En Kamp Om Ära . Морган Райс

med uppspärrade ögon, föll på knä och höll sig om halsen. Erec slog en armbåge i tinningen på honom, och han föll framstupa på ansiktet.

      Erec gick snabbt förbi raderna och sökte desperat bland alla ansikten efter Alistair, men hon syntes inte till. Hon var inte där.

      Hjärtat bultade i bröstet på Erec, och han skyndade bort till hörnet där den äldre mannen satt och övervakade allt.

      ”Har ni funnit något ni tycker om?”, frågade mannen. ”Något ni vill bjuda på?”

      ”Jag söker en kvinna”, började Erec, med en röst av kallt stål. Han försökte hålla sig lugn. ”Och jag säger det bara en gång. Hon är lång, har blont hår och grön-blå ögon. Hon heter Alistair. Hon togs from Savaria för en eller två dagar sedan. Jag har fått veta att hon är här. Stämmer det?”

      Mannen skakade långsamt på huvudet och grinade.

      ”Varan ni söker har redan sålts, är jag rädd”, sa mannen. ”Ett fint exemplar, verkligen. Ni har god smak. Välj en annan istället så får ni rabatt.”

      Erec kokade inombords med ett raseri som inte liknade något han tidigare känt.

      ”Vem tog henne?”, morrade han.

      Mannen log.

      ”Minsann, ni är verkligen fast besluten att ha just den där slavinnan.”

      ”Hon är ingen slav”, morrade Erec. ”Hon är min fru.”

      Manne såg chockad tillbaks på honom – och så vrålade han plötsligt av skratt.

      ”Din fru! Den var bra. Inte längre, min vän. Nu är hon någon annans leksak.” Värdens ansikte mörknade till en ondskefull min, och han vinkade åt sina hejdukar. ”Gör er av med den här sopan nu.”

      De två muskulösa männen steg fram och sträckte sig mot Erec, båda på en gång och med en snabbhet som var överraskande.

      Men de insåg inte vem det var de anföll. Erec var snabbare än båda. Han steg åt sidan, grep den ene om handleden och vred runt tills mannen föll på rygg, och armbågade i samma stund den andre i halsen. Erec klev fram och stampade den som redan låg ned på strupen, och böjde sig sedan fram och skallade den andre, som stod och höll sig om halsen.

      De två karlarna blev liggande medvetslösa, och Erec klev fram över deras kroppar mot värden, som nu skakade på huvudet med ögon uppspärrade av skräck.

      Erec sträckte sig fram, grep mannen i håret, ryckte bak huvudet på honom och höll en dolk mot hans hals.

      ”Säg var hon är, så låter jag dig kanske leva”, morrade han.

      Mannen stammade.

      ”Jag skall berätta, men du slösar din tid”, svarade han. ”Jag sålde henne till en herreman. Han har sin egen styrka med riddare, och sitt eget slott. Han är en mycket mäktig man. Slottet har aldrig kunnat intas. Och dessutom har han en armé i reserv. Han är mycket rik – han har en hel armé av legoknektar beredda att när som helst utföra hans order. Om han köpt en flicka, då behåller han henne också. Det finns ingen möjlighet för dig att få henne fri. Så gå tillbaks dit du kom ifrån. Hon är borta nu.”

      Erec pressade klingan närmare mannens hals, tills den började dra blod och mannen skrek.

      ”Var finns den där herremannen?”, fräste Erec, som började tappa tålamodet.

      ”Hans slott ligger väster om stan. Ta Västerport och fortsätt tills vägen tar slut. Du kommer att se hans slott. Men det är ett slöseri med tid. Han betalade en rundlig summa för henne – mer än hon var värd.”

      Erec hade fått nog. Utan avbrott skar han av sexhandlarens hals och dräpte honom. Blod sprutade överallt och han sjönk död ihop i sätet.

      Erec såg ned på den döda kroppen och de medvetslösa lakejerna och kände sig äcklad av alltsammans. Han kunde knappt tro att en plats som den här existerade.

      Han gick bort genom rummet och började skära av repen som band kvinnorna, en och en av de tjocka tamparna, och en och en av kvinnorna befriades. Flera kastade sig upp på fötter och sprang mot dörren, och snart var alla i rummet fria. Vissa var för drogade för att röra sig, och andra hjälpte dem på fötter.

      ”Vem du än är”, sa en kvinna till Erec, som själv stod och lutade sig mot dörren, ”välsignad vare du. Och vart du än är på väg, må Gud hjälpa dig.”

      Erec uppskattade tacksamheten och välsignelsen, och han hade en illavarslande känsla av att dit han var på väg, där skulle den behövas.

      Kapitel tio

      Dagen grydde och morgonljuset föll in genom de små fönstren i Illepras stuga och över Gwendolyns slutna ögon, och väckte henne. Den första solens dämpade orangea smekte ögonlocken och väckte henne till tystnaden i gryningen. Och så kom hon ihåg:

      Godfrey.

      Gwen hade somnat på stugans golv, på en bädd av halm intill hans säng. Illepra sov vid sidan av Godfrey, och det hade varit en lång natt för dem alla tre. Godfrey hade jämrat sig och vridit och vänt sig under natten, och Illepra hade hela tiden skött honom. Gwen hade hjälpt till på alla sätt hon kunde, med att hämta våta omslag, vrida ur dem och lägga dem på Godfreys panna och ge Illepra de örter och salvor som hon ständigt behövde. Natten hade tyckts utan slut. Flera gånger hade Godfrey ropat, och hon hade varit säker då att han höll på att dö. Mer än en gång hade han ropat efter deras far, och det hade gett henne kalla kårar. Hon kände närvaron av deras far, mycket starkt. Hon visste inte om deras far ville att hans son skulle leva eller dö – deras förhållande hade varit så söndertrasat av spänningar.

      Gwen hade sovit i stugan också eftersom hon inte visste vart hon annars skulle gå. Det kändes inte säkert att återvända till slottet och vara under samma tak som sin bror, och hon kände sig säkrare här i Illepras stuga, med Akorth och Fulton på vakt utanför dörren. Hon tänkte att ingen visste var de var någonstans, och det var precis som hon ville ha det. Dessutom hade hon tyckt allt bättre om Godfrey under de senaste dagarna, hade lärt känna sin bror som hon aldrig känt honom förr, och det smärtade henne att tänka att han kunde dö.

      Gwen kravlade upp på fötter, skyndade sig till Godfreys sida med bultande hjärta och undrade om han fortfarande levde. En del av henne kände att om han vaknade på morgonen så skulle han klara sig. Och om inte, då skulle det vara över. Illepra vaknade också till och skyndade fram. Hon måste ha somnat någon gång under natten, och Gwen kunde knappast klandra henne för det.

      De föll båda på knä intill Godfrey i den lilla stugan som nu fyllts av ljus. Gwen lade en hand på hans handled och skakade honom, samtidigt som Illepra lade en hand på hans panna. Hon slöt ögonen och andades – och plötsligt slog Godfrey upp ögonen. Illepra drog överraskat undan handen.

      Gwen var också förvånad. Hon hade inte förväntat sig se honom öppna ögonen. Han vände sig och såg rakt på henne.

      ”Godfrey?”, frågade hon.

      Han kisade, slöt ögonen och öppnade dem igen, och så, till hennes stora häpnad, stödde han sig upp på armbågen och såg på dem.

      ”Vad är klockan?”, frågade han. ”Var är jag?”

      Han lät vaken, frisk, och Gwen hade aldrig känt sig så lättad. Hon log brett tillsammans med Illepra.

      Gwen kastade sig fram och höll fast honom i en stor kram, och lutade sig sedan tillbaks igen.

      ”Du lever!”, ropade hon.

      ”Det är klart jag gör”, sa han. ”Varför skulle jag inte göra det? Vem är det här?”, frågade han och vände sig mot Illepra.

      ”Den kvinna som räddade livet på dig”, svarade Gwen.

      ”Räddade livet på mig?”

      Illepra såg ned i golvet.

      ”Nå,