Hjältars Väg . Морган Райс

MacGil rodnade av ilska inför nonchalansen. Ända sedan pojkåren hade Godfrey helt saknat respekt för allt som hade med det kungliga ämbetet att göra. Han visade med all tydlighet att han inte brydde sig om det och att han heller aldrig skulle styra. Som MacGils största besvikelse ägnade sig Godfrey istället åt att slösa bort dagarna tillsammans med sina uslingar till vänner i ölstugor, till ständigt tilltagande skam och vanära för kungafamiljen. Han var en lätting, sov större delen av dagen och fyllde vad som återstod av den med att dricka. Å ena sidan var MacGil lättad över att han inte var där, men å den andra var det en skymf som han inte kunde tolerera. Han hade i själva verket väntat sig just detta och därför redan tidigt sänt ut sina män för att genomsöka ölstugorna och föra honom hem. MacGil satt tyst i väntan på dess att de skulle göra det.

      Slutligen slogs den tunga ekdörren upp och in marscherade män ur den kungsvakten, med Godfrey på släp mellan dem. De gav honom en knuff, så att han stapplade in i rummet, och slog åter igen dörren.

      Barnen vände sig om och stirrade. Godfrey var sjabbig, stank av öl, orakad och halvklädd. Han log tillbaka. Fräck, som alltid.

      ”Hejsan far”, sa Godfrey. ”Har jag missat det roliga?”

      ”Du ställer dig med dina syskon och väntar tills jag talar. Annars, Gud hjälpe mig, får jag dig kedjad i fängelsehålorna bland de vanliga fångarna, utan mat – och öl ännu mindre – i tre hela dagar.”

      Godfrey stod där, trotsig, och blängde tillbaks mot sin far. I den blicken kunde MacGil ana en uppdämd styrka hos pojken, någonting av honom själv, en liten gnista som en dag skulle kunna bli till stor nytta för Godfrey. Förutsatt att han först kunde besegra sin egen personlighet.

      Utmanande in i det sista väntade Godfrey minst tio sekunder innan han lydde, men hasade därefter över till de andra.

      MacGil granskade sina fem barn där de stod: oäktingen, avvikaren, hans dotter och hans yngste son. Det var en märklig blandning och han hade nästan svårt att tro att de alla var hans avkomma. Och nu, på dagen för hans äldsta dotters bröllop, hade han uppgiften att utvälja en arvinge från denna skara. Hur var det ens möjligt?

      Det hela var en meningslös uppvisning. Han var trots allt ännu i sin krafts dagar och kunde gott och väl få styra ännu i trettio år. Oavsett vilken arvinge han valde idag så skulle denne kanske inte få bestiga tronen på årtionden. Han fann hela traditionen irriterande. Den hade kanske varit nödvändig på hans förfäders tid, men nu hade den spelat ut sin roll.

      Han rensade strupen.

      ”Vi har samlats här eftersom traditionen kräver det. Som ni vet så är det min uppgift att idag, dagen för min äldsta dotters bröllop, utse en efterträdare. En arvinge till detta rike. Om jag skulle dö så finns det ingen som är bättre lämpad att styra detta rike än er mor. Men rikets lagar kräver att endast ett kungabarn kan efterträda. Alltså måste jag välja.

      MacGil drog efter andan och funderade. En tung tystnad hängde i luften och han kunde känna anspänningen av förväntan. Han såg in i deras ögon och märke olika uttryck i dem alla. Oäktingen såg resignerad ut, väl medveten om att han inte skulle bli vald. Avvikaren ögon lyste av äregirighet, som om han förväntade sig att valet helt naturligt skulle falla på honom. Suputen såg ut genom fönstret. Han brydde sig inte. Dottern såg på honom med kärlek i blicken, medveten om att hon inte heller skulle komma på fråga. Men ändå älskade hon sin far. Samma sak med den yngste.

      ”Kendrick, alltid har jag sett dig som en äkta son. Men vårt rikes lagar förbjuder mig att lämna styret till någon som saknar full legitimitet.”

      Kendrick bugade. ”Far, jag hade inte väntat att du skulle göra annat. Jag är nöjd med min lott. Jag ber dig alltså, låt inte det här göra det svårt för dig.”

      MacGil smärtades av svaret eftersom han kände hur ärligt det var. Det fick honom att ännu mer önska att han kunde välja honom till arvinge.

      ”Då återstår fyra av er. Reece, du är en bra ung man. Den bäste jag sett. Men du är för ung för att komma på fråga.”

      ”Det var vad jag väntat mig far”, svarade Reece med en lätt bugning.

      ”Godfrey, du är en av mina tre äkta söner, och ändå tillbringar du dagarna i ölstugorna, med slöddret. Du har fått alla förmåner i livet, och alla har du försmått. Om jag har en stor besvikelse i livet, så är det du.”

      Godfrey grimaserade tillbaka och rörde sig besvärat.

      ”Ja, då förmodar jag att jag är färdig här. Så det är väl bara att bege sig tillbaks till ölstugan igen, eller vad säger far?”

      Men en kort och respektlös bugning, vände sig Godfrey och stegade ut ur rummet.

      ”Kom tillbaks!”, röt MacGil. ”GENAST!”

      Godfrey klev vidare utan att reagera. Han korsade rummet och ryckte upp dörren. Där stod två vakter.

      MacGil kokade av ilska och vakterna såg frågande på honom.

      Men Godfrey väntade inte utan knuffade sig förbi och vidare ut i salen.

      ”Håll honom!”, ropade MacGil. ”Och håll honom utom synhåll för drottningen. Jag vill inte att hon skall behöva stå ut med hans åsyn på sin dotters bröllopsdag.”

      ”Ja, herre”, sa de, stängde dörren och skyndade efter honom.

      Mac Gil satt stilla, röd i ansiktet och försökte lugna ner sig. För tusende gången frågade han sig vad han gjort för att förtjäna ett sådant barn.

      Han såg igen på sina kvarvarande barn. De fyra stod där och väntade i den tryckande tystnaden. MacGil tog ett djupt andetag, försökte fokusera.

      ”Det innebär att två av er återstår”, fortsatte han. ”Och bland dessa två har jag valt min efterträdare.”

      MacGil vände sig mot sin dotter.

      ”Det blir du, Gwendolyn.”

      Det gick en flämtning genom rummet. Hans barn verkade chockerade, och Gwendolyn allra mest.

      ”Talade du riktigt far?”, frågade Gareth. ”Sa du Gwendolyn?”

      ”Far, det är en stor ära”, sa Gwendolyn. ”Men jag kan inte ta emot den. Jag är kvinna.”

      ”Det är riktigt, ingen kvinna har tidigare haft MacGils tron. Men jag har beslutat att det är dags att ändra på den traditionen. Till sinne och själ är du den bästa unga kvinna jag mött, Gwendolyn. Du är ung ännu, men om Gud vill så lever jag länge än, och när det är dags för det så har du hunnit bli vis nog att styra. Riket skall bli ditt.”

      ”Men far!” Gareth skrek, askgrå i ansiktet. ”Jag är din förstfödde, din äkte son! I hela MacGils historia har makten alltid gått till den äldste sonen!”

      ”Det är jag som är kung”, svarade MacGil med mörker i stämman, ”och jag som avgör vad som är tradition.”

      ”Men det är inte rättvist!”, bad Gareth gnällande. ”Det är jag som skall bli kung. Inte min syster. Inte en kvinna!”

      ”Vakta din tunga pojke!” MacGil skakade av raseri och höjde rösten. ”Hur vågar du ifrågasätta mitt omdöme?”

      ”Så jag förbigås alltså för en kvinna? Har du inga högre tankar om mig?”

      ”Jag har fattat mitt beslut”, sa MacGil. ”Och du skall respektera det och följa det lydigt, precis som alla andra undersåtar i mitt rike. Ni kan gå nu, allesammans.”

      Hans barn böjde hastigt sina huvuden och skyndade från rummet.

      Men Gareth blev kvar i dörren och kunde inte förmå sig att gå.

      Han vände om och gick ensam fram till sin far. MacGil såg besvikelsen i hans ansikte. Det var tydligt att han väntat sig utnämningen till tronarvinge. Och mer än det: han hade önskat att det skulle ske. Desperat.