Drakarnas Gryning . Морган Райс

e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

      Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

      Upphovsrätt för omslagsbilden tillhör Photosani och brukas enligt licens från Shutterstock.com.

      INNEHÅLL

       KAPITEL ETT

       KAPITEL TVÅ

       KAPITEL TRE

       KAPITEL FYRA

       KAPITEL FEM

       KAPITEL SEX

       KAPITEL SJU

       KAPITEL ÅTTA

       KAPITEL NIO

       KAPITEL TIO

       KAPITEL ELVA

       KAPITEL TOLV

       KAPITEL TRETTON

       KAPITEL FJORTON

       KAPITEL FEMTON

       KAPITEL SEXTON

       KAPITEL SJUTTON

       KAPITEL ARTON

       KAPITEL NITTON

       KAPITEL TJUGO

       KAPITEL TJUGOETT

       KAPITEL TJUGOTVÅ

       KAPITEL TJUGOTRE

       KAPITEL TJUGOFYRA

       KAPITEL TJUGOFEM

       KAPITEL TJUGOSEX

       KAPITEL TJUGOSJU

       KAPITEL TJUGOÅTTA

       KAPITEL TJUGONIO

       KAPITEL TRETTIO

      ”Sitt öde kan man stundom skapa själv.

      Ej felet, Brutus, bor hos våra stjärnor,

      Men hos oss själva om vi duka under.”

      William Shakespeare

      Julius Caesar

      (Övers. Hagberg)

      KAPITEL ETT

      Kyra stod på toppen av kullen. Marken var hårdfrusen under stövlarna, snön föll omkring henne, och hon försökte glömma den bitande kylan, höjde bågen och tog sikte på målet. Hon kisade med ögonen och stängde ute resten av världen – vindpustarna och en kråkas läte i fjärran – och tvingade sig att inte se något annat än den magra björken långt borta, kritvit och ensam bland landskapets mörka tallar. Fyrtio meter. Det var ett skott som ingen av hennes bröder skulle klara, som inte ens någon av hennes fars män skulle klara. Men det ökade bara hennes beslutsamhet – hon som både var yngst och den enda flickan ibland dem.

      Kyra hade aldrig passat in. En del av henne ville naturligtvis göra allt som förväntades av henne och umgås med de andra flickorna, som det passade sig, och ägna sig åt sysslor i hemmet. Men innerst inne var det inte den hon var. Hon var sin fars dotter, med en krigares hjärta, och precis som honom så kunde hon inte hålla sig innanför stenmurarna i fortet, och bli fast i ett liv vid husets härd. Hon var en bättre skytt än männen – faktum var att hon redan sköt bättre än faderns bästa bågskyttar – och hon var beredd att göra vad som helst för att visa dem allihop – och i synnerhet visa sin far – att hon förtjänade att tas på allvar. Hennes far älskade henne, det visste hon. Men han vägrade att ta henne för den hon var.

      Kyra tränade helst långt bort från fortet, ensam här ute på Volis slätter. Det passade henne bäst. Som enda flicka i ett fort med krigare så hade hon lärt sig att vara ensam. Det hade blivit en vana att dra sig undan varje dag, hit till favoritplatsen högt uppe på platån med utsikt över fortets oregelbundna stenmurar, där man hittade bra, smala träd som vara svåra att träffa. Smällarna från hennes pilar som träffade stammarna ekade ständigt över byn, och det fanns inte ett träd häruppe som skonats från hennes övningar och stammarna var ärrade och i vissa fall redan böjda.

      Kyra visste att de flesta av faderns bågskyttar tog sikte mot de möss som fanns överallt på fälten, och det hade hon själv också gjort när hon först börjat träna. Det hade inte varit svårt att ta död på dem, men det hade fått henne att må illa. Hon var orädd, men också känslig, och hon ogillade tanken på att döda levande varelser i onödan. Hon hade svurit att aldrig mer sikta på något levande om det inte utgjorde en direkt fara eller anföll, som vargfladdermössen som flög nära faderns fort om nätterna. Dem hade hon inget emot att ta kål på, inte minst sedan hennes lillebror Aidan fått ett bett som gjort honom sjuk i ett halvt månvarv. Dessutom var de snabbast av alla varelser som fanns att få tag på därute. Om hon kunde träffa en av dem, och särskilt på natten, då kunde hon träffa vad som helst. Hon hade tillbringat en hel natt under fullmånen med att skjuta mot dem från sin fars torn, och i gryningen efter hade hon ivrigt rusat ut och jublat över att få se mängder av vargfladdermöss på marken, fulla av hennes pilar. Byborna hade trängts omkring dem och stirrat med häpna blickar.

      Kyra tvingade sig själv att fokusera. Hon såg skottet för sitt inre öga, såg sig lyfta bågen, snabbt dra bak strängen till kinden, och släppa den utan att tveka. Det verkliga bågskyttet skedde redan innan själva skottet, så mycket visste hon. Hon hade sett många