Hjältars Väg . Морган Райс

hände. En oerhörd hetta steg genom kroppen och rusade genom hans ådror, en kraft som strömmade genom honom. Han öppnade ögonen och häpnade över synen. Från handflatorna strömmade gyllene ljus, och otroligt nog kunde han nu möta djurets styrka och hålla tillbaka dess gap.

      Thor fortsatte pressa till dess att besten till och med trycktes bakåt. Styrkan sköt fram, en åskvigg av ren kraft – och bara ett ögonblick senare flög odjuret av och landade tre meter bort, på rygg.

      Thor satt upp, utan att förstå vad som hade hänt.

      Djuret kom på fötter igen och rusade ursinnigt mot honom. Men den här gången var någonting annorlunda – Thor kände det. Kraften strömmade igenom honom och han kände sig starkare än någonsin.

      Besten tog ett språng genom luften mot honom, men Thor gick ned på knä, greppade odjuret om livet och lät det slungas vidare av egen kraft. Odjuret föll genom löven, brakade in i ett träd och sjönk till marken.

      Thor vände sig om, förbluffad. Hade han just kastat iväg en sybold?

      Odjuret blinkade och såg sedan mot Thor. Igen anföll det.

      När besten den här gången kastade sig över honom höll Thor fast runt nacken. De föll båda till marken, först med odjuret över Thor. Men han rullade överst igen. Han höll fast, och klämde åt med båda armar, samtidigt som besten försökte lyfta huvudet igen och få tag i honom med tänderna. Den var nära att lyckas. Thor, som kände sig starkare igen, tryckte händerna djupare in i köttet och släppte inte taget. Han lät kraften rusa igenom sig och ofattbart nog kände han sig snart starkare än odjuret.

      Han ströp sybolden till döds. Till sist låg den lealös under hans händer. Han höll kvar ännu någon minut.

      Han reste sig långsamt, andfådd och med vidöppna ögon, med en hand runt den skadade axeln. Han kunde inte tro vad som just hade hänt. Hade han, Thor, just dödat en sybold?

      Han förstod att det var ett tecken, särskilt den här dagen. Någonting av oerhörd betydelse hade hänt. Han hade just dödat det mest ökända och fruktade odjuret i riket. Själv. Utan något vapen. Det var overkligt, ingen skulle tro honom.

      Han stod där, vacklande, och undrade över den kraft som kommit över honom. Vad betydde det, och vem var han egentligen? De enda som hade sådana krafter var druiderna. Men varken hans mor eller far var druider, och då kunde han inte heller vara det.

      Eller kunde han?

      Thor kände plötsligt att det var någon bakom honom. Han snurrade runt och fick se Argon, med ögonen fästade på djuret.

      ”Hur kom du hit?”, frågade Thor förundrad.

      Argon svarade inte.

      ”Såg du vad som hände?”, frågade Thor, fortfarande osäker på om det verkligen hade hänt. ”Jag förstår inte hur jag gjorde det.”

      ”Men i själva verket vet du”, svarade Argon. ”Djupt inom dig vet du. Du är inte som andra.”

      ”Det var som… som om en kraft kom över mig”, sa Thor. ”En kraft, jag visste inte att jag hade den.”

      ”Energifältet”, sa Argon. ”En dag kommer du att vara väl bekant med det. Kanske till och med lära dig styra det.”

      Thor höll om skuldran. Smärtan var nästan outhärdlig. Han tittade ned och såg hur handen fläckades av blod. Han kände sig yr och undrade vad som skulle hända om han inte fick hjälp.

      Argon tog tre steg fram, greppade Thors hand och tryckte den bestämt mot såret på axeln. Han höll den där, lutade sig tillbaka och slöt ögonen.

      Thor kände en värme stråla genom armen. Inom några sekunder hade det klibbiga blodet på handen torkat upp, och smärtan började avta.

      Han såg ned, men kunde inte begripa det: såret var läkt. Allt som återstod var tre ärr där klorna skurit genom skinnet – men de såg redan ut av vara flera dagar gamla. Såren var helt slutna, och han blödde inte längre.

      Thor blickade häpet mot Argon.

      ”Hur gjorde du det där?”, frågade han.

      Argon log.

      ”Det var inte jag som gjorde det, utan du. Jag bara riktade kraften från dig.”

      ”Men jag har ju inga helande krafter”, svarade Thor förbryllad.

      ”Har du inte?”, svarade Argon.

      ”Men jag förstår inte. Det här är inte riktigt klokt…”, Sa Thor, alltmer otåligt. ”Snälla, försök att förklara.”

      Argon såg bort.

      ”Det finns ting som det tar tid att lära.”

      Thor kom att tänka på något.

      ”Betyder det här att jag kan gå med i Legionen?”, frågade Thor upphetsat. ”Om jag nu kan ta död på en sybold så skall jag väl kunna hävda mig mot de andra pojkarna.”

      ”Visst kan du det”, svarade han.

      ”Men det var mina bröder som valdes – inte jag.”

      ”Dina bröder hade aldrig besegrat det här odjuret.”

      Thor stirrade tillbaka, fullt av tankar i huvudet.

      ”Men de har ju redan ratat mig, hur ska jag någonsin bli en av dem?”.

      ”När började krigare be om lov?”, frågade Argon.

      Argons ord sjönk in. Thor kände en varm känsla i kroppen.

      ”Menar du att jag helt enkelt bara skall dyka upp? Utan inbjudan?”

      Argon log.

      ”Det är du som skapar ditt öde, ingen annan.”

      Thor blinkade till – och när han öppnade ögonen igen var Argon försvunnen.

      Thor kunde inte tro sina ögon. Han såg sig omkring, runtom åt alla håll i skogen, men inget spår av druiden.

      ”Här borta!”, hördes en röst.

      Thor vände om mot ett väldigt klippblock. Rösten hade hörts från toppen och han klättrade genast uppåt.

      Han nådde dit upp men förundrades över att det inte heller där fanns något spår av Argon.

      Däremot fanns annat att se från utsiktspunkten. Han blickade över Mörkskogens trädkronor. Han kunde se var skogen slutade, att den andra solen nu gick ned i mörkgrönt, och därbortom, landsvägen, mot kungens hov.

      ”Där är din väg”, hördes rösten igen. ”Om du törs.”

      Thor vände snabbt på klacken men såg ingenting. Det var bara en röst, ett ensamt eko. Men han visste att Argon fanns där någonstans, och att han sporrade honom att gå vidare. Och han visste, i djupet av sin själ, att det var rätt sak att göra.

      Utan att tveka längre skyndade Thor nedför klippan och vidare, genom skogen och mot vägen i fjärran.

      Han sprang för att möta sitt öde.

      Kapitel tre

      Kung MacGil – stadig och bredbröstad, med gråsprängt skägg, hår till axlarna och en bred panna som fårats av alltför många fältslag – stod med sin drottning på de högsta befästningsverken och blickade ut över festligheternas början för dagen. Hans kungliga egendomar sträckte sig i all prakt så långt ögat nådde. Det var en blomstrande stad, inramad av urgamla fästningsmurar. Det var Kungsgård. Stenhus av alla storlekar och former knöts samman av en labyrint av vindlande gator – för krigare, uppsyningsmän och hästar, Silvergardet och Legionen, vakternas baracker, vapenhus och arsenalen – och dessutom hundratals boningshus, för allt folk som valt att bo innanför murarna.

      Mellan husen låg också vidsträckta gräsmattor, kungliga trädgårdar, kullerstensbelagda torg och porlande fontäner. Kungsgård hade förskönats genom århundraden,