Borta . Блейк Пирс

Hon tog tag i handtaget, men stannade upp.

      Tänk om han är där ute?

      Hon hade inget val.

      Reba vred handtaget och drog i dörren, som öppnades ljudlöst. Hon stirrade ner längs en lång, tom korridor, endast upplyst av en öppning på högersidan. Hon kröp vidare, naken, barfota, och tyst, och såg öppningen leda in i ett svagt upplyst rum. Hon stannade och tittade. Det var en enkel matsal med ett bord och stolar, alla helt vanliga, som om en familj snart skulle komma hem till middag. Gamla gardiner hängde framför fönstren.

      En ny rädsla steg inom henne. Vardagligheten här var skrämmande på ett sätt en fängelsehåla aldrig hade kunnat vara. Mellan gardinerna kunde hon se att det var mörkt utomhus. Hennes rädsla lättade vid tanken på att mörkret skulle göra det enklare att fly.

      Hon vände tillbaka mot korridoren. Den slutade vid en dörr – en dörr som bara var tvungen att leda ut. Hon haltade fram och klämde åt runt det kalla kopparhandtaget. Dörren svingade tungt mot henne och avslöjade natten utomhus.

      Hon såg en liten veranda och ett fält bortom den. På natthimlen syntes stjärnor, men ingen måne. Det fanns inget ljus någonstans – inget tecken på närliggande hus. Hon gick långsamt ut på verandan och ut på fältet som var torrt och utan gräs. Kall, frisk luft fyllde hennes lungor.

      Blandat med paniken kände hon sig upprymd. Lyckan av frihet.

      Reba tog sitt första steg, beredd på att springa, när hon plötsligt kände ett hårt grepp av en hand runt hennes handled.

      Och sen det bekanta, fula skrattet.

      Det sista hon kände var något hårt – kanske metall – mot hennes huvud, och sedan sjönk hon in i mörkrets djup.

      Kapitel 1

      Det har inte börjat lukta än i alla fall, tänkte agent Bill Jeffreys.

      Han lutade sig fortfarande över kroppen och kunde inte låta bli att känna de där första aningarna. Det blandade sig med den fräscha doften av tall och den klara dimman som steg upp från bäcken – en kroppslukt som han borde ha vant sig vid för länge sedan. Men det hade han inte.

      Kvinnans nakna kropp hade omsorgsfullt lagts på en stor sten vid kanten av bäcken. Hon satt lutad mot en annan sten, med benen raka och särade, med händerna vid sidorna. Han kunde se en udda vridning i höger arm, vilket tydde på ett brutet ben. Det vågiga håret var uppenbarligen en peruk, med onaturliga blonda toner. Ett rosa läppstiftsleende täckte hennes mun.

      Mordvapnet satt fortfarande hårt runt halsen. Hon hade blivit strypt med ett rosa band. En konstgjord röd ros låg på stenen vid hennes fötter.

      Bill försökte försiktigt lyfta hennes vänsterhand. Den rörde sig inte.

      ”Hon är fortfarande likstel” berättade Bill för inspektör Spelbren, som hukade sig på andra sidan kroppen. ”Hon har inte varit död i mer än tjugofyra timmar.”

      ”Vad är det med ögonen?” frågade Spelbren.

      ”Uppsydda med svart tråd” svarade han utan att bry sig om att titta noga.

      Spelbren stirrade på honom i vantro.

      ”Kolla själv” sade Bill.

      Spelbren stirrade in i ögonen.

      ”Fan”, mumlade han tyst. Bill noterade att han inte drog sig tillbaka av avsky. Bill uppskattade det. Han hade jobbat med andra fältagenter – vissa av dem till och med veteraner som Spelbren – som skulle ha spytt okontrollerat vid det här laget.

      Bill hade aldrig jobbat med honom tidigare. Spelbren hade blivit satt på fallet av ett fältkontor i Virginia. Det hade varit Spelbrens idé att ta in någon från beteendeanalysenheten i Quantico, vilket var varför Bill var där.

      Smart drag, tänkte Bill.

      Han kunde se att Spelbren var några år yngre än honom själv, men han hade ändå ett gammalt, erfaret utseende som tilltalade honom.

      ”Hon har linser” konstaterade Spelbren.

      Bill tog en närmare titt. Han hade rätt. En kuslig, konstgjord blå nyans som fick honom att titta bort. Det var kallt där nere vid bäcken vid den här tiden, sent på morgonen, men ändå var ögonen glasartade i sina hålor. Det skulle bli svårt att fastställa den exakta dödstiden. Allt Bill kände sig säker på var att kroppen hade förts dit någon gång under natten och försiktigt ställts upp.

      Han hörde en röst nära intill.

      ”Jävla agenter.”

      Bill tittade upp på de tre lokalpoliserna som stod några meter bort. De viskade ohörbart nu, så Bill visste att han inte skulle höra mer än de två orden. De kom från närliggande Yarnell, och de var uppenbarligen inte särskilt glada över att FBI hade dykt upp. De tyckte kanske att de kunde hantera detta på egen hand.

      Mosby State Parks skogsvakt tyckte annorlunda. Han var inte van vid någonting värre än vandalism, nedskräpning eller olagligt fiske och jakt, och han visste att lokalbefolkningen från Yarnell inte kunde hantera detta.

      Bill hade flugit över hundra mil med helikopter så han kunde komma hit innan kroppen flyttades. Piloten hade följt koordinaterna till en äng på en närliggande kulle, där skogsvakten och Spelbren hade mött honom. Skogsvakten hade sedan kört dem några kilometer ner längs en grusväg och när de stannade så hade Bill sett mordplatsen från vägen. Det var bara en kort bit ned för backen, vid bäcken.

      Polisen, som stod otåligt i närheten, hade redan undersökt brottsplatsen. Bill visste exakt vad de tänkte. De ville hantera det här på egen hand. Ett par FBI-agenter var det sista de ville se.

      Ledsen, era lantisar, tänkte Bill, men ni är ute på för djupt vatten här.

      ”Polischefen tror att det här handlar om människohandel” sade Spelbren. ”Han har fel.”

      ”Varför tror du det?” frågade Bill. Han visste svaret själv, men han ville få en uppfattning om hur Spelbrens tänkte.

      ”Hon är runt trettio, inte så ung” sade Spelbren. ”Bristningar, så hon har minst ett barn. Inte den typ av person som vanligtvis involveras i sånt. ”

      ”Du har rätt” sade Bill.

      ”Men peruken då?”

      Bill skakade på huvudet.

      ”Hennes huvud har rakats” svarade han, ”så vad peruken än var till för, så var det inte för att byta hårfärg.”

      ”Och rosen?” frågade Spelbren. ”Ett meddelande?”

      Bill undersökte den.

      ”En billig tygblomma” svarade han. ”Den sort som du hittar i vilken lågprisbutik som helst. Vi kan spåra den, men vi kommer inte att få reda på någonting.”

      Spelbren tittade på honom, uppenbart imponerad.

      Bill tvivlade på att något av vad de hittat skulle vara till någon direkt nytta. Mördaren var för målmedvetet, för metodisk. Det störda och sjuka i vad som fanns där framför dem fick Bill att känna sig uppe i varv.

      Han såg hur lokalpoliserna verkade närma sig, som om de ville mota bort dem för att få göra klart det de var där för. Foton hade tagits och kroppen skulle föras bort när som helst nu.

      Bill stod och suckade med stela ben. Hans fyrtio år hade börjat ta ut sin rätt, åtminstone en aning.

      ”Hon har blivit torterad” observerade han med en ledsam utandning. ”Titta på alla skärsår. Några har börjat läka.” Han skakade dystert på huvudet. ”Hon måste ha hållits i flera dagar innan någon dödade henne med det där bandet.”

      Spelbren suckade.

      ”Gärningsmannen var arg över något” sade Spelbren.

      ”Hallå, när ska vi avsluta det här?”