa Brandon till sist. ”Inget kommer att hända Aidan när vi är med. Vi vill härda honom lite – inte ta död på honom. Tror du verkligen att du är ensam om att bry sig om honom?”

      ”Dessutom har far ögonen på oss”, sa Braxton. ”Vill du göra honom besviken?”

      Kyra såg genast upp ovanför deras axlar, och högt upp i tornet såg hon deras far stå i en välvd fönsteröppning och se på dem. Hon kände sig otroligt besviken, att han inte satte stop för alltsammans!

      De försökte tränga sig förbi, men Kyra stod envist kvar i vägen. De såg ut som att de skulle till att knuffa henne åt sidan, men Leo steg emellan och morrade, vilket fick dem på andra tankar.

      ”Aidan”, sa hon till honom. ”Det är inte försent. Du behöver inte göra det här. Vill du följa med mig tillbaks till fortet istället?”

      Hon såg forskande på honom och märkte att han fick tårar i ögonen, men hon såg också hur han plågades. Det blev tyst en lång stund och det enda som hördes var vindens ylande över snöfallet.

      Till sist vred han på sig.

      ”Jag vill jaga”, muttrade han halvhjärtat.

      Och plötsligt trängdes bröderna sig förbi med en knuff i hennes axel och med Aidan på släp. De skyndade bort längs vägen, och Kyra vände sig om och såg efter dem med en olustig känsla i magen.

      Hon vände sig mot fortet igen och blickade upp mot tornet, men fadern var redan försvunnen.

      Kyra såg de tre bröderna försvinna ur sikte, bort i den tilltagande stormen, på väg mot Törneskogen. Hon fick en klump i magen. Hon funderade på att gripa tag i Aidan och ta med honom hem – men hon ville inte skämma ut honom.

      Hon visste att hon borde strunta i det – men det kunde hon inte. Det var någonting i henne som inte gick med på det. Hon anade fara, särskilt som det nu var Vintermånsafton. Hon litade inte på sina bröder. Hon visste att de aldrig skulle skada Aidan, men de var oförsiktiga och alldeles för hårdhänta. Och det värsta var att de var överdrivet säkra på sina egna förmågor. Det var en dålig kombination.

      Kyra stod inte ut längre. Om hennes far inte tänkte göra något åt det så skulle hon. Hon var gammal nog nu – hon behövde inte lyssna på någon annan än sig själv.

      Hon gav sig småspringande av med Leo, på väg längs den ensliga stigen mot Törnskogen.

      KAPITEL TVÅ

      Kyra klev in i den dystra Törnskogen. Skogen låg väster om fortet och växte så tät att man knappt kunde se mellan träden. Hon gick långsamt fram med Leo, snö och is krasade under deras fötter, och hon tittade upp. Hon var inte mer än en pyssling bland törneträden, som växte åt alla håll, till synes i all oändlighet. De var urgamla, svarta träd med knotiga grenar som liknade törntaggar och tjocka, svarta löv. Det vilade en förbannelse över det här stället, det kände hon. Inget gott kom någonsin härifrån. Hennes fars män skadades ofta när de var här på jakt, och mer än en gång hade troll som brutit sig in genom Flammorna gömt sig här och tagit platsen till bas för angrepp mot byborna.

      Kyra kände kylan så snart hon kom dit. Det var mörkare här, och kallare, och fuktigare i luften. Doften av törneträden låg tung, som multnande jord, och de väldiga stammarna skymde det lilla som återstod av dagsljuset. Kyra var på sin vakt, och rasande på sina bröder. Det var farligt att vara här om man inte kom i sällskap med en hel trupp krigare – och särskilt i skymningen. Hon ryckte till vid varje ljud. Långt på avstånd hörde hon skriet av ett djur, och hon hajade till och vände sig om och såg efter det. Men skogen var för tät och hon såg ingenting.

      Men Leo morrade intill henne, och plötsligt hade han tagit upp jakten på djuret och gett sig av.

      ”Leo!”, ropade hon.

      Men han var redan försvunnen.

      Hon suckade irriterat. Så där var det jämt när något djur kom i närheten. Han skulle komma tillbaks, det visste hon – förr eller senare.

      Kyra gick vidare nu på egen hand. Skogen blev allt mörkare och hon kämpade för att följa brödernas spår – när hon hörde ett skratt. Hon vaknade till, vände om i riktningen mot ljudet och sicksackade sig fram förbi de tjocka stammarna tills hon fått syn på bröderna där framme.

      Kyra höll sig i bakgrunden, på ordentligt avstånd och utan att vilja bli sedd. Hon visste att Aidan skulle bli generad och bara skicka bort henne. Hon beslöt sig för att bara se på från skuggorna och se till att de inte råkade ut för något trubbel. Det var bäst för Aidan att inte bli utskämd, utan få känna sig som en karl.

      En kvist bröts under fötterna på henne, och Kyra duckade, rädd för att bli avslöjad av ljudet – men hennes fulla bröder var i sin egen värld där de gick fram med snabba steg, knappt trettio meter framför henne. Ljudet dränktes av deras skratt. Hon såg på kroppsspråket att Aidan var alldeles spänd, nästan som om han skulle till att gråta. Han höll hårt i sitt spjut, som för att övertyga sig själv att han var en man. Men spjutet var alldeles för stort och han höll det i ett klumpigt grepp och kämpade under tyngden.

      ”Kom hit upp!”, ropade Braxton och vände sig mot Aidan som kom några meter på efterkälken.

      ”Vad är du så rädd för?”, sa Brendan till honom.

      ”Jag är inte rädd–”, envisades Aidan.

      ”Tyst!”, sa Brandon plötsligt, och stannade till med en hand mot Aidans bröst, för första gången med allvarlig min. Braxton stannade också, och de stod tillsammans på helspänn.

      Kyra tog skydd bakom ett träd och kikade på sina bröder. De stod i kanten av en glänta och tittade rakt fram, som om de fått syn på något.

      Hon kröp långsamt närmare och försökte få en bättre överblick, och när hon genat mellan två grova stammar stannade hon till, häpen efter att ha fått en glimt av vad de sett. Där, ensam i gläntan, rotade den runt efter ekollon. Ett vildsvin. Men inget vanligt vildsvin, utan ett fullkomligt