Borta . Блейк Пирс

Hon hatar mig.”

      ”Det låter inte så bra…”

      ”Jag hatade alla när jag var fjorton” svarade hon. ”Gjorde inte du det?”

      Bill svarade inte. Det var svårt att föreställa sig att Riley någonsin hade hatat alla.

      ”Vänta tills dina pojkar blir så gamla” sa Riley. ”Hur gamla är de nu? Jag har glömt det.”

      ”Åtta och tio” svarade Bill och log sedan. ”Så som det går med Maggie vet jag inte om jag ens kommer att vara där när de blir Aprils ålder.”

      Riley lutade på huvudet och tittade på honom med oro. Han hade saknat det där omtänksamma utseendet.

      ”Så illa är det alltså?” sa hon.

      Han tittade bort och ville inte tänka på det.

      De båda tystnade ett ögonblick.

      ”Vad är det du gömmer på golvet?” frågade hon.

      Bill tittade ner, sedan upp igen och log. Även det här tillståndet missade hon aldrig någonting.

      ”Jag gömmer inte någonting” sa Bill och plockade upp kuvertet och lade det på bordet. ”Bara något jag skulle vilja prata med dig om.”

      Riley log stort. Det var uppenbart att hon visste alltför väl vad han verkligen var här för.

      ”Få se då,” sa hon och tillsatte sedan, efter en nervös blick på April, ”Kom, vi går ut. Jag vill inte att hon ska se det.”

      Riley tog av sig tofflorna och gick ut i trädgården barfota framför Bill. De satt på ett skevt picknickbord som hade funnits där sedan långt innan Riley flyttade in, och Bill tittade på den lilla gården med sitt ensamma träd. Det var skog på alla sidor. Det fick honom att glömma att han ens var nära en stad.

      För isolerat, tänkte han.

      Han hade aldrig känt att detta var rätt plats för Riley. Det lilla huset låg två mil från staden; det var slitet och alldagligt. Det låg strax intill en liten väg, med ingenting annat än skog och betesmarker i sikte. Inte för att han någonsin trodde förortslivet var rätt för henne heller. Han hade svårt att föreställa sig henne passa in på ett cocktail-party. Hon kunde åtminstone köra in till Fredericksburg och ta tåget till Quantico när hon kom tillbaka till jobbet. När hon fortfarande kunde arbeta, vill säga.

      ”Få se vad du har nu då” sa hon.

      Han lade ut rapporterna och fotografierna på bordet.

      ”Kommer du ihåg Daggett-fallet?” frågade han. ”Du hade rätt. Mördaren var inte färdig.”

      Han såg hennes ögon vidgas medan hon tittade på alla bilderna. En lång tystnad föll medan hon studerade dokumenten intensivt, och han undrade om det här kunde vara vad hon behövde för att komma tillbaka – eller om det skulle ha motsatt effekt.

      ”Vad tror du?” frågade han till slut.

      Ännu en tystnad. Hon tittade fortfarande inte upp från de bilder och dokument hon hade framför sig.

      Till slut så gjorde hon dock det, och han blev chockad över att se tårar i hennes ögon. Han hade aldrig sett henne gråta förut, inte ens under de värsta utredningarna, eller nära döda kroppar. Det var definitivt inte den Riley han kände. Den där mördaren hade gjort något med henne, mer än han kanske visste.

      Hon svalde sina tårar.

      ”Jag är rädd, Bill” sa hon. ”Jag är så rädd. Hela tiden. För allt.”

      Bill kände sitt hjärta sjunka av att se henne så här. Han undrade var den gamla Riley hade tagit vägen, den enda personen som han alltid kunde förlita sig på att vara tuffare än honom, den där klippan han kunde vända sig till i besvärliga tider. Han saknade henne mer än han kunde ge uttryck för.

      ”Han är död, Riley” sa han med den mest självsäkra tonen som gick att få fram. ”Han kan inte skada dig mer.”

      Hon skakade på huvudet.

      ”Det vet du inte.”

      ”Visst gör jag väl det” svarade han. ”De hittade hans kropp efter explosionen.”

      ”De kunde inte identifiera den” sa hon.

      ”Du vet att det var han.”

      Hennes huvud föll framåt och hon höll handen framför ansiktet medan hon grät. Han höll hennes andra hand i sin över bordet.

      ”Det här är ett nytt fall” sa han. ”Det har inget att göra med vad som hände med dig.”

      Hon skakade på huvudet.

      ”Det spelar ingen roll.”

      Långsamt, medan hon grät, sträckte hon ut pärmen med bilderna och tittade bort.

      ”Jag är ledsen” sa hon och tittade ner och höll ut en darrande hand. ”Jag tror att det är bäst om du går” tillade hon.

      Bill, chockad och ledsen, sträckte ut handen och tog emot pärmen. Detta var inte vad han hade förväntat sig över huvud taget.

      Bill satt där en stund och kämpade mot sina egna tårar. Till slut klappade han försiktigt hennes hand, ställde sig upp och gick tillbaka genom huset. April satt fortfarande i vardagsrummet med ögonen stängda och med huvudet gungandes till musiken i hörlurarna.

*

      Riley satt kvar och grät vid picknickbordet efter att Bill hade gått.

      Jag trodde att jag var okej, tänkte hon.

      Hon ville verkligen vara okej, för Bills skull. Och hon hade trott att hon skulle klara av det. Att sitta i köket och tala om triviala saker hade känts okej. Därefter hade de gått ut och när hon hade sett pärmen han hade med sig, ja då hade hon trott att det också var okej. Mer än okej, faktiskt. Hon hade nästan känt sig exalterad. Den där gamla brinnande passionen för jobbet hade kommit tillbaka, och hon hade för en sekund inte velat något mer än att komma ut på fältet igen. Hon hade börjat tänka, lägga ihop pusselbitarna med det andra nästan identiska mordet, och det hela hade känts nästan som en form av intellektuellt spel. En utmaning. Det var bra. Hennes terapeut hade sagt att om hon någonsin ville kunna återgå till jobbet, så var det bara att kasta sig in.

      Men, när hon hade suttit där med Bill så hade det intellektuella spelet plötsligt förvandlats till vad det verkligen var – en hemsk, mänsklig tragedi där två oskyldiga kvinnor hade dött i extrem smärta och skräck. En tanke kom då över henne: Var det lika illa för dem som det var för mig?

      Hennes kropp var nu fylld av panik och rädsla, såväl som förlägenhet och skam. Bill var hennes partner och hennes bästa vän. Hon var skyldig honom så mycket. Han hade stått på hennes sida under de senaste veckorna, även när ingen annan gjorde det. Hon skulle inte ha överlevt sin tid på sjukhuset utan honom. Det sista hon ville var att han skulle se henne som hon var nu; reducerad till något så litet och hjälplöst.

      Hon hörde April ropa från skärmdörren.

      ”Mamma, vi måste äta nu eller så kommer jag bli sen.”

      Hon kände en brinnande lust att ropa tillbaka ”Gör din egen frukost!”

      Men det gjorde hon inte. Hon var sedan länge trött på att bråka med April. Hon hade gett upp.

      Riley reste sig upp från bordet och gick tillbaka till köket. Hon drog en pappershandduk av rullen och använde den för att torka tårarna och snyta sig, sedan beredde hon sig för att laga mat. Hon försökte återkalla sin terapeuts ord: Även rutinmässiga uppgifter kommer att ta mycket medvetna ansträngningar, åtminstone ett tag. Hon var tvungen att finna sig i att ta saker och ting ett steg i taget.

      Steg ett var att ta saker ur kylskåpet – kartongen med ägg, baconpaketet, smörskålen, syltburken – eftersom April tyckte om sylt även om inte Riley gjorde det. Och så fortsatte