Förrådd . Морган Райс

på balustraden bredvid dem.

      Caitlin

*

      När Caitlin närmade sig ön kände hon sig mer och mer hoppfull. Hennes tankar hade klarnat nu. Hon insåg att Caleb inte gjort något fel alls. Hon hade varit dum. Hon borde ha gett honom en chans att förklara. Sera kunde ju ha kommit oinbjuden, och det behövde inte vara något mellan dem. Varför hade hon förhastat sig så?

      När hon dök djupare och ön började synas såg hon det enorma stenslottet breda ut sig under henne, med vampyrer som tränade i ljuset av facklorna. Det var en vacker plats, och hon var tacksam att Caleb fört henne hit. Hon började känna att allt skulle bli okej ändå, när hon gjorde en sista vändning runt kröken och landade på den övre vallen.

      Men när hon närmade sig och landade slutade hennes hjärta slå.

      Där var Caleb och Sera. Och den här gången kysstes de.

      Kysstes. Tanken skar inuti Caitlin mer än Svärdet gjort. Hon kunde inte röra sig. Hon kunde inte tänka. Hon kunde inte andas. De kysstes. Kysstes.

      Så de var tillsammans ändå. Det fanns inget att missförstå den här gången. Han älskade henne fortfarande.

      Han hade kastat ut Caitlin som om hon inte var värd någonting. Och han hade gjort det mitt framför hennes ögon.

      Caleb rusade mot henne och den här gången sprang hon inte. Hon stod kvar, fastfrusen av chock, och hon kände en ilska välla upp inom henne. Hon kände sig själv bli vild, vildare än hon någonsin varit som människa.

      ”Caitlin,” började Caleb, ”det är inte som det verkar. Snälla, låt mig förklara—”

      Men när Caleb närmade sig henne och började prata pekade Caitlin bara ett finger mot horisonten.

      ”GÅ!” skrek hon, bistert.

      Det var en order. Det var inte en fråga, och det fanns ingen plats för att diskutera.

      Caleb stod där, han också fastfrusen, till synes chockad av hennes ilska. Han måste ha sett hur uppgiven hon var.

      ”JAG SA GÅ!” skrek Caitlin igen. ”Jag vill aldrig se dig igen. Inte så länge jag lever!”

      Caleb stod där och såg chockade och sårad ut, som en liten pojke som precis fått en utskällning. Han verkade ha så mycket mer han ville säga till henne, men han verkade också förstå att hon inte skulle lyssna på ett ord.

      Han böjde långsamt huvudet i förtvivlat.

      Han vände sig om och gick mot kanten, tog två långa kliv och hoppade. Han flög med sina gigantiska vingar flaxande, på väg ut i natten.

      Caitlin kunde se Sera vända sig för att se efter honom, se honom flyga iväg, med en orolig min, som om hon ville flyga efter honom. Men hon verkade också kluven, som om det fanns något hon ville säga till Caitlin innan hon flög iväg.

      Sera tog plötsligt flera steg mot Caitlin tills hon bara var någon meter ifrån henne.

      ”Jag hatar dig,” sa Sera långsamt, hennes ord som gift. ”Jag kommer alltid att hata dig. Du försökte ta min man ifrån mig. Och det kommer aldrig fungera. Caleb vill inte ha dig. Han vill ha mig. Bara mig. Och så har det alltid varit.”

      Caitlin var för arg för att orka svara, och hon hade ändå inget att säga henne.

      Seras vingar bredde ut sig bakom henne då hon gjorde sig redo för att flyga iväg. Innan hon vände sig om lutade hon sig närmare Caitlin och viskade en sista sak: ”Jag har något med Caleb som du aldrig kommer få. Inte så länge du lever. Han har säkert aldrig berättat för dig, och han kommer säkert aldrig göra det heller.”

      Caitlin stirrade tillbaka med samma ilska, och undrade vad denna vidriga varelse kunde säga för att göra henne ännu mer upprörd än vad hon redan var. Hon trodde inte det var möjligt.

      Men när hon hörde de sista orden insåg hon att det visst fanns någon som kunde göra det värre.

      ”Caleb och jag har ett barn tillsammans.”

      NIO

      Samantha fann sig själv eskorterade av två klumpiga vampyrvakter genom en stenkorridor. De höll sig nära henne men ingen vågade ta tag i hennes armar. Hon var en mycket mer senior krigare än dem—de skulle aldrig vara så respektlösa. Trots deras storlek, och trots att de var män, var hon mycket starkare än dem både två—och det visste de.

      De förde henne längre och längre ner, djupare in i klanens inre, mot Sams kammare. De gick ner ytterligare en stentrappa, och deras hårda läderkängor ekade mot väggarna. Det blev mörkare och mörkare ju djupare de kom, där de välvda korridorerna inte var belysta av mer än en sporadisk fackla.

      Samantha var ursinnig där hon gick. Hon ville döda de två vakterna där och då, men hon kunde inte göra det riktigt än. Hon var tvungen att låta dem leda henne till var de höll Sam. Hon var tvungen att rädda honom.

      Hur dum var Kyle egentligen. Trodde han verkligen att hon brydde sig så mycket om hennes eget liv, hennes egen heder, för att ta med Sam tillbaka och döda honom framför alla de andra? Han måste ha trott att hon var lika mycket en pjäs som de andra. Han hade mycket att lära. Hon var annorlunda. Mycket annorlunda. Hon hade inte överlevt i tusentals år genom att göra vad andra sa åt henne. Hon gjorde vad hon ville, när hon ville. Och ibland krävdes djärva handlingar för det.