Drakarnas Gryning . Морган Райс

och med Leo som vanligt vid sidan. Snön föll allt tätare, men hon brydde sig inte. Hon kände sig lika fri och upprymd som alltid när hon passerade Kämparporten, det låga portvalv som ledde genom muren in till träningsfältet. Hon drog djupt efter andan när hon sprang ut på den plats hon gillade bäst i världen, där de mjuka kullarna nu var täckta av snö och omgivna av en oregelbunden stenmur med några hundra meters diameter. Hon tyckte att allt såg ut precis som det skulle när hon blickade ut över alla män som tränade och red till häst med lans och siktade mot avlägsna mål. I hennes ögon var det meningen med livet.

      Träningsfältet var avsett för faderns mannar. Kvinnor var inte tillåtna, och det var heller inte pojkar som ännu inte fyllt arton, och inte bjudits in. Brandon och Braxton väntade otåligt varenda dag på att bjudas in – men Kyra misstänkte att det aldrig skulle hända. Kämparporten var avsedd för redbara, härdade krigare, och inte för skrytmånsar som hennes bröder.

      Kyra sprang över fälten. Här var hon lyckligare och mer levande än någon annanstans. Energin där innanför murarna var påtaglig och det var fullt av hennes fars bästa krigare, alla med något olika rustningar och härkomst från olika delar av Escalon, alla män som med tiden sökt sig hit till fortet. Där fanns män från södern, från Thebus och Leptis, från rikets mitt och då särskilt huvudstaden Andros, men även från bergen i Kos, västerlänningar från Ur, flodkarlar från Thusis och alla män från grannskapen i Esephus. Där fanns också män från Irsjön, och de som kommit hela vägen från Eviga fallen. Alla bar olika färger och rustningar och använde olika typer av vapen. Alla var de män av Escalon, men var och en representerade sin egen trakt. Det var en bländande uppvisning av kraft.

      Hennes far var den förre kungens förkämpe och en man som bemöttes med stor respekt. I dessa tider och detta splittrade kungadöme var han den ende som folk kunde samlas kring. Faktum var att när den gamle kungen beslutat sig för att de skulle lägga ned sina vapen utan strid så hade folket uppmanat hennes far att ta tronen och leda striden vidare. Med tiden hade de främsta av den gamle kungens krigare sökt sig till honom, och nu växte styrkorna dagligen, så att Volis fått en här som snart gick upp mot huvudstadens. Kanske var det därför, tänkte Kyra, som Lordens män kände ett sådant behov av att de förödmjuka dem.

      På andra håll i Escalon tillät Pandesiens ståthållare knappast riddare att samlas eller liknande friheter, av rädsla för uppror. Men här i Volis var det annorlunda. Här hade pandesierna inget annat val. De var tvungna att tillåta det eftersom man behövde så dugliga män som möjligt för att hålla vakt vid Flammorna.

      Kyra vände sig och tittade bort, bortom murarna och bortom de mjuka kullarna. Långt borta vid horisonten så gick det precis att se den, till och med genom snöfallet: den där svaga glöden från Flammorna. Det var eldväggen som skyddade Escalons gräns mot öster, Flammorna, en femton meter bred och skyhög mur av eld som brann lika klart som alltid där borta och lyste upp i natten. Man såg hur den sträckte sig utmed horisonten, allt tydligare ju mörkare det blev. Flammorna sträckte sig i nästan åtta mil, och de var det enda som stod mellan Escalon och det folk av vilda troll som levde i öster.

      Men trots den så bröt sig troll igenom och skapade kaos och förödelse, och om det inte varit för Vaktposterna, hennes fars modiga män som höll Flammorna vid liv, så skulle Escalon inte ha varit mer än ett land av slavar åt trollen. Trollen fruktade vatten och kunde därför bara anfalla Escalon landvägen, och Flammorna var det enda som höll dem stångna. Vaktposterna gjorde sina skift och patrullerade, och de behövdes av Pandesien. Även andra fanns utposterade vid Flammorna – inkallade, slavar och förbrytare – men hennes fars män, Vaktposterna, var de enda verkliga soldaterna bland dem, och de enda som visste hur man höll Flammorna vid liv.

      I utbyte tillät Pandesien att Volis män fick behålla vissa små friheter, som fortet och träningsfälten, riktiga vapen – alltsammans små smakprov på den frihet som fick dem att fortsatt känna sig som fria krigare, även om det var en illusion. De var inga fria män, och det visste de. De levde dagligen med en obekväm blandning av frihet och slaveri som ingen i längden kunde uthärda.

      Men här innanför Kämparporten var männen åtminstone fria som förr att vara krigare och tävla och träna och förbättra sina färdigheter. De representerade det bästa av Escalon, bättre krigare än några Pandesien kunde erbjuda. Alla var veteraner från Flammorna och gick på skift där, bara en dagsritt bort. Kyra önskade inget hellre än att bli en av dem, att visa sig värdig och utposteras vid Flammorna för att kämpa mot de troll som bröt sig igenom och skydda sitt land från invasion.

      Naturligtvis visste hon att det aldrig skulle tillåtas. Hon var för ung för att väljas – och hon var flicka. Det fanns inga andra flickor i leden, och även om det funnits det så skulle hon aldrig få tillåtelse av sin far. Även mannarna hade sett henne som ett barn när hon först börjat komma dit för några år sedan, och de hade roats av hennes närvaro när hon satt som åskådare och tittade på. Men när männen väl gått hem så hade hon stannat kvar, ensam, och tränat dag och natt på de tomma fälten med deras vapen och måltavlor. De hade förvånats över att komma dagen efter och se nya märken på sina mål – och ännu mer över att de var mitt i prick. Men med tiden hade de vant sig.

      Kyra började få deras respekt, och särskilt efter de sällsynta tillfällen då de lät henne deltaga. Nu, efter två år, visste alla att hon kunde träffa mål som de flesta av dem inte klarade – och nu hade toleransen förbytts till något annat: respekt. Men naturligtvis, till skillnad från de andra männen så hade hon aldrig kämpat i någon verklig strid, aldrig dräpt någon man eller stått vakt vid Flammorna eller mött ett troll i strid. Hon kunde inte svinga vare sig svärd, stridsyxa eller hillebard, och inte brottas som männen. Hon kom inte i närheten av deras fysiska styrka, och det var något hon sörjde djupt.

      Men Kyra hade i alla fall upptäckt en begåvning för två typer av vapen – bågen och trästaven – och med dem i händerna blev hon en formidabel motståndare, trots sin ringa storlek och sitt kön. Att använda bågen hade kommit naturligt för henne, medan färdigheten med staven kommit mer av en slump, många månar tidigare, när hon inte klarat av att ens lyfta ett tvåhandssvärd. Den gången hade männen skrattat åt hennes oförmåga att svinga svärdet och en av dem hade kastat till henne en stav, mest på ren elakhet.

      ”Få se om du kan lyfta den här pinnen istället!”, hade han ropat, och alla hade skrattat gott. Kyra skulle aldrig glömma skammen i det ögonblicket.

      Till en början hade faderns män sett staven mest som ett skämt. För dessa djärva män, som bar tvåhandssvärd, hackor och hillebarder som klöv träd med ett enda hugg, så var staven trots allt bara ett träningsvapen. De såg hennes träkäpp som en leksak, vilket minskade deras respekt för henne.

      Men hon hade gjort skämtet till ett verktyg för hämnd och till ett fruktat vapen. Nu var staven ett vapen som till och med många av faderns män hade svårt att försvara sig mot. Kyra hade förvånats över hur lätt den vägt i hennes händer, och ännu mer över sin naturliga fallenhet med den – att hon var så snabb att hon ofta slagit till redan innan soldaterna lyft sina svärd. Mer än en av de män hon sparrats mot hade slagits gul och blå av staven, och med ett slag i taget hade hon kämpat sig till deras respekt.

      Kyra hade ägnat långa nätter i ensamhet till träning där hon lärt sig att bemästra tekniker som fick männen att häpna och som de inte helt förstod. De hade börjat intressera sig för hennes stav, och hon hade lärt dem. Kyra menade att bågen och staven kompletterade varandra, och att båda var lika nödvändiga: pilbågen för strid på distans och staven i närstrid.

      Kyra hade också upptäckt att hon hade en annan begåvning som männen saknade: hon var snabb. Hon var som en mört i ett hav fullt av hajar, och även om de äldre männen var urstarka så kunde Kyra dansa runt dem, med språng genom luften och till och med volta över dem och landa med en perfekt kullerbytta – eller på fötterna. Och smidigheten och tekniken med staven var en dödlig kombination.

      ”Vad gör hon här”, hördes en barsk stämma.