Den Gamles Minnen. Berndtson Fredrik

han bad, för mig ett stycke

          Ur den helga boken, främling!

          Skumt af ålder är mitt öga,

          Mäktar icke mera läsa.

          Länge bibeln legat sluten.

          Tidens hand för mig den slutit.

          Slöte han ock snart mitt öga!

          Glad jag gjorde som han bad mig;

          Läste ur den helga boken,

          Om Guds nåd och frid och kärlek;

          Och ju längre fram jag läste,

          Högre steg mitt hjertas andakt,

          Mäktigare själen rördes.

          När jag satt i tysta qvällen

          Så uti det gömda torpet,

          Och min egen stämma hörde,

          Af en ovan styrka lifvad,

          Ljuda i den låga stugan,

          Och framför mig såg den gamle,

          Prydd af hvita silfverhåren,

          Resa på den böjda hjessan,

          Höja upp det sänkta ögat,

          Utaf tårar fylldt, då tycktes

          Mig som vore dit jag kallad,

          Att Guds rika frid förkunna

          För den gamles brustna hjerta,

          Öfverflödet honom skänka

          Ur mitt eget fulla, varma.

          Nu blef gubbens tunga lossad,

          Fryntligt strålade hans anlet,

          Tacksamt räckte han mig handen,

          Och i stilla samspråk nöttes

          Ljusa, lugna sommarqvällen.

          Sist han täljde mig sitt öde;

          Tolkade med hjertats uttryck

          Enkelt hjertats lust och sorger;

          Målade i klara tankar,

          Uti flärdlöst sköna bilder

          Sina skiften, sina minnen. —

          – Tvenne vårar redan blommat,

          Tvenne somrars frukter mognat,

          Tvenne höstars skördar gulnat,

          Tvenne vintrar jorden svalkat

          Sedan mig den gamle räckte

          Handen till farväl och tryckte

          Min med hjertats fulla värma.

          Hvad mig vänligt han förtäljde

          Om sitt öde, sina sorger,

          Bär jag troget i mitt minne,

          Och nu ville jag det gifva

          Åter uti dessa bilder.

          Rörande, som minnesstenar

          Uppå grafven med sin enkla

          Inskrift, var den ädle gamles

          Sagobrott om sina skiften.

          Jag har endast några späda

          Diktens blommor strött deröfver.

      II

I QVARNEN

                Underlig är du till sinnes,

                Som ej visor höra gitter.

PEKKASitter på en säck och sjunger

          Hvitt är golfvet, hvitt är taket,

          Qvarnens vägg af mjölet lyser;

          Icke herremans gemaket

          Vackrare tapeter hyser.

                Surra på

                Fort, min sten

                Låt det gå,

                Var ej sen!

          Säden nog till qvarnen hittar,

          Bäres dit af glada hjertan.

          Hungern ej i dörren tittar,

          Ej i glada sinnet smärtan.

                Surra på

                Fort, min sten

                Låt det gå,

                Var ej sen

          Svart är smeden, ful att skåda;

          Tång och slägga äro tunga.

          Lustigt är i qvarnen råda,

          Gladt att mala och att sjunga.

                Surra på

                Fort, min sten

                Låt det gå,

                Var ej sen

          Utaf vatten frodas grödan;

          Vatten skickar Gud åt qvarnen.

          Himlen sörjer nog för födan,

          Sörjer nog för bröd åt barnen.

                Surra på

                Fort, min sten

                Låt det gå,

                Var ej sen

          I mitt qvarnhjul tomten klänger,

          I mitt qvarnhjul är hans kammar;

          Lustigt han mitt qvarnhjul svänger,

          Fröjdar sig när mjölet dammar.

                Surra på

                Fort, min sten

                Låt det gå,

                Var ej sen

          Blir det söndag får din tunga,

          Dina trötta armar hvila,

          Får du lyss hur böljor sjunga,

          Lugn se på hur vattnen ila.

                Surra på

                Fort, min sten

                Låt det gå,

                Var ej sen

ERIK

          Ständigt också kan du sjunga,

          Alldrig sluta dina visor.

PEKKA

          Minsta fågel uti skogen,

          Minsta