Hjältars Väg . Морган Райс

fortsatte han, och försökte hitta de rätta orden, ”…hur kan du känna till min mor? Har du träffat henne? Vem var hon?”

      Argon vände och gick sin väg.

      ”Frågor får vänta till en annan gång”, sa han.

      Thor såg honom gå, full av frågor. Det var ett så förvirrande och märkligt möte, och allt gick så fort. Han kunde inte låta Argon gå utan skyndade efter.

      ”Vad gör du här egentligen?”, frågade Thor samtidigt som han sprang för att komma ikapp. Argon gick raskare än vad det verkade, stödd på en stav vit som elfenben och med uråldrig utseende.

      ”Du väntade väl inte på mig, eller gjorde du det?”

      ”Vem annars?”, frågade Argon.

      Thor hastade efter, vidare in i skogen och bort från gläntan.

      ”Men varför väntade du på mig, och hur kunde du veta att jag skulle vara här? Vad är det du vill?”

      ”Många frågor”, sa Argon. ”Du fyller luften med dem. Istället borde du lyssna.”

      Thor följde efter, allt djupare in i skogen, och gjorde sitt bästa för att hålla mun.

      ”Du kom för att söka ditt förlorade får”, konstaterade Argon. ”Ett storsint åtagande. Men du slösar med din tid. Den tackan överlever inte.”

      ”Hur kan du veta det?”

      ”Jag känner till hela världar som du aldrig kommer veta om, pojke. Inte ännu i vilket fall.”

      Thor grubblade samtidigt som han skyndade för att hänga med.

      ”Men lyssnar gör du inte. Det är din natur. Envis, som mor din. Du kommer att fortsätta efter den där tackan, fast besluten att rädda henne.”

      Thor rodnade. Argon tycktes läsa hans tankar.

      ”Du är en modig gosse”, fortsatte han. ”Viljestark. Alltför stolt. Goda egenskaper. Men en dag kan de bli din undergång.”

      Argon stegade upp för en mossbeklädd ås, och Thor kom efter.

      ”Och du vill gå med i Legionen”, sa Argon.

      ”Ja visst!”, svarade Thor ivrigt. ”Finns det någon möjlighet? Kan du göra så att det blir så?”

      Argon skrattade till – ett dovt, ihåligt läte som fick Thor att rysa.

      ”Jag kan få allt och ingenting att ske. Ditt öde är redan skrivet. Men det är upp till dig att välja det.”

      Thor förstod inte.

      De nådde åskrönet och Argon höll upp och vände sig mot honom. Thor stod bara något steg bort, och kraften från Argon brände i honom.

      ”Ödet ditt är ett viktigt öde”, sa han. ”Överge det inte”.

      Thor såg upp. Hans öde? Viktigt? Han kände hur han svallade över av stolthet.

      ”Jag förstår inte. Du talar i gåtor. Snälla, berätta mer.”

      Plötsligt var Argon försvunnen.

      Thor kunde inte tro sina ögon. Han stod kvar där och såg sig omkring, lyssnade och undrade. Var det inbillning alltsammans, något sorts storhetsvansinne?

      Thor vände om och granskade skogen runtom. Från höjden på åsen såg han längre än förr. Nu såg han hur det rörde sig en bit bort. Han hörde ett ljud och var säker på att det kom från sitt får.

      Han snubblade nedför åsens mossiga slänt, i riktning mot ljudet och tillbaka genom skogen. Han kunde inte sluta tänka på mötet med Argon, svårt att förstå att det verkligen hänt. Varför var kungens druid här, av alla ställen? Han hade väntat på honom. Men varför? Och vad menade han med talet om ödet?

      Ju mer Thor tänkte på det, desto mindre förstod han. Argon hade varnat honom för att fortsätta, men samtidigt lockat honom vidare. När Thor fortsatte framåt var det med föraningen att någonting viktigt höll på att ske.

      Han kom runt en krök och stod som lamslagen inför synen framför sig. Det var som om alla hans värsta mardrömmar besannats på en och samma gång. Han kände håret resa sig och förstod att det varit ett allvarligt misstag att ge sig så långt in i Mörkskogen.

      Där, rakt framför honom och knappt trettio steg bort, var en sybold. På alla fyra och med spelande muskler, tornade den upp sig – stor som en häst. Det var Mörkskogens mest fruktade best, kanske den mest skrämmande i hela riket. Thor hade aldrig sett en sybold, men hört berättelser. Den liknade ett lejon, men var större, grövre. Skinnet var scharlakansrött och ögonen glödde gulaktigt. Legenderna hävdade att oskyldiga barns blod givit besten dess färg.

      Bara ett fåtal gånger hade Thor hört att någon sett besten. Men de berättelserna uppfattades allmänt som tveksamma, kanske för att ingen verkligen överlevde ett möte. Vissa menade att sybolden var en skogsgud och ett ont varsel. Men vad den förebådade, om det hade Thor ingen aning.

      Försiktigt tog han ett steg tillbaka.

      Sybolden stod där, med halvöppna, väldiga käftar och dregel droppande från huggtänderna. Dess gula ögon stirrade tillbaka. I käften hängde Thors förlorade får, upp och ned och bräkande, till hälften genomborrat av tänderna. Halvdött. Sybolden tog sin tid med att döda. Den tycktes njuta av det, och av den långsamma tortyren.

      Thor stod inte ut med fårets plågade ljud. Det ryckte hjälplöst, och han kände sig ansvarig.

      Hans första infall var att vända om och springa. Men han visste redan att det inte var lönt. Det fanns inget den besten inte kunde springa ikapp. Att springa skulle bara egga den. Och han kunde inte lämna fåret att dö så där.

      Han blev stående, stel av skräck men medveten om att han måste handla. Reflexerna tog över. Långsamt förde han handen ned i påsen, grep om en sten och lade den i slungan. Handen skakade, men han svingade slungan, tog ett kliv framåt – och kastade.

      Stenen sköt genom luften och träffade. Det var ett perfekt kast. Fåret träffades genom ögat, så stenen sköt rätt in i dess hjärna.

      Tackan hängde nu lealös. Död. Thor hade åtminstone besparat djuret lidande.

      Sybolden blängde hätskt, rasande över att Thor avlivat dess leksak. Långsamt öppnades de väldiga käkarna och fåret föll med en duns till marken. Sedan fäste den ögonen på Thor. Odjuret morrade, med ett dovt, otäckt läte ändå från buken.

      När den började lunka mot honom bultade hjärtat i bröstet. Thor lade ännu en sten i slungan, lutade sig bakåt och förberedde ett nytt kast.

      Sybolden kastade sig fram, snabbare än någonting Thor sett förut. Han steg fram och slungade stenen, med en bön att den skulle träffa och fullt medveten om att han inte hade tid att kasta igen.

      Stenen träffade och slet ut odjurets högra öga. Det var ett väldigt kast, ett som skulle ha sänkt ett mindre djur till marken.

      Men det här var inget mindre djur. Besten var ostoppbar. Den vrålade av smärta, men utan att stanna. Även utan ett öga, även med en sten in i hjärnan, rusade den vidare mot Thor. Det var inget han kunde göra.

      Ett ögonblick senare var odjuret över honom. Med väldiga klor svepte den över hans skuldra.

      Thor skrek och föll till marken. Det kändes som tre knivblad högg i hans kött och varmt blod sprutade ut från såren.

      Odjuret tryckte honom med alla fyra mot marken. Tyngden var oerhörd, som om en elefant på hans bröst. Thor kände bröstkorgen krossas samman.

      Besten sköt tillbaka med huvudet, öppnade de väldiga käkarna så att huggtänderna blottades, och sänkte dem mot Thors hals.

      Thor sträckte armarna och höll emot djurets hals som var hård av muskler. Han kunde knappt hålla emot, armarna skakade och tänderna kom närmare. Han kände djurets heta