Förrådd . Морган Райс

här värt det. Hon skulle vara med honom för evigt nu, och det gav henne hopp.

      Men hon var för trött. Hennes kropp svarade inte på vad hennes hjärna ville. Hon kunde inte förmå hennes läppar att le, och hon kunde inte samla kraft nog att lyfta hennes hand. Hon kunde känna sig själv glida tillbaka till sömns.

      Plötsligt växlade hennes tankar igen vilket fick henne att vakna med ett ryck. Svärdet…det låg där, och sedan…stulet. Vem hade det nu?

      Och sen mindes hon sin bror, Sam. Medvetslös. Sen, förd iväg av den där vampyren. Vad hände med honom? Var han oskadd?

      Och Caleb. Varför var han där? Han borde följa efter svärdet. Stoppa dem. Var han här bara för hennes skull? Offrade han allt för att vara vid hennes sida?

      Fråga efter fråga rusade igenom hennes hjärna.

      Hon samlade varje uns av styrka och öppnade hennes läppar en liten bit.

      ”Svärdet,” lyckades hon säga, hennes hals så torr att det gjorde ont att prata. ”Du måste gå…” tillade hon. ”Du måste rädda…”

      ”Shhh,” sa Caleb. ”Vila bara.”

      Hon ville säga mer. Så mycket mer. Hon ville berätta hur mycket hon älskade honom. Hur tacksam hon var. Hur hon hoppades att han aldrig skulle lämna hennes sida.

      Men det fick vänta. En ny våg av suddighet sköljde över henne, och hennes läppar ville inte öppna igen. Trots hennes försök, fann hon sig själv sjunka tillbaka till mörkret, tillbaka till hennes odödliga sömn.

      TVÅ

      Medan Kyle flög över norra Manhattan kände han sig upprymd som aldrig förut. Bakom honom flög Sergei, hans lydiga soldat, och bakom honom hundratals vampyrer som anslutit sig på vägen. Kyle höll nu det mytomspunna svärdet i sitt bälte, och inget mer behövde sägas. Illasinnade vampyrer längs med hela Östkusten hade redan hört nyheten, och medan Kyle flög över var många klaner ivriga att ansluta sig till honom. De visste att krig var på gång, och Kyles rykte föregick honom. Dessa vinstlystna vampyrer visste att han, var han än var på väg, skulle göra något ont. Och de ville vara med på det.

      Kyle kände spänningen av den växande armén bakom sig, och kände ytterligare en höjning av självförtroende när han flög över staden. Sergei hade gjort bra i att ta svärdet och hugga den där tjejen, Caitlin. Kyle hade faktiskt blivit förvånad. Han trodde aldrig att Sergei hade det i sig. Han hade underskattat honom, och som belöning hade han bestämt sig för att låta honom leva, eftersom han insett att han kunde vara en bra sidekick. Han var särskilt imponerad av att Sergei plikttroget gett honom svärdet omedelbart efter att de lämnat King's Chapel. Ja, Sergei visste sin plats. Om han fortsatte så här kanske Kyle till och med kunde uppgradera honom, ge honom en egen liten legion. Kyle hatade det mesta om de flesta, men det han uppskattade var lojalitet.

      Särskilt efter vad hans egen grupp, Blacktide-klanen, hade gjort mot honom. Efter tusentals år av lojalitet hade Rexius, deras högste ledare, drivit Kyle ut som om han vore ingenting, som om hans tusen år av tjänst inte betytt någonting. Allt för ett enda litet misstag. Det var obegripligt.

      Kyles plan hade fungerat perfekt. Nu hade han svärdet, och inget—absolut inget—skulle komma i vägen för honom. Krig med mänskligheten, och med de andra vampyrraserna, skulle snart vara hans att föra.

      Medan Kyle fortsatte downtown, nu över Harlem, flög han närmare marken och använde sin vampyrsyn för att zooma in på detaljerna nedanför. Han log bredare.

      Hans spridning av böldpest hade verkligen fungerat. Det var kaos och tumult. De patetiska lilla människorna skyndade åt alla håll, körde deras bilar åt fel håll på enkelriktade vägar, bråkade med varandra, plundrade butiker. Han kunde se att de flesta människorna var täckta av hemska sår från pesten. Han kunde också se liken, redan staplade högt på varandra i nästan varje gatuhörn. Det var Armageddon där nere. Och inget gjorde honom lyckligare.

      Det var bara fråga om dagar innan varje människa i staden föll. Då kunde Kyle och hans mannar enkelt utplåna resten av dem. De skulle äta som de aldrig gjort förut. Och sen skulle de förslava resten av den mänskliga rasen.

      Det enda lilla hindret som fanns kvar var den Vita Klanen, de patetiska vampyrerna som bara åt djur, som trodde att de var bättre än alla andra. Ja, de skulle försöka. Men de skulle inte bli någon match för Svärdet. När han var färdig med människorna skulle han utplåna dem också.

      Först och främst skulle han ta tillbaka sin plats i sin klan. Och han skulle göra det brutalt. Rexius hade gjort ett allvarligt misstag i att straffa honom, tänkte Kyle medan han sträckte sig upp och kände på de stelnande ärr längs med sidan av hans ansikte, hans hemska öde, hans straff för att han lät Caitlin fly undan. Rexius skulle få betala för vartenda ett av Kyles ärr. Rexius var mäktig, men nu, med Svärdet, var Kyle ännu mäktigare. Kyle skulle inte vila förrän han dödat Rexius själv, och förrän han var förklarad ny högste ledare.

      Kyle log brett åt tanken. Högste ledare. Efter alla dessa tusentals år. Det var vad han förtjänat. Det var hans öde.

      Kyle och hans mannar flög och flög, över Central Park, över Midtown, över Union Square, över Greenwich Village…till de slutligen nådde City Hall Park.

      Kyle steg ned graciöst, landade på fötterna, och en flock av nu hundratals vampyrer landade bakom honom. Kyles armé hade vuxit ofattbart mycket. Vilket sätt att återvända, tänkte han.

      Kyle var just på väg att gå mot grindarna till City Hall, för att slå ner dörrarna och börja sitt krig, när han såg något i ögonvrån. Något som besvärade honom.

      Kyle använde sin syn för att zooma in över flera kvarter, och se närmare på kaoset framför Brooklyn Bridge. Hundratals bilar var fast i trafiken, upptryckta mot varandra framför bron. Alla ville ut.

      Men bron var avspärrad. Flera stridsvagnar och lastbilar från militären blockerad vägen och på dem satt dussintals soldater med maskingevär riktade mot folkmassan. Tydligen var inga människor tillåtna att lämna ön Manhattan. Militären måste ha velat att pesten inte skulle sprida sig. De hade antagligen stängt alla broar och tunnlar.

      Å ena sidan var det precis vad Kyle ville: det gjorde det enklare, eftersom alla människor skulle vara fast på Manhattan, och då skulle det vara lättare att döda dem allihop.

      Men å andra sidan, nu när han såg det med egna ögon, vände det sig i magen på honom. Han hatade auktoritet—oavsett sort. Och det innefattade militären. Han sympatiserade också med massorna av människor som kämpade för att komma av ön. De stoppades av auktoritetsfigurer. Kyles blodådror brände vid tanken.

      Samtidigt fick han en ny idé. Varför inte släppa några människor av från ön? Det skulle ju faktiskt bara tjäna hans syfte. De skulle sprida pesten ytterligare. Först till Brooklyn. Ja, det skulle kunna vara väldigt lägligt.

      Plötsligt lyfte Kyle tillbaka upp i luften och flög mot basen på Brooklyn Bridge. Omedelbart följde de hundratals vampyrerna tätt efter honom.

      Bra, tänkte han. De var lojala och lydiga, och ställde inga frågor. Det här skulle vara en väldigt bekväm armé.

      Kyle landade på en bilhuv vid basen på Brooklyn Bridge, och de hundratals vampyrerna landade på bilarna bakom honom, med ljudet av deras stövlar klicka när de slog ner.

      Biltutor började tjuta. Det verkade som att människorna inte gillade att folk promenerade på deras bilar.

      En ny ilska sköljde över Kyle, när han tänkte på otacksamheten hos dessa patetiska människor som tutade när han kommit för att hjälpa dem.

      När han stod på huven av en Saab SUV som tutade åt honom stoppade han sig själv. Han var på väg att hoppa ner för att ta hand om militären, men istället vände han sig långsamt om och såg ner genom vindrutan på familjen som stirrade upp på honom.

      Det var en typisk preppy familj. I framsätena