Förutbestämd. Morgan Rice

några sekunder hade den stora massan av folk lämnat kyrkan och alla var äntligen tyst.

      Prästen stängde dörren och låste den bakom dem.

      Hon kunde höra hans fotspår, gående mot henne, och Caitlin skakade av rädsla och med kallt, men öppnade långsamt luckan.

      Han drog tillbaka gardinen och såg ner på henne.

      Han sträckte ut en varsam hand.

      "Caitlin", sa han och log."Vi har väntat en mycket lång tid på dig."

      KAPITEL TVÅ

      Rom, 1790

      Kyle stod i mörkret och andades tungt. Det fanns få saker som han hatade mer än trånga utrymmen, och när han sträckte ut handen i mörkret och kände stenen som omslutöt honom, började han svettas. Instängd. Ingenting var värre för honom.

      Han nådde tillbaka och slog ett hål rakt igenom stenen. Den splittrades i bitar, och han avskärmade blicken från dagsljuset.

      Om Kyle hatade något mer än att bli instängd var det att bli bländad av dagsljus, i synnerhet utan hans hudskydd på. Han hoppade snabbt genom spillrorna och tog skydd bakom en mur.

      Kyle andades djupt och övervakade sin omgivning, desorienterad, medan han torkade dammet ur ögonen. Detta var vad han hatade med tidsresor: han visste aldrig exakt var han skulle dyka upp. Han hade inte försökt sig på det på århundraden, och han skulle inte ha gjort det nu heller om det inte vore för den där taggen i hans sida, Caitlin.

      Det hade inte tagit lång tid efter att hon hade lämnat New York för Kyle att inse att hans krig endast var delvis vunnet. Med henne fortfarande på fri fot, sökandes efter skölden, insåg han att han aldrig skulle kunna vila. Han hade varit på kanten till att vinna kriget, att förslava hela mänskligheten, att bli den enväldiga ledaren för vampyrerna. Men hon, denna patetiska lilla flickan, stoppade honom. Så länge skölden fanns där ute, kunde han inte få absolut makt. Han hade inget annat val än att spåra henne och döda henne. Och om det innebar att gå tillbaka i tiden, då var det vad han skulle göra.

      Andandes tungt tog Kyle snabbt fram hudskydd och lindade hans armar, hals och bröst. Han såg sig omkring och insåg att han var i ett mausoleum. Det såg Romerskt ut, från sina markeringar. Rom.

      Han hade inte varit här på livstider. Han hade rört upp för mycket damm genom att krossa marmorn, och sedimentet hängde tätt i dagsljus, vilket gjorde det svårt att avgöra. Han tog ett djupt andetag, förberedde sig, och gick ut.

      Han hade rätt: det var Rom. Han blickade ut, såg de italienska cypresserna, och visste att han inte kunde vara någon annanstans. Han insåg att han stod på toppen av det romerska forumet, dess gröna gräs, dess kullar och dalar och vittrande monument utsträckta framför honom i en svag lutning. Det förde tillbaka minnen. Han hade dödat många människor här, när det var i bruk, och han hade nästan dödats här en gång själv. Han log vid tanken på det. Det var hans typ av plats.

      Och det var det perfekta stället att landa. Pantheon var inte långt borta, och inom några minuter, kunde han vara infför domarna av den romerska storrådet, dess mest kraftfulla samling, och ha alla svar han behövde. Han skulle snart veta var Caitlin var, och om allt gick bra, ha deras tillåtelse att döda henne.

      Inte för att han behövde det. Det var bara artighet, vampyretikett, en tusen-årig tradition. Man sökte alltid tillstånd för att döda i någon annans territorium.

      Men om de vägrade, skulle han knappast backa. Det kan göra livet svårt, men han skulle döda alla som stod i hans väg.

      Kyle andades djupt i den romerska luften, och han kände sig hemma. Det hade varit alltför länge sedan han hade varit tillbaka. Han hade blivit alldeles för fixerade vid att vara i New York, i vampyr politik, i en modern tid och plats. Detta var mer hans stil. Han kunde se hästarna i fjärran, grusvägarna, och gissade att han var troligen på sjuttonhundratalet. Perfekt. Rom var stadslikt, men fortfarande naivt, och de hade fortfarande 200 år att ta igen.

      Kyle hejdade sig och såg han att han hade överlevt resan tillbaka i tiden ganska väl. I andra resor, hade han tagit betydligt mer stryk, behövt mer återhämtningstid. Men inte den här gången. Han kände sig starkare än han någonsin gjort, redo att gå. Han kände att hans vingar skulle gro direkt, att han kunde flyga direkt till Pantheon, om han ville, och satte sin plan i verket.

      Men han var inte helt klar. Han hade inte haft en semester på en lång tid, och det kändes bra att vara tillbaka. Han ville utforska lite, för att se och komma ihåg hur det hade varit att vara här.

      Kyle fortsatte ner för backen med sin otroliga snabbhet och på ingen tid alls, var han ur forumet och på de livliga, trånga gatorna i Rom.

      Han förundrade sig över att även 200 år tidigare var Rom fortfarande lika trångt som det bara kunde vara.

      Kyle saktade hans takt allt som han smälte in i folkmassan och gick tillsammans med dem. Det var en otrolig mängd människor. Den breda gatan, fortfarande tillverkad av jord, samlade tusentals människor, skyndandes i alla riktningar. Där fanns också hästar i alla former och storlekar, tillsammans med hästdragna kärror och vagnar. Gatorna stank av kroppslukt och hästgödsel. Det började nu att komma tillbaka till Kyle, bristen på rörmokeri, bristen på bad – stanken av gamla tider. Det gjorde honom sjuk.

      Kyle kände sig puttad i alla riktningar, allt som folkmassan växte och växte, människor av alla raser och klasser hastade fram och tillbaka. Han förundrades över de primitiva skyltfönstrena där det såldes gammaldags italienska hattar. Han förundrades över de små pojkarna, klädda i trasor, som sprang fram till honom och höll ut bitar av frukt för att sälja. Vissa saker förändras aldrig.

      Kyle gick in i en smal, sjaskig gränd, som han mindes väl, i hopp om att den fortfarande var som den en gång varit. Han var glad över att finna att den var det: framför honom stod ett tiotal prostituerade, lutade mot väggarna, ropandes till honom när han gick förbi.

      Kyle log brett.

      När han närmade sig en av dem, en stor, fyllig kvinna med färgat, rött hår och för mycket smink, nådde hon upp och smekte hans ansikte med handen.

      "Hej där, grabben", sade hon,"intresserad av en trevlig stund? Hur mycket har du?"

      Kyle log, lade armen om henne och förde henne ned i en annan gränd.

      Hon följde gladeligen.

      Så snart de svängde runt hörnet, sade hon,"Du svarade inte på min fråga. Hur mycket har du-"

      Det var en fråga som hon skulle fråga klart.

      Innan hon kunde tala färdigt, hade Kyle redan sjunkit tänderna djupt in i hennes hals.

      Hon försökte skrika, men han täckte hennes mun med sin fria hand och drog henne närmare och fortsatte att dricka och dricka. Han kände blod rusa genom hans ådror, och kände sig upprymd. Han hade blivit uttorkad, utsvulten. Tidsresan hade utmattat honom, och detta var precis vad han behövde för att återställa hans energi.

      När han kände hennes kropp tappa greppet, sög han mer och mer, och drack mer än han kunde tänkas behöva. När han äntligen var helt mättad, lät han hennes slappa kropp falla till marken.

      När han vände sig om och beredda sig på att gå iväg närmade sig en stor, orakad man, som saknade en tand. Han drog en dolk ur sitt bälte.

      Mannen tittade ner på den döda kvinnan, sedan upp på Kyle, och grimaserade.

      "Det var min egendom", sa mannen."Bäst att du kan betala för det där."

      Mannen tog två steg mot Kyle, och kastade sig mot honom med dolken.

      Kyle, med sina blixtsnabba reflexer, undvek enkelt, tog mannens handled och drog tillbaka den i och bröt armen på mitten. Mannen skrek, men innan han kunde avsluta, ryckte Kyle dolken från hans händer och i samma rörelse skar han halsen av mannen. Han lät den döda kroppen falla till gatan.

      Kyle tittade