Längtan . Морган Райс

Caitlin tittade över skogen, för att se om andra valpar var i närheten, eller dess mor. Hon ville inte hamna i ett slagsmål.

      Men det fanns inget annat djur i sikte.

      När Caitlin undersökte valpen närmare såg hon varför. Den haltade illa, blod kom från dess tass. Den verkade skadad. Den hade förmodligen övergivits av sin mamma, insåg Caitlin – lämnad att dö.

      Vargen sänkte sitt huvud och gick långsamt, ända fram till Caitlin. Sedan, till Caitlins överraskning, sänkte den huvudet och vilade det i hennes knä, gnällande mjukt medan det stängde sina ögon.

      Caitlins hjärta hoppade. Hon hade saknat Rose så mycket, och nu kände hon sig som om hon skulle komma tillbaka till henne.

      Caitlin ställde ner hinken, sträckte ut händerna och tog valpen i famnen. Hon höll den nära bröstet, grät när hon gjorde, och kom ihåg all tid som hon hade tillbringat med Rose. Trots att hon försökte, rullade tårarna ner för hennes kinder. Valpen, som om den kännde av det såg plötsligt upp på henne, lutade sig tillbaka och slickade tårarna från ansiktet.

      Caitlin böjde sig ner och kysste den i pannan. Hon höll den hårt, kelade med den mot bröstet. Det fanns inget sätt hon kunde låta den gå. Hon skulle göra vad hon var tvungen för att hjälpa den att läka och föra den tillbaka till livet. Och om vargen ville, behålla henne som sällskapsdjur.

      "Vad ska jag kalla dig?" Frågade Caitlin. "Vi kan inte ha Rose igen… Vad sägs om… Ruth?"

      Valpen slickade plötsligt Caitlins kind, som om att svara på namnet. Det var ett så definitivt svar som Caitlin kunde ha bett om.

      Ruth var det.

*

      Caitlin, med Ruth vid sin sida, hade precis städat klart i matsalen, när hon såg något intressant längs väggen. Där vid den öppna spisen, var två långa silver svärd. Hon plockade upp ett av dem, dammade av det och beundrade fästet, täckt med juveler. Det var ett vackert vapen. Hon satte ned trasan och hinken, och kunde inte motstå att ge det en chans. Hon svängde svärdet vilt, vänster och höger i cirklar, bytte hand, genom hela det mullrande rummet. Det kändes bra.

      Hon undrade hur många andra vapen Caleb hade här. Hon kunde ha en utflyktsdag och träna med dem.

      "Jag ser att du hittat vapen" sade Caleb plötsligt och promenerade genom dörren. Caitlin la genast ner svärdet.

      "Förlåt, jag menade inte att snoka i dina grejer."

      Caleb skrattade. "Mitt hus är ditt", sade han när han gick in i rummet bärandes två stora rådjur slängda över axeln. "Vad jag har är du välkommen att använda. Dessutom är du en flicka efter mitt eget hjärta. Jag skulle ha gått efter svärdet direkt, jag också ", sa han med en blinkning.

      Han gick genom rummet, bärandes hjorten, sedan plötsligt stannade och vände han, och tittade över rummet igen.

      "Wow", sade han, i chock. "Det ser ut som ett nytt ställe!"

      Han stod där och stirrade, storögd. Caitlin kunde se hur imponerad han var, och hon kände sig lycklig. Hon såg på rummet själv, och såg att det verkligen förvandlats. De hade nu en vacker matsal, fyllt med bord och stolar för sin första måltid.

      Ruth gnällde plötsligt, och Caleb tittade ner och såg henne för första gången. Han såg ännu mer förvånad ut.

      Caitlin blev plötsligt orolig om vad han skulle tänka om att ha valpen här.

      Men hon var lättad över att se att hans ögon var vidöppna i glädje.

      "Jag kan inte tro det," sa Caleb och stirrade, "dessa ögon… hon ser ut precis som Rose."

      "Kan vi behålla henne?" frågade Caitlin tvekande.

      "Jag skulle älska det" svarade han. "Jag skulle ge henne en kram, men mina händer är fulla."

      Caleb fortsatte med rådjuret, genom rummet, och ned i korridoren. Caitlin och Ruth följde honom, och såg honom sätta ner rådjuret i ett litet rum, ovanpå en stor platta av sten.

      "Eftersom vi inte riktigt lagar mat", sade han, "Tänkte jag att jag skulle dränera blodet åt oss. Då kan vi dricka tillsammans, till middag. Jag tänkte att jag kunde ta hand om det röriga arbetet här, så vi kunde sitta vid den öppna spisen och dricka med stil."

      "Jag skulle gilla det", sa Caitlin.

      Ruth satt vid Calebs hälar, tittade upp och gnällde medan han karvade. Han skrattade, skar en liten bit åt henne, och sträckte sig ner och matade den till henne. Hon hoppade upp och gnällde för mer.

      Caitlin gick tillbaka till matsalen, och började torka av pokaler hon hade sett. Framför brasan satt en hög med pälsar, och hon samlade ihop dem och tog dem ut till terrassen, och skakade ur dem.

      Medan Caitlin väntade på att Caleb skulle bli klar tittade hon ut mot solnedgången, som bröts mot horisonten. Hon kunde höra ljudet av vågorna, andades in den salta luften, och hade aldrig känt sig mer avslappnad. Hon stod där och blundade, och hon var inte ens medveten om hur mycket tid som hade passerat.

      När Caitlin öppnade ögonen igen, var det nästan mörkt.

      "Caitlin?" hördes rösten, ropandes åt henne.

      Hon vände sig om och skyndade tillbaka in. Caleb var redan där, och bar två stora silverbägare av hjort blod. Han var i färd med att tända ljus, alla i hela det dunkla rummet. Hon kom över och gick med honom, och lade tillbaka pälsarna.

      Inom kort var rummet helt upplyst, glödande med levande ljus i alla riktningar. De två satt tillsammans på pälsarna, framför den öppna spisen, och Ruth sprang upp bredvid dem. Fönstrena var öppna och en bris drog igenom, och det började faktiskt bli kallt där inne.

      De två satt bredvid varandra, och såg in i varandras ögon framför elden.

      Vätskan kändes så bra. Hon drack och drack, likaså gjorde han, och hon hade aldrig känt sig så levande. Det var ett otroligt rus.

      Caleb såg föryngrad ut också, hans ögon och hud sken. De vände sig om och mötte varandra.

      Han sträckte sig upp och rörde sakta vid hennes kind med baksidan av handen.

      Caitlins hjärta började dunka, och hon insåg att hon var nervös. Det kändes som om det hade varit en evighet sedan hon senast hade varit med honom. Hon hade tänkt på en stund som denna så länge, men nu när det hände, kändes det som att det var hennes första gång med honom, igen. Hon kunde se att hans hand darrade, och hon insåg att han var nervös också.

      Det var så många saker som hon ville säga, så många frågor som hon hade åt honom, och hon kunde se att han var fullmatad med frågor också. Men just nu litade hon inte på sig själv med att tala. Och tydligen gjorde inte han det heller.

      De två av dem kysste passionerat. När hans läppar mötte hennes, kände hon sig överväldigad av känslor för honom.

      Hon slöt ögonen när han kom närmare, och de möttes i en passionerad omfamning. De rullade på pälsarna, och hon kände hennes hjärta i uppsving med känslor.

      Äntligen, var han hennes.

      KAPITEL ÅTTA

      Polly klev snabbt ned längs korridorerna i Versailles, klackarna ekade på marmorgolvet, och rusade ner den ändlösa korridoren med skyhögt tak, lister, eldstäder av marmor, enorma speglar och ljuskronor som hängde lågt. Allt lyste.

      Men hon märkte det knappt. Det var vardag för henne. Efter att ha bott här i flera år, kunde hon knappast föreställa sig någon annan form av existens.

      Vad hon däremot märkte – mycket – var Sam. En besökare som honom var inte alls en del av vardagen, och i själva verket var det mycket ovanligt. De hade nästan aldrig haft vampyr besökare, särskilt från en annan tid, och när de hade det verkade Aiden aldrig bry sig. Sam måste vara mycket viktigt, insåg hon. Han fascinerade henne. Han verkade lite ung, och han verkade tramsa runt lite.

      Men