Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman. Gustaf af Geijerstam

Bonden, som rådde om jorden, kom till det unga paret, som tagit gården i arv. Han underrättade dem kort och gott, att tiden var utlupen. De femtio åren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han ville ha sin gård tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade någon fördel därav. Han skulle kanske haft större fördel av att ännu en gång sälja jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster om somrarna. Inkomsten av denna hyra hade väckt hans avund, och med styrkan av en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit rot, att här skulle ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.

      Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista båtlasten stod färdig att lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen. Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.

      Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom våra ord, och Elsa ryste.

      »Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.

      Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.

      »Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som det stått», sade jag.

      Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp sade hon:

      »Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»

      Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes förra livlighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt grönskande glänta.

      Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat, som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.

      Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall.

      »Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt.

      Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. Hon tog en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste mig, grät hon av lycka.

      Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda. Och som om vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar, vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat taga bort den.

      X

      Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!

      Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.

      Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred icke arbetet framåt. Blad efter blad lades lugnt och utan ansträngning till den bok, vilken skulle utkomma till hösten, och mer än en gång stod middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet stängdes och Elsa satte sig ned för att lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen. Stilla och lycklig satt hon och gladde sig åt, att högen med tätskrivna sidor växt på bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som gav arbetet liv. Hon visste att vad jag diktade om människor, växte fram under långa samtal mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag kallade henne för min anteckningsbok, som säkrare än någon skrift bevarade mina tankar och gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när jag då hämtade dem tillbaka ur det trogna minne, vilket gömde mina egna tankar bättre än jag själv, återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, varmed hon såg allt det, som rörde henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför kände också hon, medan jag läste, att vad hon själv med mig sett i oordnade fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och sällsam modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet, barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade, hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.

      Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, att intet någonsin sporrat mig så till andlig verksamhet, som när jag förstod av hennes ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, att jag lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde sitta och tänka på denna uppläsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja hindra pennan att arbeta. Men när vi slutat läsningen och kommo ut i salen, då skrattade vi åt, att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto där, nödtorftigt tvättade, barbenta och solbrända, sågo hungriga och väntande ut.

      »Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni varit?»

      »Vi ha läst pappas bok», sade mamma.

      »Kunde ni inte vänta med det till efter midda’n?»

      »Nej, det kunde vi inte.»

      »Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof.

      Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i försvar, och som alltid blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och stilla de oroliga vattnen.

      Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig sommar, full av arbetsglädje, skärgårdsvindar, klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag minns den som ett enda solljus, jag minns vänner, som landade med segelbåtar vid vår brygga, jag minns utfärder med matkorgar och frisk sommarblåst, bad i öppna sjön, då Olof lärde sig simma, och Svante rullade på sandbottnen för att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn.